20 augusti 2009

Från levande församling till sekt så småningom

Från levande församling, till sekt så småningom.


Lilla jag

- upp till ytan, vila och andas...grodkompisarna är runt om.
Ett härligt grodliv! Men ibland blir livet i groddammen förödande...

Detta stycket låg egentligen under rubriken "Resan från utbrändhet till kreativitet", men jag valde att frilägga den därifrån, för de som evt bara vill gå in och läsa lite om denna biten


Jag var dessutom, under ett tiotal år, en del av ett sammanhang som från början var jättefint, men till slut blev manipulativt och starkt styrande. Mitt eget "Jag" ( med min personlighet) med dess uttryck försvann! Det var bara med fullständig enhet med kollektivet på olika plan som jag evt kunde duga, men det var sällan.Hela tiden var det något fel på mig som jag måste ta itu med... Allt i mitt liv satte jag av hängivenhet, tro och engagemang, in i det sammanhanget, både vad gällde relationer, ekonomi, tid, arbete, fritid (- det existerade inte), ja på en mängd olika områden. Vi var till slut som "livegna" gentemot hela det sammanhanget. Övergrepp, isolering när man misstänktes bära på "onda andar" (då ingen fick hälsa på mig, och jag inte fick vara inomhus utan endast gå ute i alla slags väderlekar, smygandes gråtande in på toaletten för att värma mig och vara helt tyst där),misshandel (mest verbalt i mitt fall) och den förnedring det gav fyllde veckorna och dagarna och sedemera åren.Under den perioden då det var som värst har jag förstått efteråt utav läkare och goda vänner, att jag stod på gränsen till att gå in i en djup psykos. Allt var till slut mitt eget fel. Jag var helt fel ute. Jag gjorde inget rätt, jag dög inte till någonting. Ledaren sa jag var upprorisk, självisk, oberoende...ja allt möjligt tokigt.När jag sökte hjälp av honom slutade samtalet ändå med att han tyckte att jag borde ligga på mina knän i bön för honom istället för att ringa honom så där.

Människors förakt mot mig, blev till slut mitt eget förakt mot mig själv. Jag förtjänade det, det var mitt eget fel - så tänkte jag.Till slut var jag så uttröttad att jag en dag inte kom ur sängen längre utan blev hemma 6 veckor.Jag hörde inte av mig till "församlingen" och ingen därifrån hörde av sig till mig heller. Min chef i hemtjänsten anade att något var på tok och lät mig vara sjukskriven utan att pressa mig att komma tillbaka snabbt. Då jag piggnade till lite blev jag rädd för vad jag gjort, tog kontakt med pastorn, och var sedan åter igen på platsen.Denna gången ännu mer föraktad och utsatt. Vid ett tillfälle fick jag, ledd av en utav de andra ledarna gå till pastorn och be om förlåtelse.Vid det tillfället hade han varit utomlands och köpt en hjälm med horn på, och iförd detta mötte han mig ute på gården, då jag bad om förlåtelse.Han hade den på och visade de andra och skojade och skämtade och det var ju inget fel i det, men att möta honom i den looken och lätt avfärdas men samtidigt få ett godkännande, genom att han log och klappade mig på kinden bara, fick mig åter att känna mig som en olydig liten flicka som fick krypa till botbänken för att göra upp. Skammen var stor!!!

Annars fick man dagligen i ögonvrån lite försiktigt kolla in vilket humör han var på. Det syntes tydligt, och var han inte uppåt så gällde det att hålla sig långt ifrån honom för att inte drabbas av hans utskällningar för varför han mådde dåligt, dvs demonerna i mig eller andra som gjorde honom nere. Efter veckorna hemma skällde pastorn på mig, tyckte jag borde uppdaterat mina pärmar med ansvarslistor(som ändrades i all oändlighet)och sa rätt ut på en stor ledarsamlingen att: "Karin, om du inte skärper dig, så åker du rätt ut från denna församlingen".Så hade han aldrig sagt till någon förut!!! Inte minsta förståelse för min trötthet utan bara anklagelser och hårda ord, dessutom offentligt.

Då jag vägrade arbeta med en viss sak på centret så satte han mig till att arbeta ännu närmare honom själv.I rummet bredvid där han var satt jag och lyssnade och mätte längden på hans predikningar, märkte banden och sorterade dem.Allt för att komma starkare under hans auktoritet igen.(dvs lättare ge efter för det han ville) Han märkte att det inte hjälpte och sa till slut till mig att "Felet med dig Karin, är att du tror att du ska höra Guds röst för allt du gör medan han,dvs Gud, i 95 % av tiden talar genom mig till dig". För mig är Gud levande och verklig och varje troende kan lära sig att uppfatta hans tilltal i sitt inre.Det var ytterst viktigt för mig. Men i den stund pastorn yttrade dessa ord till mig så var det som om en rullgardin drogs upp...och jag hann tänka"Människa, vad säger du?!!!"Jag började förstå att något var förfärligt fel.Under många år hade jag känt det i mitt inre men inte vågat ge uttryck för det, för att inte bli ännu mer påhoppad. Tröttheten la sig över mig igen och jag blev åter hemma en period i sängen; helt slut. Utan någon att tala med.Jag ringde dock till ett par andra pastorer som varit på centret och sett hur det var där för att om möjligt kunna få något konkret råd om vad jag borde göra. naturligtvis sa de till mig att lämna sammanhanget på en gång.

Minnena sköljer fortfarande över mig. Vaknade i morse med en flashback hur pastorn ursinnig kommer och drar upp mina händer i luften på mig.Fick inte själv bestämma hur jag skulle uttrycka min tro.Anklagade mig för att"vara i en annan ande"? Vilken ande var han i, kan man ju fråga sig? Eller rättare sagt ANDA. För jag tror inte på att "demoner" styr och ställer med människor i varenda liten grej. Pastorn ursäktade sitt eget dåliga beteende med att skylla på detta, och det är ju en enkel utväg för att slippa behärska sig själv och ta eget ansvar för sitt dåliga humör, karaktär och irritation gentemot människor. Omoget och barnsligt likaså. 

Jag blir arg på pastorer som  går till handgripligheter på människor för att man inte gör som de vill. Maktgalna, självcentrerade. Bedragna av en massa lögner själva, om sin egen viktighet, andlighet och förmåga. Inte en tillstymmelse till ödmjukhet och respekt för andra, eller mod att visa sina egna svagheter.Dessa försöker de gömma och föra över på andra istället. Projicering kallas det inom psykologin. Hur många gånger utsattes jag och andra med mig inte för detta? Och jag bet ihop för att inte bli värre utsatt o offentligt nergjord och beskylld för än det ena o än det andra.Varje människa har rätt att ha en integritet.Men i sekten var allt sådant bara en ursäkt för oberoende och uppror och demoner.

Detta är ändå en lindrig "liten sak" som hände mig.Det fanns långt mycket värre.Jag var själv med om vissa såna saker, men dem ska jag inte skriva om här, i detta forumet. Är bara så innerligt glad och tacksam att jag kom därifrån, men är djupt sorgsen över att det gick som det gick.FORTS.FÖLJER...


Jag kommer efterhand att skriva lite mer/lägga till lite utförligare information, om dessa år, här på min blogg, för att om möjligt är, kunna hjälpa, bidra med något eller bara vara en medmänniska till den som hamnat i liknande sammanhang eller situation. Just nu snuddar jag bara vid det lite. Osunda kontrollerande sammanhang, som i många fall leds av en psykopatisk chef eller ledarpersonlighet finns tyvärr överallt, både i arbetslivet och i ideella föreningar och kyrkor.


Att leva under de villkor som utvecklas där bryter sakta och osynligt ner en människa och kan bli förödande för den människans hela liv. Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är att jag kom bort från det sammanhanget och fick börja leva igen, och lära mig att leva som en unik människa igen med allt vad det innebär. Dessa åren satte förstås svåra avtryck i min själ, vilka var med till att föra mig in i en lång och helvetisk sjukdomsperiod (PTSD). Det är med stor sorg och smärta jag ser tillbaka, på det som kunde blivit så bra, men blev så fel.Allt var nämligen inte fel, och från början övervägde de goda bitarna med stor råge.Jag lärde mig många saker, men i slutet hade "den vackra drömmen och visionen" förvandlats till något oigenkännbart.Något jag inte kände igen eller ville vara en del utav. Den djupa sorgen kommer jag nog att bära med mig hela livet, den finns där dagligen.


Jag behöver nu lära mig vara trygg i hur jag själv är och fungerar igen, för att våga leva ut det. Inte leva efter felaktiga föreställningar om krav och förväntningar som "måste" uppfyllas, utan efter mina förutsättningar.Våga bejaka mig själv att jag duger helt och hållet som jag är just nu, både i människors och i Guds ögon. Jag får byta ut felaktigt tänkande, även om det är ett digert arbete att upptäcka, se och kunna bli av med dessa tankar som inplanterats under många år i"sekten". Jag måste inte göra som alla andra tycker och ingen annan människa har rätt att pressa mig till att tycka eller ställa upp på nåt som jag själv inte vill. Jag har dessutom rätt att tänka vad jag vill, bara det var något som jag behövde lära mig igen. Åtminstone utan att få ångest och skuldkänslor över det. Jag är värd respekt och omsorg, och ingen har rätt att behandla mig kränkande eller med någon slags "självutnämnd fostran", som ledaren och hans ledarskap i sekten gjorde.
Att åter igen börja uppskatta och våga ta till mig av det enkla, nära och lilla igen och kunna
njuta av det. Att våga tro gott om människor igen, att våga lita på andra igen, i synnerhet människor i ledarskap. Att starta om igen. 


Nedan följer tankar och känslor från en av många episoder på församlingscentret. Jag var där alla dagar i veckan för det mesta. 1996 blev jag av anledningar jag inte går vidare in på just nu, väldigt dålig. Och var man dålig så var det demoner iblandade. Går man med Gud så mår man bra, undervisades det. Som jag skrev ovan, var jag vid den tiden väldigt nära att gå in i en psykos.

 
Ett par timmar av ”år” i helvetet.

Tankar och känslor nerskrivna från en av många episoder av maktmissbruk i en församling.
En vanlig vardag. Året är 1996, det är Maj månad.

Smärta; djup, avgrundsdjup….kilometer efter kilometer ner i jordens inre.
Hur tar jag mig upp från den platsen? Ingen vet ens att jag är där? Åtminstone låtsas de inte om det.
- ”Vart kan du ta vägen, ingenstans har du att gå!” Den föraktande rösten piskar mot hjärtat, spyr ut sitt hat och vrede. Föraktet sprutar ur ögonen på pastorn. Har aldrig sett något liknande mot mig innan. Jag viskar,” Jag behöver hjälp…” – ”Du får ingen hjälp, ut härifrån ska du! Ingenstans tar de emot dig.”
-”Ta mig till psyket”, ber jag stilla.  Den vreda rösten skrattar ett genomträngande skratt. – ”Åhh, nej, så lätt ska du inte få det. Ingenstans skall du kunna ta vägen!”
Skam, självförakt, litenhet, hjälplöshet, vanmakt fyller mig, slår mig över ryggen så jag måste böja mig ner mot marken. Fler går förbi och instämmer. Kan jag inte få dö? Slippa denna smärta…tänker jag. Granskande och mätande ögon tittar hårt på mig, redo att sluka mig, sätta kniven i mig ännu en gång. Måtte jag bli osynlig..varför tittar alla så konstigt på mig, ser på mig med förakt, värderar mig till skräp, nåt man lika gärna kan vara utan…..Mina tankar virvlar runt i vanmakt. Var är jag förresten? Jag var precis ute…nu är jag inne. Vad händer?

Den gälla rösten återkommer; - ”Vi släpper dig inte fri!!!”
Hoppet försvinner…ebbar likt tidvatten längre och längre ifrån mig. Hettan och värmen bränner inom mig, det svider, bränner ännu mer. Håller jag på att brinna upp? Är jag i helvetets område…redo att brinna?
-”Till öknen ska du gå, där är din plats!” Vredgad, skriker rösten mot mig! Förlamad i mitt inre håller jag tyst. Orden skär som sylvassa rakblad genom mig. Jag pressar mig närmre golvet för att kanske försvinna…Vart skall jag ta vägen? Jag är ju bara Karin. Straffa mig inte mer, jag orkar inte mer. Jag orkar inte…. Ögonen grusas, kan inte titta, svider, går knappt att öppna dem. Som glasbitar, tunna, vassa, rispande är självbilden, bara jag rör mig något så smärtar det intensivt.
Om bara någon kunde hjälpa mig! Varför ser ingen mig…? Mina egna ord hörs inte alls. Stämbanden vill inte. Tungan klibbar mot gommen, torr så jag inte ens kan svälja. Sjunker ihop utmattad, känner gruskornen i en ostädad matta där många har gått…Ingen ser de oceaner av tårar jag fyller, ingen anar någonting alls, allt är i de andras värld precis som det ska vara. Jag känner mig van vid golvet. Där böjer jag mig i bön, och där böjs jag i befrielse.
Rösten kommer åter, jag stelnar till…”Du är svag,, du tål inte smärta, du är rädd för den, därför skall du få uppleva smärta, du ska få gå till en plats dit du absolut inte vill komma. Där du tappar all kontroll.” En snärt, det svider till. Hukar mig… - ”Nej, det stämmer inte!!! Jag känner den…hela tiden…”…de sista orden hörs inte. Stumheten tar över. Nu har de äntligen gått, lämnat mig ensam.
Orden ligger kvar och skär som sylvassa glasbitar genom mitt känsliga inre. Förtvivlan har gjort mig orörlig. Tårarna är ordlösa, jag kan inte ge ett ord ifrån mig, inte ens dem får jag behålla. De låter mig inte tala. Känner mig bara naken och skamsen. Det är mitt eget fel, mitt eget fel, mitt eget fel…..Djupaste förakt tar sitt strama hårda grepp om mig igen, och jag åker 20 våningar ner dit aldrig någon hittar mig.

Hur länge har jag legat här? Här kan jag inte ligga. ”Karin, fort upp på fötter innan någon kommer. Lite vatten i ansiktet så de inte dyker på dig igen”. Känns som om jag talar till mig själv utifrån och in i glasbubblan dit jag är hela tiden. Jag måste snabbt ta mig till en plats dit ingen är just nu. Kravlar mig förnedrad upp från golvet, samlar ihop några slags rester av mig själv. Det röda i ögonen måste bort, mer kallt vatten!!! Det röda får bara inte synas. Gode Gud, hjälp mig! Ingen får ana nåt, för då går fler på mig. ”Se så, fram med ett leende, det gamla vanliga, det du brukar ta fram. Och så se lite självsäker ut så går de på det igen. Gråt nu inte mer, för då kan du inte gömma dig. Skärp dig nu!!!” Grimaserar vid spegeln…duger jag så här. Ler lite…och föraktar mig i samma stund. Ser ett krossat ansikte, svarta ringar under matta ögon, ett magert ansikte. Kläderna sitter löst, jag tappar kilo varje dag. Måste hitta ett skärp eller snöre för att hålla byxorna uppe. Jag är bara så trött och svag. Känner mig som en död, som ett lik. Det vackra skimret från ett rent inre, en utstrålning, som folk profeterat så mycket över mig, har dragit iväg som ett moln i stormskyar. Inte heller det bevarade jag. Mitt hjärta är smutsigt, delat, orent. - Bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” ”Den som ber med en delad håg, skall inte förvänta sig att få någonting” Bibelorden ringer i huvudet. Dem skrämmer mig, gör mig alldeles skräckslagen.
Ögonen tittar ner, vågar inte se andra i ögonen. Mitt ”Jag” finns inte ens. Ska inte finnas. Får inte finnas. Tänker om mig i tredje person ibland. Känner skammen så tydligt, känner
nakenheten, rädslan, övergivenheten, smutsen, föraktet. Jag klarade det inte! Nu finns det inget hopp! Orden som sades mig när jag gråtande sprang in till pastorerna och bad om hjälp härom dagen, susar i öronen… ”Du har själv skaffat dig dessa demoner. Nu får du själv se till att bli av med dem. Annars åker du med dem till helvetet.”. Jag har ingen kraft till att driva ut dem själv……allt är kört! Och med en delad håg, med de tvångstankar jag har, så kan nog inte heller Gud göra något åt mig.

Det ordlösa föraktet jag alltid möter reser sig inom mig. Föraktar mig själv lika mycket som alla de andra. Jag är här, hela jag, men ingen hör mig, ingen ser våndan, ingen försvarar mig, ingen bryr sig. Är jag så dålig, så betydelselös, att de inte ens vill titta på mig. Ingen hälsar, ibland upptäcker de mig i närheten av sig försent, försöker rädda situationen och går oseende förbi mig. Låtsas inte märka mig, eller se mig. Men jag märker dem, ohh, vad jag märker dem. Får inte prata, får inte titta, får inte gå in, får inte möta, får inte höras, får inte synas. Först då är alla nöjda. Problemet ur världen ett tag till. Varför? Vad har jag gjort dem?
Att känna är ett livstecken, då är jag nog kanske fortfarande lite frisk, eller? Men längtar samtidigt efter att inte känna, men det får jag inte göra, jag får inte tänka så, för då blir det så. Eller är det precis tvärtom? Förvirringen gör mig yr, gör det svårt att tänka klart.
Jag låtsas en stund… Tårar rinner längs kinderna, så många att det inte någonsin går att gråta ut dem alla.

Fryser både inombords och på huden. Det är vår men ingen värme har kommit ännu. Var ska jag ta vägen för att slippa frysa nu? Jag måste hela tiden byta plats. Det blir så kallt ute.
Kanske smyga till toaletten utan att någon ser mig, invänta rätta stunden bakom några av träden på gården.
Snabbt, som ett jagat villebråd, springer jag till en dunge träd som blivit så välbekant vid detta laget. Väntar…åhh, jag måste verkligen på toa nu. Fort, nu är det fritt på gården. Snabbt springer jag iväg igen till byggnaden jag inte får vara i, in på toaletten och låser ljudlöst dörren om mig. Vågar inte andas, känns som jag ska kvävas. Tror att bröstet ska spricka av outhärdlig smärta. Likt en spetälsk, smittsam, varning, varning. Titta ej, rör ej vid henne, möt inte hennes blick för allt vad ni gör.

Toasitsen knarrar. Här kan jag inte sitta kvar. Stänger locket och sjunker ner bredvid toaletten, nerkrupen vid avloppet, enda platsen jag tycks passa på. Här kan jag nog vara ifred en liten stund om jag är riktigt, riktigt tyst.
Gråter igen under tystnad så axlarna skakar min värkande kropp.
Någon tar i dörren, - Är någon där? Hallå? Hjälp, någon av bedjarna står utanför. Bara de inte känner att jag är här. Känner av demonerna. Hasar mig ljudlöst längre in mot väggen. Foten krampar,aj! Slutar andas…. Jag är nog så långt in nu så de inte ser mina fötter om de böjer sig lite neråt. Sitter blickstilla med en krampande vad nu också. Jag måste stå ut. Jag får inte röja min identitet bakom dörren.
Rösten hörs igen…”Javisst, det var nog den toan som är trasig. Dem har låst den så ingen skall kunna använda den.” Personen går på toaletten, vatten rinner, papper skrynklas och så går personen med fasta, ljudliga steg därifrån.
Håller andan och inser att jag kan släppa efter lite nu. Kan andas lite mer igen än den microandning jag måste ta till när någon kommer i närheten. Stegen hörs mindre och mindre….ytterdörren slår igen. Personen har gått iväg. Hon upptäckte inte mig. Ingen har en aning om att jag är här på toa, ingen saknar mig. Ska sitta här en stund till, sen måste jag gå. Fler kan komma som kanske undrar över den låsta dörren. Men det blev nästan en timmes
värme inomhus i alla fall. Nu får jag gå ut i vårkylan igen. Vandra på bönestigen, tala till andarna att lämna mig. Jag blir så förvirrad varje gång, känns som allt blir värre. Jag vill inte be, vill inte gå där, men vart ska jag annars ta vägen? Världen snurrar, jag känner mig så sjuk. Endera dagen kommer jag att förlora mitt förstånd. Det sker nog när som helst nu, så sjuk som jag känner mig. Hör en fågel kvittra, ser ljusgröna blad. Jag vill inte förlora livet! Jag vill inte…vill inte till stället dit inga fåglar kvittrar, där ingen vårdoft känns eller solstrålar lyser. Vill inte….men jag kan nog inte göra något åt det. Jag kan inte göra någonting alls åt mitt liv längre.                                   ( Inlagt i min blogg 2011-02-08)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för alla små rara ord och kommentarer här. Välkommen tillbaka!
/Kram Karin

Related Posts with Thumbnails
 
". html>