9 augusti 2009

Karin spekulerar...

Idag har jag varit trött hela dagen. Jag vaknade trött, fortsatte att vara tröttTired...tog nog ut mig igår när jag var ute 2 timmar i blomstervaruhuset och letade present. Det skall inte till så mkt intryck förrän jag blir trött och får ont i kroppen och ångesten tittar fram. Intrycken väller in och jag har svårt att sortera dem, eller hjärnan har det rättare sagt. Jag vet eg inte vad det är som händer rent biologiskt eller kemiskt eller vad det nu är för mekanismer som är igång. Det kan bli så när ens gränser har överträtts för mycket och vid utbrändhet. Jag kan inte göra så mkt åt det, bara anpassa mig efter det. Vila och åter vila. Har jag varit i farten några timmar dagen innan så måste jag ta det lugnt dagen efter, så det gjorde jag idag.Sick In Bed


Det kan vara jobbigt att hantera det ibland. Omgivningen ser inte vad som händer i ens psyke och i kroppen. På utsidan kan jag se glad och pigg ut. Folk tror att jag är frisk.Waving Så måste jag försvara att jag faktiskt fortfarande är sjuk och inte kan göra allt som andra kanske klarar. Ibland får man känslan av att folk tycker att man kanske inte vill eller anstränger sig tillräckligt för att bli frisk. Men det stämmer inte. Ohh, vad jag skulle vilja kunna säga till alla i omgivningen, försäkringskassan osv att "nu är jag mycket bättre" eller till nästa höst ÄR jag frisk. Men än så länge, efter 4 år går det med små steg, men dock. Inte att förringa tycker jag. Försäkringskassan har sagt åt mig att nästa september MÅSTE jag vara frisk, för längre än så kan man inte få sjukersättning numera. Rätt cyniskt att säga så till en långtidssjuk. Men om jag inte är frisk då? Vad gör jag då? Lämnas jag kvar utanför systemet då, utan ekonomisk eller social hjälp "?
Jag försöker att intala mig att det hela kommer att lösa sig
på nåt vis...men tankarna gnager.
Om det hängde på mig, om jag kunde styra det, så hade jag varit frisk för snart fyra år sedan när allt satte igång. Men kroppen säger inte samma sak. Den har utsatts för "slitage" under många år och återhämtar sig i sin egen takt. Jag har fått lära mig det. Det gick inte automatiskt.
Folk ger en välmenande råd som att prova massage, näringstillskott, positivt tänkande, mer ansträngningAerobics, mindre ansträngning osv men kroppen vill inte lyda på befallning. Så mycket goda råd jag provat och trott att det skulle fungera men ickeTai Chi. Kroppen och själen gör som den själv vill, i sin takt och det får jag bara acceptera. Den vill bara att jag lyssnar till den och anpassar energin och ansträngningar/aktiviteter efter aktuellt dagsläge, ja ibland timme för timme. Precis som om den säger till mig att "så länge som du inte har lyssnat till mig, trots att jag mådde sämre och sämre. Nu accepterar jag inte detta längre. Nu får du anpassa dig efter mig!"
40-årsfesten vi var på idag var verkligen trevlig. Kul att träffa gamla vänner. Dessutom hade de lagt upp festen med ett kul programBirthday Surprise Party. Kl 21 var jag dock trött. Kroppen sa ifrån. Men 4 timmar är inte så dumt att orka hänga med på under en fest med många inbjudna. Inte för mig i allafall. Jag var trött efter 2 timmar men försökte så gott det gick att hänga med två timmar till.



Festen var ju i Höör, där vi precis flyttat ifrån. Vi kom en stund innan festen skulle börja. Det var marknadsdagar i Höör så vi passade på att gå ett varv vid knallarnas olika stånd. Men hela tiden gick jag och var på min vaktNervous. Såg folk från sammanhang jag varit i som varit jobbiga och hade fullt sjå med att undvika dem. Orkar inte prata med dem, eller möta dem. Spänningarna slog till i kroppen och jag fick ont och stresspåslaget blev för mkt. Efter 10 minuter gick vi till bilen. Så skönt det är att bo i Helsingborg, långt bort från de människor och sammanhang som gjort mig illa. I sta´n kan jag vara behagligt anonym. Behöver inte se mig över axeln eller bli obehagligt överraskad. Inga påhopp.
I Helsingborg finns havet, vidderna, den stora anonyma massan (inte alltid negativt), pulsen från en stad som lever, en uppsjö av intryck som i grunden är stimulerande men kan bli lite mycket för mig ibland. Min konstnärliga kreativitet får stimulans härSmiley Hedge.

Jag är glad för min stad. Ja den är 'min'. Här är jag 'hemma', här kan jag slappna av men också utvecklas. Den är tillräckligt stor för mig att kunna förbli i. Här är inte lantsamhällets litenhet/närhet som kan kännas som väggar som faller över en, isolerat. Det känns instängt för mig. Apatiskt. Själslöst. Visst har det lilla samhället goda sidor också som att man ser varandra mer i den bemärkningen att man hälsar på varandra i mycket större utsträckning i en liten by än i en stor stad. För mig och för oss kunde den inte tillföra mer. Allting har sin tid är jag övertygad om. Ja, det blev en filosofisk stund vid datorn. Hade behov att skriva av mig alla tankar och funderingar...



Imorgon är det söndag. Läste på ett anslag i mataffären att det skall vara stor loppis på Heden imorgon mellan 9-15. Låter kul. Tror Heden ligger på söder så jag skall försöka hitta dit. Är ute efter en 50-tals lampa, en sån där med två lampskärmar som man kan vrida åt alla håll som man vill. Jag kan klä om skärmarna om de är slitna. Får se om jag har nån tur och hittar nåt fint och billigt.Lamp Det är skoj att renovera upp gamla saker och få dem fräscha igen. Liksom det var roligt att sätta ihop blommorna idag i den vackra krukan(svart-petrolfärgad) till födelsedagsbarnet. De röda rosorna ihop med silvergirlangen (växt) och den söta grodan med vindsnurran som skrattade blev jättesöt tycker jag själv.Flowers For You Anette som fyllde år är en sån glad och varm människa så jag tyckte det passade så fint med den glada grodan i krukan.

Nu ska jag sätta mig vid tv´n och se om jag kan bli lite sömnig. Enda sättet numera att kunna somna på, så varför ligga och vrida sig i sängen då. Det blir lite animal planet innan jag somnar. Sov så gott ni andra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för alla små rara ord och kommentarer här. Välkommen tillbaka!
/Kram Karin

Related Posts with Thumbnails
 
". html>