Är 'bara vara' = inget speciellt?

Nu har det gått två dagar sedan jag skrev något här. Inte så mkt har hänt. Bara 'småpul' hemma. Det är rätt skönt de dagar det inte händer så mkt också. De behövs. Såna dagar kan jag lufsa runt i nattlinnet halva dagen, då jag vet att jag inte behöver ge mig iväg på nåt om jag inte vill eller behöver. Ibland låter jag dagen bli helt telefonfri. Varken ringer eller svarar på telefon. Man måste inte vara tillgänglig jämt.

Det försöker jag inpränta till folk som som helt bestört säger till mig: Jag har ringt på din telefon/mobil. Varför ringer du inte tillbaka? osv. För det första lovar jag aldrig någon ex på telefonsvararen, att ringa tillbaka, om det inte är mycket viktigt. Den som ringde mig ville nåt. Det är dennes initiativ. Jag har inte automatiskt förpliktelse att ringa upp bara för att jag vet att någon sökt mig. Är det viktigt får de försöka igen eller spela in på telefonsvararen. Är det något akut-akut så går det ju bra att spela in ett meddelande där i värsta fall. Eller skicka ett sms. Sms är bra. Anspråkslöst, kortfattat och enkelt hanterat. Man väljer själv hur mkt man vill skriva och det är enkelt och lätt att läsa av.Tar inte många sekunder. Oftast sållar det ut oväsentligheter riktigt bra.

Nu låter det kanske som om jag är emot kontakt med folk. Nej, inte alls. Jag är bara emot de som missbrukar den i tid och otid och kräver en massa outtalat av andra. Och som inte kan respektera att man ibland vill vara ifred och att det är tillåtet att inte svara.

Hur har vi klarat oss tidigare innan mobilens tidsålder? Förvånansvärt bra. Telefonen är ju visserligen en välsignelse på många sätt men den får inte ersätta det personliga mötet med varandra eller bli fleratimmarskommunikation när man bor i samma stad. Då blir det lite löjligt. Bättre att träffas då.

Well, som sagt, ibland unnar jag mig lyxen att inte vara tillgänglig. Bara vara! Det är speciellt för mig. Skulle säkert vara en lyx och något mycket speciellt för småbarnsföräldrar också. Så visst är det speciellt även om det inte är så speciellt märkvärdigt. Hur det nu är ser inte alla det på samma vis. Bara vara är för vissa = tystnad. Och i tystnaden kryper tankar, undringar, rastlöshet fram. Det blir ett hot då man inte vet hur man skall tackla det och därför ser man till att ha fullt upp att göra hela tiden istället.

Men i tystnaden, vardandet, reflektionen kommer många positiva saker fram också. Svar, idéer, kreativitet. Och det fodrar bara 'att vara'.Aktivt. ?? Vad nu? Jo kanske är soffpotatisen eller sömntutan benägen att 'bara vara' men glömmer kanske lyssnandet inåt- till sig själv, sitt eget hjärta. Kanske skvalar radion eller tv'n behagligt sövande tills man istället blir avdomnad. Visst, är man mycket trött, så varför inte? Men att 'bara vara' kan också få skärpa sinnena. Man ser det lilla, hör fågeln som sjunger utanför, ser knopparna på blomman, hör sin egen andning och kanske blir förundrad. Och förundran öppnar andra dörrar på glänt som man inte brukar se.

Lite så har det varit nu ett par dagar. Okej, jag har svarat i telefon och ringt något litet men annars bara 'varit'. Redo och med ny kraft för aktivare dagar. Dessutom har regnet liksom 'låst en inne'. Man ger sig inte ut om man inte måste när regnet står som spik i backen. Ärenden får vänta om det inte är brådskande.

'Vänta' är ett fint ord- det innehåller både avslappning och vila och förväntan, ibland också frustration och otålighet. Kan jag lära mig att vänta är mycket vunnet. I synnerhet som vi lever i ett samhälle där allt skall gå fort hela tiden. Så mycket som möjligt ska presteras på så kortast tid som möjligt. Kanske kan jag bli lite klokare på min väg om jag låter eftertänksamheten, långsamheten, väntan, stillheten, att vara okontaktbar, bara få lite mer av min tid och prioritet?

Kanske är det det som kallas att bli gammal och vis, få livserfarenhet?