Sensommardag och jag har lagt ut min sida på Blogger

Oj...pust...här står jag och rensar...och inte vad som helst, utan min hemsida. Nu är den äntligen inlagd på Blogger och en smula fräschare. Jag skall bara resa mig upp till bättre ställning innan jag berättar vidare om min dag. Inte särskilt snyggt att vända baken till, hmmm*smile*.

Åhh..... heej!!

Nej, det är faktiskt inte jag som sätter baken i vädret, och rensar ogräs i buskagen och rabatterna, men det kunde säkert varit. Jag var bara tvungen att fota denna läckra skylt som stod i skogsbrynet på tomten, uppe vid min väninnas sommarhus!!

Jag blev glad och fnittrig bara av att titta på den. Mannen hennes är väl inte direkt till sig av förtjusning över den, men däremot vi tycker den är helt underbar!

Jag skulle med glädje satt upp en sådan i min lilla trädgård också. Tänk att en sådan enkel sak kan fylla en med sprittande livsglädje mitt i vardagen.

Det är om sådana enkla, vardagliga, söta, roliga, underfundiga, fnitterfyllda, sprittande, självklara och inte självklara detaljer som jag vill dela med mig av i min blogg. Bland annat...

Vid vattnet trivs den utmärkt...

Jag har börjat uppskatta de små detaljerna i livet som skänker sån glädje. Efter att ha varit sjuk fyra år i utbrändhet och inte kunnat ana ljuset i tunneln förrän för ett kort tag sedan, så blir man så tacksam för livet. För varje dag man trots allt kan känna glädje även om kroppen är stel och smärtan molar i hela kroppen och ångesten ligger på lur. Jag är bättre och jag är så glad! Nu kan jag kanske snart börja arbetsträna 10 timmar i veckan ute i arbetslivet...om min läkare godkänner det. Han behöver göra det ur den medicinska synvinkel. Vi har pratat om det, min handläggare på Försäkringskassan och jag. Känns verkligen roligt.

Det har inte varit så här bra, som det faktiskt är nu, på fyra år bakåt, och om den ' resan' skriver jag om i inlägget "Jag själv och det kreativa rummet". Hur en smärtsam och maktlös situation tog mig in i en process som blev början till en kreativ väg istället.

Mitt på de långa vasstråna sköt det ut gräsvippor

I inlägget "Min hemlighetsfulla trädgård" delar jag med mig av det som föregick den långsamma förändringen i mitt liv och fick mig att se på mitt liv från lite andra vinklar ex. vikten av stillhet, tystnad, eftertanke och balans.

Och i inlägget "Mitt fotograferande" delar jag med mig upptäckten av vilka gåvor och förmågor som jag hade men inte tagit på så stort allvar förut. Om att hitta sin begåvning och erkänna den. Vilken glädje det ger.

Ja det är en liten presentation av vad jag började min hemsida med. Trädgården är en metafor för en livsstil som helar och hjälper oss att hålla balansen i en stressad tillvaro. En tillflyktsplats av lugn och ro och ljuvlighet. Nu har jag fört över hemsidan från en mindre domän till Blogger för att få den att fungera så som jag önskar, smidighet i det tekniska och i utformningen av sidan, och lätthet att komma till härliga sidor fulla med inspiration i mina egna intresseområden.

Jag gillar inredning, att göra om, måla, pyssla, fixa och dona. Likaväl som att vandra vid havet, läsa en god roman, inspirerande tidningar eller en fin diktbok...Ja det mesta jag skriver här nu finns ju att läsa i inläggen jag presenterat ovan, så nu skall jag inte upprepa mig mer.
Det ska bli mycket foton här på bloggen är det tänkt.
En foto-&trädgårdsblogg + lite allt möjligt som intresserar mig...

Huja, vad det blåste...

Idag var det en sån där underbar sensommardag. Ljummet i luften, blåsigt men soligt. På eftermiddagen tog jag bilen ner till havet utrustad med strandstol och en korg med kaffe och en god roman. Hua vad det blåste... Havet slog in mot stranden med stora böljor och badgäster var inte att skåda nånstans längs den långa strandremsan.

En ivrig hund lekandes med en boll i vattnet och hans husse iförd badbyxor för att bättre kunna lattja med hunden i vattnet, var det närmaste badande jag såg idag.

Endast en ivrig hund med sin husse, badade denna blåsiga dag.

Jag fick en vild idé att jag kanske skulle doppa mig jag med?. ..Tankarna flyger och jag minns hur det var när jag och brorsan som små, var med våra föräldrar och morföräldrar vid Kattegatt, längst upp i Nordsjälland. Där var ofta stora vågor och vi älskade att bada i dem. Man kunde knappt stå på benen när en våg kom och sköljde över en och sög en in mot stranden. Det är konstigt men det ger mig vällustkänslor än idag av att bli påmind om detta...

Men med de minnena till att verkligen hoppa i vattnet och böljorna idag, det var en helt annan femma. Jag tror minsann att badankan har börjat bli lite bekväm. Lite för kyligt i luften för att det ska kännas bra när man kommer upp efteråt. Men en stekhet dag, då får det gärna blåsa och bölja...jag hoppar i. Då blir jag barn på nytt...ankan myser.

Någon sorts strandblommor - kämpar på i ur och skur

Jag drack mitt kaffe vid strandkanten men romanen blev oläst. Så underbart att sluta ögonen och lyssna till vinden, vågorna, måsskrik. Titta ut på det skiftande vattnet som i vissa stunder kan vara nästan mörkt turkosgrönt och andra stunder gråblått. Sandbotten och molnskyar, ljus och vind ritar en ständigt skiftande palett över havet. Jag fascineras av det hela tiden. Några stackars strandblomster blommar fortfarande trots starka vindar, sandig luft och mestadels torka. Fascinerande! Det slår mig att så är vissa människor också. Jag har stött på dem, kanske du med, som oavsett vad de möter på för motvind i livet så blommar de. Det är ännu mer fascinerande än strandblommorna. Sån önskar jag att man vore, istället för att sloka och tappa kronbladen när det blir tufft. Men det är mänskligt...

Nåväl...efter en timmes tid vid havet och laddad med frisk luft långt ner i lungorna och solen i ögonen, var det dags att styra kosan hemåt igen.

Kaffe på stranden är ljuvligt, men oj va korgen var tung

då jag skulle hem igen.

Kaffekorgen hade jag då fyllt med stenar från stranden som jag skall lägga ut i vår trädgård runt vissa växtpartier. Puh, mina armar var dubbelt så långa när jag kom hem med alla de stenarna. Inget massproducerat här utan unika stenar, var och en i olika kulörer, struktur, form och färg. Tänk att till och med en sten är unik!

Sprakande bollkryss

Det är dags att börja göra fint i trädgården. Ett par bollkryss pryder färgglatt på uteplatsen när nu sommarblommorna hänger och slokar och vill gå till den sista vilan. Ska göra ett ryck i helgen och rensa lite och göra snyggt därute. Man märker att hösten är på väg...luften blir klarare, mörkret sänker sig fortare på kvällningen och det är dags att tända ljus och lyktor att lysa upp med både ute och inne. Mysigt det med faktiskt. Var tid har faktiskt sin charm.

Lyktor har en förmåga att sprida ljus,

mys och värme var än de står.

Har man som jag lite lykt-dille, så blir

det mycket av den varan.

Oj, va jag har skrivit...det var ju inte meningen att det skulle bli så mycket men tankarna och fingrarna flög iväg över tangentbordet.

Det är helt mörkt ute nu men folk kilar förbi utanför mitt fönster. Skönt att jag kan gömma mig lite bakom gardinen men ändå se ut vad som händer. Det tänker jag ofta när jag sitter och jobbar vid datorn. I synnerhet på kvällen, då allt utifrån syns så väl. Rena panoramavyn. Då vill man slippa sitta bli till allmän beskådan. Sån är känslan. Lite höstkänsla.

Jag drar gardinen ännu mer för fönstret, ger utlopp för en gäspning och längtar nu efter att få sova. Det har varit en underbar dag!

'Husarknappen' har blommat hela sommaren, ända från april
och är fortfarande inte vissen. Min ihärdigaste
sommarblomma, den har varit fantastisk.

Godnatt på er och sov så gott!