I förrgår vaknade jag till en blå himmel och sol, och luften var lite frostnupen. Det var en frisk och fräsch morgon så jag tog med med Kajsa, min collie, och åkte ner till havet. Klockan var bara nio och fortfarande var det rätt lugnt ute på vägarna. En lätt vind blåste och gav det klarblå havet vackra krusningar. Små behagliga vågor slog in mot strandkanten. Vi gick längs med havet, njöt av ljudet från vattnet som översköljde stenarna vid strandkanten, måsarna som pausade på bryggorna och skrek åt varandra. Några andra hundägare med sina små älsklingar var ute och gick de också längs havet, och vi nickade o log mot varandra, bytte ett par ord eller två. En riktigt härlig morgon!
En morgonpigg kille i en röd kajak, paddlar förbi nästan ljudlöst.
Jag tror jag kan hitta motiv i nästan allting. Denna tånghögen var både frostnupen och sandig och solen sken genom den så den blev vackert bärnstensfärgad.
Doften av sand och tång är underbar!
Sjöfåglarna vilade lite på badbryggan.
Själlands nordöstligaste udde syns till vänster i bild, sedan är det bara en rak horisont.
Olika trutar och fiskmåsar hade träff här på bryggan.
Längs med stenmuren ner mot stranden, låg fortfarande frosten kvar i sanden.
En vackert vindräfflad sand som också den hade kvar ett tunt lager frost.
Jag gillar vyn med staden som kuliss åt stranden.
Kallbadhuset med sina små hytter.
En egen liten värld.
Vad tittar de månne på?
Inte gott att veta?
Sjögräs i sol som nästan ser ut som krispiga salladsblad.
En gnistrande kopparröd sten i sanden.
Ett lugnt och dovt ljud av de små vågorna, stillsamt brus och kluckande.
En våg bryter sig ut och slår in mot stranden. Vattnet ser ut som lent siden innan det bryts av och skummar.
Detta fantastiska ljud när den brusar på.
…och stillheten när vågen slagit mot strand och drar sig tillbaka och det bara hörs lite kluckande.
Ett rosa litet musselskal.
Så färgdesignad stranden kan vara; rosa musselskal och vinröd tång. Beige sand och grågrönt sjögräs. Underbara finstämda nyanser tillsammans.
Mitt bland livet gör sig döden till känna. En stackars sälunge som kommit bort från sin familj har fått sätta livet till och spolats upp på stranden. Redan har fåglarna gröpt ur i huvudet och jag suddade detta för dem av er som kan ta illa vid sig att se sådana bilder.
Jättestora steg i sanden. Vem har gått där?
En tålig buske som tål både regn, stormarbyar och sand utan att rubbas.
Det märks på all tång att inte badsäsongen är här ännu. Då brukar det rensas bort tång lite här och var så stranden blir ren och fin.
Vackert vit tar musselskalet åt sig uppmärksamheten bland den dova röda tången.
Jag kan inte låta bli att titta närmre på alla gnistrande musselskal på stranden.
Kram från mig och Kajsa! / Karin