14 december 2008

Väntan på något nytt...

Det är december och dagarna är korta. Snabbt lägrar sig mörkret och jag tänder fler och fler ljus för att lysa upp min tillvaro med. Vad väntar jag på? Det kan vara olika, men så här i slutet av ett år så finns det drömmar, förväntningar och längtan efter det som kanske inte blev på detta året men som jag skulle önska komma. Advent betyder ju ankomst. Ankomst av vad då? Eller av vem?
  I kristendomen begynnelse uppstod advent utifrån väntan på Frälsaren som skulle komma; Jesus och det är nog det som vi ofta förknippar ordet advent med. Men ankomst (av olika saker) kan vi ju ha även under andra delar av året, men det blir förstås tydligare precis så här nära inför ett nytt år. Då kanske jag blir extra filosofisk och tänker i de här banorna...


Men...Vad väntar i det nya året? Skall jag våga ta klivet och undersöka och låta mig ledas in i det? För ibland upptäcker jag att allting bara samverkat för någonting och att jag inte vet hur det gått till. Plötsligt dyker det oväntade upp, dörren till det jag längtar efter kanske står på glänt, och jag tittar lite nyfiket in...Vissa saker bara kommer till en när det är dags för det och ibland får jag ta ett steg vidare om jag vill in i det nya. Jag kan inte stanna tiden, hur gärna jag än skulle vilja...Livet går hela tiden framåt.

Och mitt i mörkret så finns alla dessa underbara ljus som sprider hopp, tillförsikt och påminner mig om att ljusare tider kommer framöver. Det är inte en slump att vi tänder ljus mitt i det mörkaste mörker...det handlar nog om att vi hela tiden sträcker oss efter ljuset. Mörkret kan vara behagligt för en tid och  det är nödvändigt för att man skall kunna slappna av och bli utvilad. Men att förbli i det för länge söver, får en lite att tappa gnistan. Då får jag tända ett ljus och påminna mig om att det kommer ljusare tider...trots allt.


Himlen själv sänder ju ibland små hälsningar om detta också... Hur härligt är det inte med snöflingorna som faller ner och både lindar in och lyser upp vår omgivning mitt i mörkaste vintern. Riktigt tröstande att tänka på....   På sommaren strålar ju sommarljuset in över oss och jag kanske rent utav tar det allt för givet...

Vad väntar jag på eller på vem? Jag skall inte ge upp mina drömmar! 
De kommer, förr eller senare. Jag vill fortsätta hoppas åtminstone. Och...jag fortsätter undersöka och leta mig fram och jag kanske får se dem och gå in i dem när jag som minst anar det, lite i sänder, en efter en . Livet med sitt härliga ljus, möter mig då..."Äntligen", säger jag och andas ut!

28 september 2008

Hösten välsignade vila

Så här på höstkanten, med sensommaren precis i hasorna, så har jag lite blandade känslor. Det är både med sorg och lite vemod som jag tar farväl av sommarens ljusa kvällar, syrsornas spelande och den ljumma sommarvärmen. Nu är det tid för tystnaden, lugnet, stillheten, att ta plats lite mer. Dagarna bäddas snabbare och snabbare in av ett rogivande mörker, och fram åker stearinljus och tändstickor och den gosiga pläden. Med en stor kopp ångande te och katten rofyllt spinnande i soffan kurar jag ihop mig under de mörka kvällstimmarna.  Ska jag vara ledsen över att sommaren nu är slut, att det är mörkt och dystert ute och att man känner sig så trött? Varje höst samma sak...

Nej, nu ser jag det lite annorlunda. Mer som en barmhärtig medvandrare, som nu gärna låter mig vila från sommarens alla härliga upplevelser och intryck. Nu är det tid att ge sig själv ro, tid att ännu en gång reflektera, låta alla intryck sätta sig  lite och lyssna till sitt hjärtas röst. Skulle vår och sommar vara lika underbara om inte höst och vinter funnes? Nej, det hade blivit en alldeles för blek tavla på staffliet. Kontrasterna behövs för att till fullo uppskatta de olika skeendena av livet och även se deras djup, precis som med årstiderna. Sommarens klara grönska förbyts till dova, varma och eftertänksamma toner på träden.

Frukten har mognat av all sol och ljumma skurar. Nu skall de plockas, samlas ihop och njutas av, i varma ombonande rum. Skörden av sommarens tillväxt. De kalla friska höstvinarna blåser bort det vissna, fyller mig med nytt livgivande syre och låter mig andas lite djupare. Jag klär på mig varma, mjuka och goa kläder, jag behöver inte frysa. Sedan går jag ut i de prasslande löven.

 
Låter höstdofterna trösta mig med att nu får också jag ta det med ro. Sommarens spring i benen är över för nu. Träden tar på sig sina allra vackraste färger och tystnaden är påtaglig. Mognad, mättnad, tillfredsställelse.... Blommorna fäller sina frön till jorden i vetskapen och tilliten om, att nytt liv skall komma upp igen i ljusare tider.
 

Nu skall blomsterängarna sova sin livgivande sömn.. Hösten är accepterandets tid av det svaga, sköra och bräckliga. Ja, acceptansen av livets mörkare delar. Det vi helst inte vill se, eller det som ser så litet och oansenligt ut, bäddas nu ner för att lite senare uppstå i ny klädnad. Visst vill jag, i likhet med hela skapelsen, hellre ha nya kläder som passar, än fortsätta gå i de gamla och utslitna? Förändringen är oundviklig om jag vill ha nåt hållbart och gediget.Men jag måste bli stilla.

 I höstens vila vävs de vackraste av trådar in för att glittra när solljuset åter lyser på livsväven. Kontrasterna som låter mig ta del av olikheterna. Nu skall jag vila lite....hösten är välsignad och jag ger den mitt stilla välkomnande! 







27 september 2008

Topp-knapp

Tydligen måste en Topp-knapp göras på nätet med en URL-adress så då lägger jag väl bilden här och sätter detta inlägget som gammalt - precis ett år bakåt i tiden - så det inte ligger och stör bland de nya inläggen. Får se om det funkar.




Sedan högerklickar jag på blomman, går in på egenskaper, och kopierar bildens adress. Sedan är det bara att lägga den på en sida för att sparas.
Här under lägger jag adressen dit man hämtar en Topp-knapp och sedan byter ut http-adressen mot sin egen URL-adress istället. Smart!
Av någon anledning tar inte webbläsaren här transparenta png-filer, utan de får automatiskt en vit bakgrund när man laddar upp dem hit . Vet inte varför.

6 september 2008

Så här gick växtfärgningen till

VÄXTFÄRGNING – SÅ HÄR GJORDE VI

Material att färga:
Vi använde oss av ullgarn samt ett nystan bomullsgarn. Bomullsgarn tar åt sig färgen sämre än ullgarn och behöver därför mer färg och längre färgningstid.

Växter vi färgade med och garnets färg utav denna:                            
Gul lök - Saffransgult/Ockragult
Röd lök - Olivgrön/-brun
Polkagrisrödbeta - Ljus persika
Eklöv -  Beige

Förberedelser inför färgning:
A. Vägning av garnet när det är torrt
B. Se till att garnet inte är trassligt utan kan ligga särat så färgen kommer åt ordentligt. Hårda snören runt garnnystanen fästes därför lösare över garnet.
C. Tvätta garnet – vi sköljde det i rent vatten
D. För att färgen skall fastna bättre och bibehållas behöver det prepareras. Det kallas att beta garnet.

För detta använde vi oss av Alun. Mängden alun avgörs av vikten på det torra garnet. Alun är en naturlig produkt men giftigt, så skyddskläder såsom handskar och förkläden bör användas liksom god ventilation.

Det våta garnet läggs ner i vattnet med det lösta Alunet. Det kokas sakta upp. Alla garnnystan skall ligga under vattnet. Det får sjuda en timme, och sedan svalna i vattnet. Nystanen kramas ur. Garnet är nu färdigt för att färgas in.
Vid alla färgbaden bör man röra om i grytan med jämna mellanrum för att färgen skall fördelas jämt i nystanen. Detta gäller speciellt med rödbetor då dessa ger en intensiv färg och det kan färgas ojämnt om man inte rör om. Färgbadet skall också täcka nystanen. Har färgbadet minskat vid kokningen fyller man på med vatten så allt garn täcks i badet.

Färgning med gul respektive röd lök:
Putsa med lätt hand bort jord från löken. Skalet skall sitta kvar. Vi använde oss av ca 15-20 små lökar till 5 liter vatten.
Löken skärs i stora bitar, läggs i stor gryta med vatten och kokas upp. Kokas sedan ca 1 tim. Därefter får det svalna och garnnystanen läggs ner i grytan med löken kvar där. Det kokas upp igen och får sjuda vid 85 grader i ca 1 tim. Garnet får därefter svalna i färgbadet och gärna ligga kvar där över natten för att öka färgstyrkan.
Obs! Röd lök och gul lök kokas naturligtvis var och en för sig, då det ger olika färger.

Färgning med eklöv:
Torra eller färska eklöv plockas, så hela grytan fylls.(100 gr garn-5liter vatten-600 gr eklöv) Vi använde oss av helt vissna eklöv.
Eklöven kokas upp tillsammans med vattnet och får koka 2 tim. Bladen silas därefter bort. Garnet läggs i färgbadet. Det hela kokas upp igen och får sjuda en timme vid 85 grader.

Färgning med polkagrisrödbeta:
Då alla våra rödbetor var slut så använde vi oss av Polkagrisrödbeta. Vi visste inte hur mycket det skulle färga garnet och tyvärr gav det bara en persikanyans åt garnet. De innehåller inte det röda pigmentet som vanliga rödbetor har och som färgar garnet rött. Men nyansen blev vacker ändå.

Rödbetorna lades hela på en plåt och stektes i ca 175-200 graders ugnsvärme  tills de mjuknat. Därefter hackades de i mindre bitar medan de var varma, lades i grytan och kokhett vatten hälldes över dem. Det våta garnet lades ner där och allt rördes om under 10 minuter. Garnet får därefter lämnas kvar i grytan och skall gärna stå 4 dygn i detta. Vi hade inte tid med det så det fick stå över natten.

Efter färgbaden:
Nystanen från de olika baden tas upp, plockas rena från färgningsmaterialet och hängs att torka. När de är torra är det bara att sätta igång och göra det man vill med garnet. Bomullsnystanet som var i badet med röd lök sög till skillnad mot ullnystanen inte åt sig så mycket färg och färgen blev lite flammig.

 
Det gula garnet fick sin färg av gul lök. Det beige garnet färgades med eklöv. Garnet med persikafärg fick sin ton av Polkagrisrödbeta. Det oliv-brunfärgade garnet fick sin färg av rödlök.

Foto och inläggsdatum 2011-09-06

3 juli 2008

Den svåra tystnaden...

En sak jag funderat mycket över under den långa tid jag mått dåligt och fortfarande gör, är människors rädsla i förhållande till den som lider psykiskt och den tystnad den leder till...
Mina egna erfarenheter av det har varit smärtsamma, men jag förstår också att de på inget sätt är ovanliga. När svårigheter drabbar oss eller någon annan, reagerar vi på olika vis. Vi vet inte riktigt vad det är som händer och hur vi ska bemöta den som drabbas. Psykiska lidanden är ibland lite svårare att sätta sig in i än fysiska då de liknar de allmänna negativa känslor som alla människor drabbas av.
Man förstår inte alltid djupet och omfattningen av dem och vilka begränsningar de sätter för de som drabbas, utan behandlar dem som just vanliga "låga perioder" som alla människor möter. Man kanske t.o.m. bagatelliserar det hela och tycker att "det är ju bara en utmattningsdepression. Hon blir bra igen". 
 Dessutom kan man inte alltid ställa en helt säker diagnos i vården, utan patienten lämnas med möjliga alternativ och en mängd obesvarade frågor, "vad är det eg. frågan om"?. Så har det varit i mitt fall...

  På något vis känns det trots allt lättare för gemene man att fråga någon med ett fysiskt handikapp eller sjukdom hur det är, för då får man ofta ett svar som är inom de ramar man känner till. Ex i förhållande till en person med ett brutet ben, förstår man att det kan göra ont, att det begränsar många vanliga enkla sysslor/göromål och att det tar sin tid att läka. Men om någon lider psykiskt och kanske under lång tid är det uppenbarligen svårare.
 
  Plötsligt blir tystnaden påtaglig. Skulle man någon gång ha slängt ur sig frågan så byter man snabbt samtalsämne eller uppmärksamhet på person, innan den tillfrågade hunnit öppna sig och berätta lite mer. Det kommer inte längre än till en formell artighetsfras och ofta inte ens så långt.   Det värsta som finns i en period när man själv tycker sig existera i en avgrund, och den totala avsaknaden av initiativförmåga som följer med detta tillstånd, är ensamheten och tystnaden. Att människor frågar min man hur jag mår men inte frågar mig själv hur det är...Varför vågar man inte gå direkt till mig och ställa frågan?? Och därefter lyssna lite (det är inga långa utläggningar det handlar om ju)...eller att det bara blir helt tyst. 

 
 För den "drabbade" späder detta på våndan ytterligare. Okej, ibland kan det vara skönt att folk inte frågar en massa, (men det är oftast inte det vanliga ändå att folk gör), men en vanlig fråga hur det är, (om man verkligen visar att man vill veta det), gör alltid gott och betyder så mkt. Annars är det lätt till att nästan känna sig som "pestsmittad" och utesluten från gemenskapen. Man vill så gärna ha kontakt men den inre kampen förlamar eller panikslår mig vid mina egna önskningar och försök i den riktningen.


 Kanske är det oförståelse, okunskap...eller att man inte vill tränga sig på som gör att man inte frågar hur det är. Eller så tror man att personen inte vill tala om hur hon mår eller så rent utav hoppas man att personen mår bättre, för lidandet syns ofta inte så tydligt på utsidan om man inte är väldigt sjuk. Till viss del lär man ju sig att anpassa sig till sjukdomen också. Dessutom går det ofta i perioder över dagen när man mår som sämst och när det är bättre. Hur ofta har man inte som själsligt drabbad önskat att man haft enbart en fysisk åkomma av lättare slag istället, som folk kanske bättre skulle förstått. Missförstå mig inte nu.

Fysiskt lidande är inte mindre plågsamt!  Men vet man dessutom inte riktigt var felet ligger så kan tillvaron upplevas hopplös.  Eller är det en förevändning för att slippa höra det man inte vill, och den ångest och oro som det skapar hos omgivningen? Kanhända möter man sin egen rädsla för det lidandet som man inte riktigt kan ta på eller förstå. Man börjar grubbla över lidandets orsaker, var är en kärleksfull Gud i allt detta, varför sker inte något påtagligt tillfrisknande, det kanske tom blir sämre och sämre? Vad är det som händer? Är det något kroniskt? (Precis de tankar som det vimlar av i huvudet på den som drabbats av smärtan/lidandet. )
Har man sedan fått höra av lite extrema människor om hur mkt vi själva skall göra för att tillfriskna ex tänka rätt, tala rätt, bekänna positiva ord, göra dittan, göra dattan (var hittar du kraften till att göra allt detta när du är svårt sjuk/nere?)...etc börjar man kanske tom att skuldbelägga eller ifrågasätta? Börda läggs på börda. "Hon/jag har inte gjort tillräckligt för annars skulle något ha hänt, jag skulle ha blivit bättre." 

 Det finns inga snabba genvägar för att slippa smärta och lidande. Uppenbarligen inte ens inom den kristna tron även om vissa gärna vill ha det till det. Jo, mirakler finns, tack och lov, men det är väl upp till Gud att bestämma när/om/hur det skall ske? Vad ska man göra då? Jag vet inte!! Sätta sitt hopp till Gud och fortsätta hoppas på hjälp... men också bara finnas till för varandra och veta att när en människa är i ett långt tillstånd av någon form av lidande blir hon trött, tappar initiativförmåga och ork och behöver innerligt andra som kan dela bördan lite, som orkar ta initiativ när hon inte själv gör det. Att den drabbade känner sig accepterad, sedd och uppmärksammad som hon/han har det även om situationen påverkar humöret och leendet, uppmärksamheten och de sociala förmågorna och även de kroppsliga funktionerna.
 

 Många delar med sig om vilken stor betydelse vänners aktiva stöd och uppmärksamhet betytt i en krissituation/depression. Oh, att vi kunde bli bättre på det och jag själv inte minst! Men det kräver nog av oss att vi vågar leva i spänningsfältet av både rädsla/ovisshet och kärlek/omtanke. Vi förstår inte allt, vi vill helst fly alla frågetecknen som hopar sig.   

Men gemenskapen/omsorgen/lyssnandet behöver bli en medmänsklig livsstil. Något vi lever i så när lidandet drabbar någon av oss så finns den där som en solid grund. Gud förbjude att vi slänger klyschor av allehanda slag i huvudet på varandra. Vi är medmänniskor och medkännare, som alla vandrar på en ibland svår väg genom livet. Det är svårt att bygga upp nya vanor/livsstil i en tuff period. Det är en stor fördel om det gjorts tidigare.  Jag är så tacksam för de av mina vänner som genom ett litet sms, spontant besök, ngr mailrader eller på annat sätt hör av sig. Det betyder så oerhört mkt!! Störst av allt är ju kärleken! 


8 maj 2008

Tankar om vänskap

Igår skrev jag en presentation av mig själv och mina kreativa utlopp. För den som inte känner mig blir det ju just, en presentation. För mina vänner och bekanta, vilka en del av dem känt mig väldigt länge.. så kan det bli ett sätt att lära känna mig med fler sidor, och kanske förstå mig ännu lite bättre.
 
En kär vän sa en gång till mig att det tagit tid att verkligen lära känna den Karin som finns på insidan med sin lekfullhet, spontanitet och kreativa sidor. Det är nog sant. När vi inte bara uppehåller oss på ytan i vänskapen får vi se sidor hos varandra som inte är så uppenbara och som först framträder i förtrolighet och varm ömsesidig gemenskap. Har man blivit tilltufsad rejält någon gång i relationer kan det ta tid att läka och våga vara trygg med andra. Då behöver det finnas en hög toleransnivå med villkorslös kärlek för att kunna skapa tillit igen.

På det viset kan gemenskapen också prövas, för att se på vilken nivå man kan ha den. Inte alla blir vi djupt förtroliga med, så är det bara. Alla relationer, hur de än ser ut har sin givna plats och kan få sin bestämmelse, dvs det ogiltigförklarar inte olika sorters vänskapsrelationer. Livet formar oss genom alla de vi möter på vår väg i livets pussel. Det är en fascinerande tanke även om vi inte alltid gillar den.  

  
Därför är det nog så, att vänner också ges oss för olika tider och stunder. En del stannar kvar, andra var just för genomresan i en viss passage i livet. Naturligtvis påverkar vi själva i viss mån om vänskapen skall bestå och utvecklas, den behöver vårdas och få tid och förtroende men ibland rinner den liksom ut av sig själv i sanden...Jag skall fortsätta klura på det här med vänskap lite djupare. Har du några tankar så skriv gärna en kommentar. 
 





2 maj 2008

Inbjudan och uppstart


Idag den 2 maj 2008 lägger jag upp min första egna hemsida. Spännande! Jag har vissa ideér om den och den börjar väldigt enkelt. Ja, den skall fortsätta enkelt också, för detta är inte tänkt att vara en "perfekt" hemsida utan en "trädgård" där det växer och ser olika ut vid olika årstider och där man får vara sig själv. Till och med ogräset får lov att finnas där eftersom det är en del av livet.  


Besökarna hoppas jag skall kunna vara sig själva,  när de kliver in i denna trädgård. Idag har jag bara "slängt in" en presentation av sidan och en hel hög med bilder, och en annan dag skall jag arbeta lite mer med texter/reflektioner. Jag är nybörjare på det här och trevar mig fram...Bildspråket är det uttryck där jag känner mig hemma. Jag "ser" mycket och till min hjälp tar jag kameran i att uttrycka det som finns i mitt hjärta och runt omkring mig.  
 

Bloggen blir ett utlopp för de tankar jag går med, olika reflektioner jag gör utifrån min horisont. Subjektivt och inte tänkt att vara nåt "så här är det" även om jag gärna önskar att orden skall kunna uppmuntra nån annan som går med samma frågetecken eller undringar. 


Jag ger ut av mig själv och visar vem jag är på ett sätt som jag kanske inte gör annars för jag har lättare för att beskriva både mig själv och omvärlden med pennan än verbalt. Det gör att hemsidan på ett sätt blir mer självutlämnande, å andra sidan får den som vill, även av mina vänner, lära känna mig bättre.


Alla är välkomna att skriva några rader i min gästbok eller en kommentar här på bloggen. 






17 februari 2008

BANNER - LIVSLUFT

Vill Du länka till min blogg,
så får Du gärna använda denna banner
...men fråga alltid mig först!
TACK! /Kram Karin


Pssst. Dubbelklicka på bilden så går den att spara!

5 januari 2008

Bildspel med vackra Jesusbilder

För Dig som tycker om att se Jesus-bilder, är här jättemånga sådana, hämtade från Googles gadget “Reflections of Christ”

Jag tycker jättemycket om bilden där Jesus ler. På många bilder är han avbildad så allvarlig, men jag bara älskar den leende Jesus.
Har du fastnat för någon bild du tyckte speciellt mycket om?





Related Posts with Thumbnails
 
". html>