Jag själv och det kreativa rummet. Resan från utbrändhet till livsglädje och kreativitet.

I ett färgstråk -
under kvällssolens varma strålar
klär sig Tusenskönorna i aftonklädsel

Låt bilderna få tala

Här delar jag med mig av mina tankar och mina foton, som är en mycket stor del av min vardag. Bilden med sitt språk är det uttryck, med vilket jag målar det jag ser, både från mitt hjärta och ur det fysiska rummet. Utifrån det växer ofta tankar och reflektioner fram. De går hand i hand.

Resan till mig själv

Upp och nervänt

- men mamma,

måste vi verkligen lära oss detta?

Underlaget till dessa bilder och tankar är en 'resa' som lärt mig dyrköpta livserfarenheter. Mitt liv hade totalt vänts på ända och jag visste inte längre vad som var vad, ens om mig själv. Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt. Men under denna resan till hälsa fick jag erfara hur det kreativa förlöstes i mitt liv som en...jag kallar det, livsväg. Jag såg och upplevde, mer och mer, potentialen som fanns i mig på skapande områden, och som är medfödd, men aldrig riktigt har fått blomma ut eller bli en medvetenhet hos mig. De är mina uttryck och redskap.

Snäckan 
- ligger och vilar i buskaget.
Här behövs inget campingkort.


Min sida här började jag med, som en idé jag fick. Först som en hemsida, numera som en blogg. Jag ville ha någonstans att visa min familj och vänner, alla de bilder jag tog, eftersom de gärna ville se dem. Sedan ville jag gärna skriva ner de tankar som kom i samband med att jag tog en bild. Det visade sig att tankar och reflektioner fanns på insidan redan den stund jag hittade motiv och satte kameran framför ögonen. Det blev också som ett sätt att försöka hitta mig själv igen, att formulera ord, utifrån mig själv. Det hela utvidgade sig som 'ringar på vattnet' till att våga uttrycka vad jag tyckte och tänkte om olika saker, på område efter område, i mitt liv.

Eftertanke-den lilla bryggan inbjuder mig
till en stunds vila och eftertanke


Men det skall tilläggas att det först föregicks av en lång period av tystnad och stillhet inom mig själv, där jag kastade alla förvirrade frågetecken i mitt liv, helt åt sidan. Djupt inom mig, på omedvetna plan, var det fortfarande stress, kaos och skräck, som visade sig som en mängd fysiska symtom i min kropp, och som panikångest. Det låter kanske motsägande för en del, när jag i samma andetag talar om stillhet, men det behöver det inte alls vara. Jag var ju på resa i min inre värld, i min själ...

Utifrån denna , jag kallar det, 'tankens inre vila', kom andra tankar och reflektioner fram i mitt inre, som jag skrev ner för mig själv på denna sida och som bildkommentarer. Ord som kom spontant från mitt inre, precis som om man hade öppnat en vattenkran, som först droppar lite och sedan rinner till mer och mer. Det blev verkligen som att långsamt börja återvända hem - hem till mig själv.

Hjärtan- är levande och ömtåliga och skall hanteras varsamt med kärlek
 - endast kärleken kan öppna hjärta hos andra.

Jag förstod att det inte är egoistiskt att ge mig själv utrymme, omsorg och vila, för att ha en bra balans i mitt liv och att det jag uttrycker är värt att lyssna till, om så bara för mig själv. Tankarna skrevs ner som om någon lyssnade, men jag var enda åhöraren till mig själv. Så kom dessa sidor med sina foton, bildkommentarer och blogg till.


Soft liljekonvalj

- nerböjd vid hennes sida, hörde jag tonerna av
hennes pinglande...skira nyanser som
tog mig till drömmarnas värld.

Från att ha varit låsta privata album - endast till för släkt och vänner, samt reflektioner och presentationer för egen bearbetnings skull, så har jag nu öppnat upp dem, för den som vill ta del av dem. Dessa sidor är skrivna både som en berättelse av vad som hände mig då jag 'gick i väggen', blev 'utbränd' som man brukar kalla det, och då en djupt liggande posttraumatisk stress kom upp till ytan igen och jag blev allvarligt sjuk. Den är nu också en blogg där jag tillsammans med mina bilder har möjlighet att visa det jag i min vardag och liv tycker så mycket om.

Små dyrbarheter som inspiration


Daggfriskt
- diamanter är utspridda i min gräsmatta.

Till min natur är jag en glad, nyfiken, reflekterande och kreativ person, som hämtar min inspiration från skapande uttryck i en mängd olika former. Jag är både spontan och dramatisk likväl som jag ibland kan dra mig tillbaka och vara eftertänksam. Inspiration kan jag få genom den lilla kvittrande fågeln på fönsterbläcket, de små blomsterskotten som håller på att slå ut, likväl som andra konstnärers skapande, i olika material och former, vackra ord och berättelser, eller spännande färgsammansättningar.


Inspirationen finns att hämta på så många skilda ställen och på så olika vis hela tiden. Det finns en stor rikedom av den tillgänglig, men man kanske behöver titta efter den där man minst anar. Ibland gömmer den sig i något så litet, ja nästan obetydligt, att om man inte är uppmärksam eller van vid att fästa blicken på det lilla, så missar man det!

Startmotorn


Stenkolor
- där låg de vid havet som stora karameller...

Jag omger mig gärna med mycket färger och former som harmonierar och ger balans och ett lugn i tillvaron. Stunder i skog, natur eller vid havet är rena "injektionskickar" för mig. De blir ett slags "startmotorer" som öppnar upp mitt sinne för att upptäcka det lilla i det stora, och storheten i det lilla, och skapa någonting utav det. Det sätter igång bilder, tankar och reflektioner hos mig.

På gott och på ont


Ifred
- nej, måste du fota mer?
Jag vill inte...bara få vara i fred.

Min själ är en konstnärs och med det följer en känslighet och en sårbarhet som kan vara både positiv och negativ. Positivt eftersom känsligheten gör att jag lätt fångar upp olika saker, ser och hämtar in många intryck, känner av stämningar och atmosfärer och läser av mellan raderna. Negativt, då för mycket intryck väller in på en gång och jag
inte hinner reflektera, en stresskänslighet i själ och kropp som sätter begränsningar i hur mycket jag orkar göra, känna och ta in, och att umgås med andra.


Ensamhet med plustecken


Gömd
- där du minst anar det finns något vackert.

Avskildheten som behövs för att skapa och reflektera, är ett väldigt naturligt och givet rum för mig, men kan också ge en ensamhet gentemot omvärlden som ibland kan vara svår. Inte så att jag nödvändigtvis isolerar mig, men i själva uttryckssättet gentemot andra. För mycket ytlighet i relationer kan kännas stressande, och ibland är det svårt att hitta ett gemensamt språk att kommunicera på, så man inte bara talar förbi varandra.Att träffa likasinnande med ett kreativa språk blir naturligtvis en stor inspirationskälla. Avskildheten är emellertid den grund varifrån jag sedan har kraft att umgås med andra och ge ut ifrån mig själv till andra.

Introvert eller extrovert?

Återvänder
- efter ett härligt bad är det dags att flyga upp i sitt träd igen.

En del kallar det introvert, dvs inåtriktad, att man hämtar sin kraft inifrån, vilket det ju i sin rätta mening är, men många lägger en negativ klang i det, ofta de extroverta som till sin personlighet är utåtriktade och hämtar sin styrka utifrån, men i detta utgår från sin egen ståndpunkt.


Förstår man inte skillnaderna mellan introvert och extrovert är det fara värt att man gör felaktiga bedömningar och uttalanden. Från den extroverte kan man då få höra ord som, att den inåtriktade är självupptagen och egoistisk. Å andra sidan kan den inåtvända säga samma sak om den utåtvända, och att de är allt för ytliga och flaxiga i sina relationer. Som ni förstår handlar det inte alls om detta. Nej, SJÄLVSPEGLING skulle möjligen vara ett bra ord för den inåtriktade, i den bemärkningen att man är rädd om sig och inte bara rusar på, och att man behöver sätta tydliga gränser, och kanske göra medvetna val, i högre utsträckning än andra.


Det handlar mer om ett medvetande och att hitta kraft och resurser inom sig själv. Det handlar om olika utgångspunkter att fungera utifrån. Vi är ju skapade olika, och det ligger ingen värdering i detta, eller ens rätt eller fel. Men... vad är det som fungerar bäst för mig, var hämtar jag min kraft ifrån? Det kan vara bra för vem som, att fundera över ...

Mitt hem är min borg
- en skyddad zoon

I vårt samhälle förväntas man ofta vara extrovert. Man skall visa framfötterna så mycket som möjligt, och vara full av ideér, uppslag och planer (vilket en introvert också kan vara). Samt ovanpå det, ha ett stort socialt nätverk och umgängesliv och vara engagerad i en mängd aktiviteter, och naturligtvis vara anträffbar, när som helst, var som helst, dygnet runt och på hur många sätt som helst; hemtelefonen, mobilen, mailen, hemma, borta på semestern, konserten osv. Dessutom kunna vara "tillgänglig" med både kropp och själ hemma för familjen och få det vardaglig att rulla på och fungera etc. Ingen lätt ekvation.

Ledigheten blir ofta lika hektisk som arbetsveckan, och detta kan nog vara för mycket för vem som helst, även för den utåtriktade, ...iallafall till slut. Den personen hämtar emellertid i hög grad sin kraft från olika saker runt om honom; att umgås mycket med folk, vara aktiv och igång på olika vis.

Gläntan
- under de gröna lövvalven finns den ro jag söker...

Men var ryms den inåtriktade i allt detta? Den personen som är beroende av att ha kontakt med sin själ, sin inre röst, och ha möjlighet att bara lyssna.....,den som behöver läsa av sin inre och yttre styrka för att veta hur mycket hon/han kan vara igång just nu, för att fungera på bästa sätt i det. Var finns stillheten och återhämtningen som är A och O för henne/honom? Platsen och utrymmet för dem, där det är helt okej att inte ha en massa bollar i luften hela tiden? Där jag hinner lyssna till hela mig och till mitt hjärta...  
En av många olika orsaker till att jag, med buller och bång, åkte in i väggen i 190 knyck i timmen, var att jag i övervägande grad levde som en utåtriktad person, istället för den inåtriktade person jag egentligen är. Jag slutade lyssna till mig själv.

Självrannsakan-varför?

Höghastighetsliv
- låt inte livet bara rusa på
- du missar så mycket och kan göra dig själv illa.

Jag gick, utan att själv vara så medveten om det, över alla mina egna gränser. Inre som yttre. Både i studier och yrkesliv och ideella åtaganden. Så när det gällde studietiden till ett nytt yrke så var jag helt enkelt inte "anpassad" för ett sånt hektiskt liv och intensivt pluggande alla dagar i veckan, och fullt upp precis hela tiden! Dessutom ville jag bevisa inför mig själv, att jag liksom alla andra "klarade av". Prestationsångest!


Jag hade i alla år gått med den molande känslan av att jag inte kunde prestera lika bra som alla andra; att jag faktiskt var "dum" i huvudet; (exakt vad klasskamraterna sa till mig gång på gång under skoltiden.) Felaktiga uppfattningar om mig själv ledde mig till att göra felaktiga val, och även att underlåta att göra det jag istället skulle ha gjort. Och visst klarade jag av studierna, högsta betyg i alla ämnen! Kursetta!!! Men till vilket pris??!! Mitt sätt att hantera det var långt utöver mina egna gränser. Sista terminen av de tre som utbildningen varade, fick jag "bita ihop" och bara fortsätta "råplugga" för att inte bryta ihop och tvingas avsluta studierna. Med viljestyrka och ord som "jag måste klara det", "det ska gå", peppade jag mig själv hela tiden. Men i bakgrunden på sista terminen började kroppen ge signaler om att allt inte stod rätt till, men jag uppfattade dem knappt.(hjärtklappning, håravfall, trötthet, irritation etc)


Jag hade under studietiden lärt känna en fin man på en kontaktsajt på nätet. Vi mailade varandra först och träffades senare vissa helger när jag inte hade prov att plugga till, både uppe hos honom och nere hos mig, och vi upplevde tydligare och tydligare, att det var vi som hörde samman. Härligt men också ytterligare en bit i livet som krävde sin tid. Vi förlovade oss efter ett drygt år, och beslutade oss för att gifta oss framåt vårkanten, när jag slutat min utbildning, och hunnit jobba lite.


Direkt efter examen satte planering och förberedelser igång för vårt stundande bröllop, samt ett aktivt sökande av 100-tals jobb för min egen del. Jag drog i det mesta inför bröllopet, eftersom min fästman bodde uppåt landet. Det var mest praktiskt så. Dessutom går det nästan utav sig själv för mig att planera och organisera. Men det var mycket ändå. Direkt efter bröllopet började jag sedan ett vikariat, med långa arbetsdagar och hög stress. Den sommaren hade jag dessutom bara en veckas semester att ta ut, och sedan förlängdes vikariatet ytterligare. Jag blev tröttare och tröttare. All fritid gick åt till att sova. Senare på hösten tog det tvärstopp!!


På botten av den mörka brunnen



Kraschlandning!
Aldrig roligt med magplask
oavsett när, hur och var i livet.


Något annat väntade.....
Jag förstod verkligen inte alls vad som hände med mig!!! Plötsligt mådde jag såå dåligt till både kropp och själ, ständiga smärtor och spänningar i kroppen. Spänningar som kom så starkt att jag blev helt stel och jag trodde jag skulle sluta andas... Det flyttade sedan vidare i kroppen, del för del, och gav många andra skrämmande symtom. Inget i min vilja kunde få detta att släppa, och inte heller varma bad, massage och liknande som brukar ge lindring åt sådant här. Det var som att knyta händerna så hårt och så länge man bara kan, att de sedan fastnar och inte går att öppna - så var känslan. Lugnande tabletter blev nödvändigt för att klara sig igenom långa dagar och långa nätter.

Panik och ångest och självdestruktiva tankar tog över kroppen och sinnet så att jag till slut trodde att jag skulle tappa förståndet. Tvångstankar, sammanbrott, förvirring, kaos...Många gånger ville jag bara dö och lämna allt, men jag vågade inte göra några konkreta försök i den riktningen. Jag låg fast i sängen långa stunder, ja som inlåst i ett eget fängelse, utan att själv ha tillgång till nyckeln. Alla mina försök att själv förändra min situation föll pladask till marken. Jag gjorde allt jag kunde för att streta emot, stå emot och inte ge upp. Men till slut tog ändå maktlösheten, vanmakten och kraftlösheten över och rädslan satte sina långa vassa klor i mig.

Det var som om all kraft bokstavligen drogs ur mig. Det brände som eld i kroppen och i hjärnan, rädslan växte, vad händer? Är det hjärnceller och kroppssignaler som dör? Konstiga förnimmelser av att det rann vatten över mina ben eller att värme rann ner för dem kom och gick. Jag hade aldrig varit med om nåt liknande förut. Ljudkänslighet, så att vanlig samtalston kändes som att man skrek in i mina öron. Mitt minne och koncentration försämrades kraftigt. Kraftlöshet och svaghet i kroppen hindrade mig till slut att göra vardagliga sysslor som att diska, hänga upp tvätt etc. Ständig yrsel och brinnande huvudvärk och tryck överallt i huvudet. Ibland trodde jag mig nästan vara på väg att lämna min kropp. Ingen hade svar att ge, allra minst jag själv.  Min man stöttade mig så mycket han bara kunde, men även han kände av maktlösheten.

Och så denna tystnad, en plågsam tystnad, där frågetecknen inte fick några som helst svar. Varför denna tystnad? Varför denna ensamhet? Jag blev som stum utan att ha ord längre för vad som hände mig. Varför ser ingen att jag mår dåligt? Upplevde mig som nere i botten av en ändlöst djup brunn, utan att någon hörde mina rop på hjälp - och till sist vara tvungen att kapitulera och inte veta om jag skulle leva nästa dag eller nästa vecka. Apatins sega filt som så gärna ville bädda in mig stod på lur.....Skulle mitt liv ta slut när jag bara var drygt 40 år? Nåt måste vi väl kunna göra för att stoppa detta?

Mardrömmarna fyllde ständigt nätterna med bilder och händelser av att jag var på platsen av misshandel, kränkningar, övergrepp och maktmissbruk. Att jag var totalt ensam, utstött och övergiven på den plats och sammanhang och människor som jag älskat så mycket, innan den långsamt förvandlades till en sekt. Jag drömde att jag ständigt var plågad, men att ingen kunde höra mig...!! Att jag låg i koma och inte kunde säga vad jag var med om, ständig tortyr, utan att någon hade en aning om det.

Vi började åka runt i hela landet, ja tom till Danmark för att få hjälp. Till rekreationscenter, församlingar och kyrkor, själavårdare, pastorer och präster, kloster, munkar, nunnor, psykakutmottagningar, kuratorer, läkare, psykiatriker...osv i all oändlighet. Ingen kunde ge mig nåt svar eller sätta en säker diagnos vad jag led utav - bara lösa antaganden. Vad skulle jag göra? Varifrån skulle jag få hjälp? Mörkret och ångesten var kompakt och smärtorna slet i min kropp. Finns det inte någon enda som kan hjälpa mig? I allt detta ändå något slags hopp på en Gud som är större än allting och har koll på allt, inklusive mig. Den erfarenheten hade jag ju med mig sedan tidigare. Men även tron vacklade, det fanns bara ett litet, litet hopp om att möjligen...kanske någon gång,... nånstans komma ut ur detta helvete.

Vägen ut från mörkret

Ljuset i tunneln
- förmår tränga igenom alla snår och mörker.
Trösterika tanke.


Hjälpen kom likt en båt långt borta i horisonten, långsamt seglande mot en hamn, en destination långt iväg...ja från källor jag definitivt inte trodde var för mig, skulle det visa sig. Såsom psykoterapi, sjukgymnastik, andra intryck, besök, sammanhang och människor etc. I två och ett halvt års tid drog samtalsterapeuten och jag i tåtarna i den trassliga härva som var mitt liv, och hos sjukgymnasten lärde jag mig träna och lyssna till min kropp för att höra varför den hade så ont. Hitta jämnvikten någonstans. Vecka efter vecka efter vecka..... Utan att se omedelbara resultat på någonting. Bara fortsätta och fortsätta...för att till slut efter 2,5 år finna att det faktiskt hade hänt mer än jag trott. Visst, långt ifrån bra, men ändå bättre.

Att hitta sig själv igen

Omsluten- av moderväxtens händer,
försiktigt tittandes ut i blomsterriket.

Så här i efterhand har jag förstått att om jag i mina studier, bröllopsplanering, arbetssökande och sommarvikariat, och år tidigare av ideellt engagemang, hade lyssnat mer inåt, gett mig själv fler pauser och återhämtningar, och inte drivit mig själv så hårt, så hade jag säkert klarat av de intensiva perioderna utan att ta så mycket stryk som jag nu gjorde.Fortfarande förstår jag inte allt och har inte hela bilden klar, men jag ser mer och mer efter hand...


Det hade naturligtvis krävts av mig att jag inte var så ambitiös och engagerad i så mycket. Dessutom behövde jag lära mig ett och annat om mig själv, vem jag var och kanske också varför. Dessutom fanns en hel hög med obearbetade svåra känslor efter år av olika slags övergrepp, både i min barndom/skoltid och på de senare åren, långt nerstoppat i min själ och utan kontakt med mitt medvetande och mig själv och mitt nuvarande liv. Men jag var inte alls där att kunna acceptera något sådant för mig själv.


Dyrbara erfarenheter verkar man inte lära sig utan att det gör ont, hur gärna jag än önskar att jag hade sluppit det. Det var kanske enda sättet för mig att kunna lära mig min läxa? Att få gå igenom det jag gjorde - inte slippa undan det. Jag bara visste och har den övertygelsen nu också, att om jag inte gått igenom detta och tvingats bromsa och lägga om mitt liv helt och hållet, så kunde en ytterligare episod längre fram av samma sak, ta livet av mig. I synnerhet som jag var mycket envis, ambitiös, entusiastisk och målinriktad.


Nåväl, för att anknyta till det jag nämnde tidigare om introvert och extrovert...jag vill poängtera, att det inte handlar om att den inåtriktade är sämre på att klara av saker, än den utåtriktade, men sättet att göra det på och utgångspunkten för det, är annorlunda. Och i mitt fall, så hade jag inte alls kontakt med mig själv och mitt inre längre... Jag var på fel "tåg". Ett som rusade framåt!!


Jag har därför fått lära mig vikten av att inte jämföra mig själv och min kapacitet med andras, utan istället rätt förstå hur jag själv fungerar. Att våga säga stopp, även fast omgivningen driver på och hade större och större förväntningar på mig hela tiden.



Från levande vision till sekt

Lilla jag
- upp till ytan, vila och andas...grodkompisarna är runt om.
Ett härligt grodliv! Men ibland blir livet i groddammen förödande...

Jag hade dessutom, under ett tiotal år, varit en del av ett sammanhang som från början var jättefint, men till slut blev manipulativt och starkt styrande. Mitt eget "Jag"(personlighet) med dess uttryck försvann! Det var bara med fullständig enhet med kollektivet på olika plan som jag evt kunde duga, men det var sällan.Hela tiden var det något fel på mig som jag måste ta itu med... Allt i mitt liv sattes in i det sammanhanget både vad gällde relationer, ekonomi, tid, arbete, fritid - det existerade inte, ja på en mängd olika områden. Vi var till slut som "livegna" gentemot hela det sammanhanget.Övergrepp, isolering när man misstänktes bära på "onda andar",misshandel (mest verbalt i mitt fall) och den förnedring det gav fyllde veckorna och dagarna och sedemera åren. Allt var till slut mitt eget fel. Jag var helt fel ute. Jag gjorde inget rätt, jag dög inte till någonting. Människors förakt mot mig, blev till slut mitt eget förakt, och mot mig själv. Jag förtjänade det, det var mitt eget fel - så tänkte jag.

Det är möjligt att jag eventuellt längre fram, kommer att skriva lite mer om dessa år, på min blogg, för att om möjligt är, kunna hjälpa, bidra med något eller bara vara en medmänniska till den som hamnat i liknande sammanhang eller situation. Just nu snuddar jag bara vid det lite. Osunda kontrollerande sammanhang, som i många fall leds av en psykopatisk chef eller ledarpersonlighet finns tyvärr överallt, både i arbetslivet och i ideella föreningar och kyrkor.


Att leva under de villkor som utvecklas där bryter sakta och osynligt ner en människa och kan bli förödande för den människans hela liv. Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är att jag kom bort från det sammanhanget och fick börja leva igen, och lära mig att leva som en unik människa igen med allt vad det innebär. Dessa åren satte förstås svåra avtryck i min själ, vilka var med till att föra mig in i en lång och helvetisk sjukdomsperiod (PTSD). Det är med stor sorg och smärta jag ser tillbaka, på det som kunde blivit så bra, men blev så fel.Allt var nämligen inte fel, och från början övervägde de goda bitarna med stor råge.Jag lärde mig många saker, men i slutet hade "den vackra drömmen och visionen" förvandlats till något oigenkännbart.Något jag inte kände igen eller ville vara en del utav. Den djupa sorgen kommer jag nog att bära med mig hela livet, den finns där dagligen.


Jag behöver nu lära mig vara trygg i hur jag själv är och fungerar igen, för att våga leva ut det. Inte leva efter felaktiga föreställningar om krav och förväntningar som "måste" uppfyllas, utan efter mina förutsättningar.Våga bejaka mig själv att jag duger helt och hållet som jag är just nu, både i människors och i Guds ögon. Jag får byta ut felaktigt tänkande, även om det är ett digert arbete att upptäcka, se och kunna bli av med dessa tankar som inplanterats under många år i"sekten". Jag måste inte göra som alla andra tycker och ingen annan människa har rätt att pressa mig till att tycka eller ställa upp på nåt som jag själv inte vill. Jag har dessutom rätt att tänka vad jag vill, bara det var något som jag behövde lära mig igen. Åtminstone utan att få ångest och skuldkänslor över det. Jag är värd respekt och omsorg, och ingen har rätt att behandla mig kränkande eller med någon slags "självutnämnd fostran", som ledaren och hans ledarskap i sekten gjorde.
Att åter igen börja uppskatta och våga ta till mig av det enkla, nära och lilla igen och kunna
njuta av det. Att våga tro gott om människor igen, att våga lita på andra igen, i synnerhet människor i ledarskap. Att starta om igen.


Lägga alla storstilade planer på hyllan så länge, eller kanske rent av för alltid. Vad tjänar det till om jag i min strävan efter att uppfylla stora målsättningar och planer och visioner, både från mig själv, eller som andra har på mig, blir sjuk och i värsta fall till och med dör i förtid??? Jag kanske inte ens hinner uppleva det där stora, än mindre det lilla enkla, nära? Vad har då livet betytt och haft för värde för mig själv och för andra? För mig är livet nu att upptäcka vad det är att vara människa igen.


Men, så länge jag lever, och det gäller oss var och en...så är det aldrig försent att stoppa upp, säga nej, och låta mig själv komma till tals igen. Bli sann mot mitt inre och bli medveten om mina egna förutsättningar och begränsningar.Ibland ser man det bara inte själv, och då är man tacksam för sant omsorgsfulla människor som kan ge goda råd och en liten fingervisning.


Var hör jag hemma?
 Liten på stort hav

- ibland är det skönt med utrymme,

andra gånger kan det kännas ensamt.

Jag har arbetat med lite av varje, från tid till annan. Varit lite av en mångsysslare faktiskt. Jag är nog en ständig "sökare" på olika vis i livet. Har arbetsmässigt mest varit inom vården, men ser mig egentligen som en konstnärssjäl. Jag upplever det som "förkrympande" för hela min personlighet att tvingas in i eller arbeta med något jag inte alls trivs med eller till och med avskyr. Allt för många år har jag faktiskt gjort detta.
För en kortare tid kan det naturligtvis gå, och också vara nödvändigt, för att få ihop tillvaron, inte minst ekonomiskt sett, men inte i längden och definitivt inte i åratal. Man blir liksom "urholkad" och kreativiteten går på sparlåga. Det blir till slut en nedåtgående spiral som inte är bra eller nyttig för någon.


Mina utbildningar jag har tagit har varit till undersköterska, färg- & stilkonsulent för "Color Me Beautiful" samt nu senast, läkarsekreterare. Vården har jag aldrig känt mig hemma i eller tyckt om, trots två yrkesinriktningar inom det, och många års arbetslivserfarenhet där.Men det är där jobben har funnits... Mitt hjärta är och förblir ändå inom de kreativa områdena.


 Är det roliga en medfödd förmåga hos mig?

Vems är detta?

Någon har varit här? Detta måste undersökas...

Olika kreativa och skapande områden har alltid haft ett mycket starkt intresse hos mig. Jag tog en lång brevkurs i heminredningsarkitektur och jag har gått lite mindre kurser, men det mesta är jag ändå självlärd i. Nyfikenheten har lett mig till att prova på en mängd olika saker. Här har jag räknat upp en hel del av dem.....

BORDSDEKORATIONER - till fest, bröllop och offentliga miljöer. Med material allt från naturen till dyraste inköpta finesser.

HEMINREDNING - och allt vad det innefattar av exempelvis färgsättningar av inre och yttre interiör med harmonierande färger och nyanser, belysning, textilier, möbler, dekorationer och annan inredning i enhetlig stil. Projekt både privat och för offentligt bruk.

TRÄDGÅRDSARKITEKTUR OCH ODLING - av olika växter och blommor i trädgårdsavdelningar med olika interiörer och stilar. Privat och för offentligt bruk.

MÅLNINGSARBETEN- inomhus som väggar och tak, köksinredning, garderober, samt yttre- som ytterfasader på hus, mindre och större fritidsbåtar, cyklar mm. Privata och offentliga projekt. Både mindre och större sådana. Även annat underhåll, planering och byggnadsarbete har ingått i olika projekt.

KORTTILLVERKNING - främst privat men också till bröllop och fester. Inbjudningskort, placeringskort, tackkort, programblad, folders mm. Material av papp, textil, bomull, siden, metallicprodukter, spets, pärlor, guldfärger, scrapbookingmaterial och mycket mer.

BAKVERK - Bakat tårtor, cupcakes och andra bakverk till fester och bröllop såväl privat som offentligt, både i liten enkel skala och i stor skala.


DEKORERING & UTSMYCKNING - Utsmyckning och dekorering av lokaler, ibland med olika teman, föreställningar, årshögtider, bröllop, fester, konferenser etc. Som nästa punkt nedan men inklusive dekor, textilier, skyltar mm. Ett helhetstänk. Såväl i offentliga lokaler som till privatpersoner. Ex. Väggdekor, scendekor, fönsterdekor, olika högtidsanpassningar vid jul, nyår, påsk, pingst, skolavslutningar, midsommar, höst, lucia, vinter, födelsedagar, jubileeum, bröllop, kvinnosamlingar, konserter......


BLOMSTERUPPSÄTTNINGAR - för olika ändamål, tackbucketter, bröllopsdekorationer till bord och runt om i festlokal samt kyrka.

FÄRG-OCH STLKONSULTATIONER SAMT MAKE-UP - privat och proffessionellt, utifrån min yrkesutbildning inom detta. Färganalyser enligt 'Color Me Beautifuls' årstidspaletter i tolv grupper och stilanalyser för ungdomar och kvinnor och i vissa fall män.
ARRANGEMANG AV MODEVISNINGAR- Ansvar för marknadsföring, affischering och ersonlig inbjudan till kvällen. Bokade frisör som skulle göra frisyrer på utvalda i publiken. Jag förberedde, tittade ut och lånade säsongens nyheter i klädväg och i olika färg och stilar med tillhörande accessoarer, av lokala klädbutiker.


Valde ut modeller, tog ut storlekarna på dem, gjorde scheman för ingång och utgång, hur modellerna skulle föra sig, olika plaggs ordning som skulle förevisas på catwalken, samt vilken musik som skulle spelas då.


Bokade folk att hjälpa till bakom scen med av-och påklädning för modellerna, sminkning, hårstyling, enklare justeringar/intag. Försäljning av kläderna efteråt och betalningshandhavande. Till slut köra med kläderna och pengar från sålda kläder, tillbaka till de olika butikerna. Mycket jobb med det men roligt.


SMYCKESTILLVERKNING -  av olika slag. Ex. pärlor, trä, läder, metall. Endast för eget bruk eller som gåvor till släkt och vänner.


TEXTILARBETEN - av olika slag, för konferenser och offentliga miljöer samt privat bruk. Ex. gardiner, ridåer, applikationer, paneler, lampskärmar, kuddöverdrag, tygväskor, utsmyckningar.


MÖBELRENOVERING - privat och för offentligt bruk. Ex. slipa, avluta, såpa, måla, olja, lasera, klä om i textil, högtrycksslipning-vatten mm.


SKRIVANDE & LAYOUT -  Skrivandet har åter fått en hjärteplats hos mig. På senare år har det varit långt mellan gångerna, det har mer eller mindre legat i träda. Tidigare i livet har det tagit sig uttryck i dikter, uppsatser, undervisningsmaterial, broschyrer, tidningsartiklar bla. frilans hos tidningar) och företagsprodukter, annonser, kompendium, omslag, multimediapresentationer samt korrekturläsning. Bildredigering, sättning, multimediapresentationer och layout i olika program ex. Photoshop och skapande av blanketter och styrmedel genom Access dataprogram. För offentligt bruk, i arbeten och studier samt för privat bruk.

Bearbetning av svåra saker som sker längs med livet är oerhört viktigt att ta sig tid till. Om inte, kan det bli en ytterligare tyngd som läggs till en stressad tillvaro och vara med och utlösa sjukdom.

Framtids-utsikten


Outtröttligt
- lyser hennes ljus i mörkret.
Hennes uppgift är inte i allt det ljusa.
Endast i mörkret förstår man vilken viktig uppgift hon fyller.

Jag är mer en praktiker/görare än en teoretiker, och jag älskar att ha bredd i mina uttryckssätt. Framöver vill jag gärna arbeta med något som jag verkligen tycker om, som tillfredsställer mig djupt in i mitt innersta. Ex. levande material såsom blommor, växter, trädgård eller liknande. Dessa områden andas så mycket liv, glädje och kreativitet.

Havet + jag = kreativitet
 Frihet
- en obruten horisont och mjuk, varm sand under fötterna
ger den underbaraste frihetskänsla hos mig

För att stilla ner mig och ha tid att reflektera, tar jag ofta hjälp utav en fin roman eller en vacker poesibok. De blir ofta som en lisa för själen, eller så beger jag mig till 'mitt' älskade hav! Promenerar längs strandkanten, och bara låter ögonen svepa över vattnet och horisonten. Så flyger tankarna iväg......vågornas inbrytningar mot land i jämn rytm och vindens stilla susning får mig att stanna till. Allt blir stilla i mig, och efter ett tag kommer kraft och inspiration till mig igen. Nya tankar och idéer.

Uppbrott och flytt

I juni 2009, flyttade jag och min man till Helsingborg. Det är en lagom stor stad, vacker och med havet in på knutarna. Jag har bott här för många år sedan och jag har allt sedan dess saknat sta´n och haft en längtan att någon gång få återvända hit. Denna platsen är liksom "hemma" för mig och har alltid varit det sedan jag bodde här.

Havet är en utav de mest avslappnande och kreativa miljöerna för mig att vistas i. Då vill jag naturligtvis inte bo för långt ifrån, utan ha det lättillgängligt. Nu har vi kommit nära det igen och det är underbart. Bara att susa dit på en kort stund.

Så det blev till slut dags att säga farväl till landet och det lilla samhället....efter 17 år i mellanskåne, har jag så äntligen återvänt till staden och havet - mitt älskade Helsingborg! Vänner finns kvar på landet så vi åker tillbaka dit ibland och hälsar på.

Tillägg februari 2010: Resan mot återhämtning tar tid, men jag börjar hitta mig själv mer och mer. Jag har också hittat en underbar församlingsgemenskap, som är byggd på helt andra förutsättningar än den som gick så fel, och även den församlingen jag var med i ett antal år efter "sektåren". Som troende älskar jag att dela och utbyta troserfarenheter med andra människor i en församlingsgemenskap, men den får inte vara uppbyggd på ett maktfullkomligt sätt. Maktstrukturer hör överhuvudtaget inte hemma inom kyrkans värld. Dessutom vill jag aldrig mer bli isolerad inom kyrkans väggar och inte ha naturliga kontakter och relationer med människor utanför.

Jag bearbetar fortfarande många olika upplevelser och känslor, men får ett varmt och omsorgsfullt stöd i detta, i min nya församlingsgemenskap. Bara det är väldigt läkande i sig. Den "resan" jag har gjort, har för mig vidare till en helt ny förståelse utav livet och syn på livet. Det har varit mycket tuffa år, och är fortfarande tufft ibland förstås, men jag är på rätt väg, har fast mark under fötterna, och kan åter känna livsglädjen. Jag är på väg...och hittar diamanter i mitt inre, som utvunnits ur de mörkaste av mörkaste upplevelser.

Var sak har sin tid !
Och det tar tid, tro mig...!