Hösten välsignade vila

Så här på höstkanten, med sensommaren precis i hasorna, så har jag lite blandade känslor. Det är både med sorg och lite vemod som jag tar farväl av sommarens ljusa kvällar, syrsornas spelande och den ljumma sommarvärmen. Nu är det tid för tystnaden, lugnet, stillheten, att ta plats lite mer. Dagarna bäddas snabbare och snabbare in av ett rogivande mörker, och fram åker stearinljus och tändstickor och den gosiga pläden. Med en stor kopp ångande te och katten rofyllt spinnande i soffan kurar jag ihop mig under de mörka kvällstimmarna.  Ska jag vara ledsen över att sommaren nu är slut, att det är mörkt och dystert ute och att man känner sig så trött? Varje höst samma sak...

Nej, nu ser jag det lite annorlunda. Mer som en barmhärtig medvandrare, som nu gärna låter mig vila från sommarens alla härliga upplevelser och intryck. Nu är det tid att ge sig själv ro, tid att ännu en gång reflektera, låta alla intryck sätta sig  lite och lyssna till sitt hjärtas röst. Skulle vår och sommar vara lika underbara om inte höst och vinter funnes? Nej, det hade blivit en alldeles för blek tavla på staffliet. Kontrasterna behövs för att till fullo uppskatta de olika skeendena av livet och även se deras djup, precis som med årstiderna. Sommarens klara grönska förbyts till dova, varma och eftertänksamma toner på träden.

Frukten har mognat av all sol och ljumma skurar. Nu skall de plockas, samlas ihop och njutas av, i varma ombonande rum. Skörden av sommarens tillväxt. De kalla friska höstvinarna blåser bort det vissna, fyller mig med nytt livgivande syre och låter mig andas lite djupare. Jag klär på mig varma, mjuka och goa kläder, jag behöver inte frysa. Sedan går jag ut i de prasslande löven.

 
Låter höstdofterna trösta mig med att nu får också jag ta det med ro. Sommarens spring i benen är över för nu. Träden tar på sig sina allra vackraste färger och tystnaden är påtaglig. Mognad, mättnad, tillfredsställelse.... Blommorna fäller sina frön till jorden i vetskapen och tilliten om, att nytt liv skall komma upp igen i ljusare tider.
 

Nu skall blomsterängarna sova sin livgivande sömn.. Hösten är accepterandets tid av det svaga, sköra och bräckliga. Ja, acceptansen av livets mörkare delar. Det vi helst inte vill se, eller det som ser så litet och oansenligt ut, bäddas nu ner för att lite senare uppstå i ny klädnad. Visst vill jag, i likhet med hela skapelsen, hellre ha nya kläder som passar, än fortsätta gå i de gamla och utslitna? Förändringen är oundviklig om jag vill ha nåt hållbart och gediget.Men jag måste bli stilla.

 I höstens vila vävs de vackraste av trådar in för att glittra när solljuset åter lyser på livsväven. Kontrasterna som låter mig ta del av olikheterna. Nu skall jag vila lite....hösten är välsignad och jag ger den mitt stilla välkomnande!