Trötters klagovisor…

Om jag bara kunde bli lite piggare. Jag är så genomtrött i kropp och själ. Är ute på promenader, och håller på att somna bara jag lutar mig mot en trädstam för att
njuta av solen. Sover till 11-tiden (jag som för ett par månader sedan var pigg som
en lärka kl.07.30- visst mörkrets påverkan. Jag köper det.),och är trött när jag stiger upp. Lägger mig vid 23-24-tiden därför att jag då är jättetrött. Orkar inte göra så mycket hushållssysslor. Gör för ont och är för tröttande. Allt går i ultrarapid. Vilar framför tv´n och somnar. Till det ett spännband runt huvudet, molande ångest i maggropen och mörbultande smärtor.

FK: "Vi måste se vilken arbetskapacitet du har, ännu mer, det går för långsamt. Vi tror du skulle behöva uppdatera dig på arbetsmarknaden och hur man skriver ett CV. Gå på föreläsningar om hur man kan handskas med problem inför att jobba osv..." Jag tror inte detta är sant, det jag hör. Som ett cyniskt hån rätt i ansiktet...?

Är trött på att vara sjuk, är trött på att vara trött, är trött på att inte bli bättre, är trött på att bli sämre i Fibromyalgin, är trött på att bli misstolkad för att jag ser friskare och gladare ut än jag egentligen är så folk tror att jag “spelar”och inte vill jobba. Men jag kan ju inte göra om min personlighet? I grunden är jag en glad person. Glädjen är min styrka, om jag tar bort den...??? Ja, idag klagar jag med stort K. Måste få ut frustrationen, sorg, smärtorna, gråten. Det råkar bli här. Just nu. Idag.

Karin  

Kastanjen & stjärnan!

Min morgon började lite oroligt. Konstiga drömmar, som jag i och för sig har varje natt och har haft de senaste 6 åren sedan jag blev sjuk. Men ibland är de extra intensiva och jag vaknar upp och har jätteont i hela kroppen, huvudvärk, panikångest och känner mig allmänt mörbultad. Symtom från PTSD som annars har börjat avta mer och mer. Min själ som bearbetar åratal av saker jag varit med om men som nu formas som drömmar och ibland mardrömmar.

Smärtproblematiken är det vardagliga jag numera lever med sedan jag fick Fibromyalgi. Smärtorna lär jag mig att leva med och vet att det finns dem som har det betydligt värre och som är totalt handikappade av det. Jag är tacksam för att min vardag fungerar någorlunda om än väldigt begränsat mot tidigare. Mörbultandet i kroppen, känslan av feber och illamående, tröttheten, den totala kraftlösheten, hjärnan som inte tål många intryck längre innan den omvandlar dem till smärta….Så är livet mitt nu, dag för dag. Som ett resultat av Kraschen!

Kraschen då hela jag och mitt liv rämnade och sprack. Allt slogs omkull, inkl min tro. År jag inte hade överlevt om jag inte haft min man vid min sida. Vi hade bara varit gifta drygt 3 månader när detta hände. Dagar som blev till år där varje timme var fylld av djupaste ångest, smärtor och skuld. Där ingenting fanns kvar av det jag byggt mitt liv på. En sjukdomstid som jag fortfarande lever i men också återhämtar mig ifrån, om än mycket, mycket sakta. Jag kommer inte att bli helt återställd. Min läkare anser att jag ska vara glad om jag lyckas komma upp i arbetskapacitet av högst 50 % längre fram.

Ibland ramlar jag förstås ner i ett svart hål och jämför med alla de år då jag hade så lätt för att hålla många bollar i luften på en gång och vara effektiv och snabb. Den “idealiska” sekreteraren vart än jag kom. Van att leda större projekt och krafter som en arbetshäst. Allt gick så lätt. Nu är minsta sak en stor ansträngning på många olika områden i livet. Det syns inte så tydligt utåt, men det innebär inte att det inte finns. Tro mig! Men i sjukdomstiden har också ett konstnärskap kommit fram i mig som tar sitt uttryck genom fotografering, bildtexter och skrivna reflektioner och tankar.

En av alla mina allra första bilder inom fotograferingen. Bör ses uppförstorad. Dubbelklicka på den.

Denna söndagsmorgon tittar jag in på Facebook och ser ett inlägg som fångar min uppmärksamhet. Ett inlägg från YouTube med en liten kille som sjunger en sång i programmet “Britain´s Got talent” detta året. Jag trycker på knappen för att lyssna. På en gång berörs jag jättestarkt. Så starkt att jag börjar darra i hela kroppen, tårarna rinner som floder nerför kinderna på mig och en djup, djup längtan kommer upp till ytan i mig. Texten, pojkens utstrålning och den intensitet varmed han sjunger, övertygelse, engagemang, glittrande ögon och en fantastisk sångbegåvning …så mycket som berör. Pojken är från Brasilien och eftersom jag inte alls är språkbegåvad  förutom med svenska språket, så vet jag inte om han sjunger på spanska, portugisiska eller brasilianska. Vackert låter det i alla fall.

 Jag lägger in klippet här så du också har möjlighet att lyssna till denna pojken – en liten stjärna som lyser på himlen till hopp och glädje.

Var kommer kastanjerna in då?

Jag lever ett mycket lugnare liv nu än förr och har därför tid att reflektera mycket över livet i stort, min vardag, min tro, ja allt möjligt, stort som smått. Det kom lite tankar till mig när jag på eftermiddagen, efter att ha varit på gudstjänst i Slottshagskyrkan, gick en promenad i det vackra höstvädret i Slottshagsparken, ett stenkast från kyrkan.

Så här ser en klassisk Hästkastanj ut. Stora breda blad, taggigt skal och lena kastanjer/frukter.

Det doftade höst och jag tittade på de olika träden som fyller upp parken. Träd av alla de sorter. Såg en nyhet jag inte sett förut. Nummerskyltar har satts upp på träden och under numret står det trädets svenska resp latinska namn. Jättebra, för nog har jag varit nyfiken och undrat över de många speciella träden som finns där och vad de är för slags träd.

Hästkastanjens skal är taggigt, men det är inte långa piggar och de är inte särskilt spetsiga heller. I början är de gröna. Här är ett som trillat ner på marken och fått lite höstfärger.

Mina ögon föll på en skylt där det stod “Äkta kastanj”. Jaha, tänkte jag först…så bra då och tyckte att alla kastanjer är väl äkta och fnissade lite. Jag promenerade vidare och såg fler träd “Hästkastanj”. Jag kikade ner och såg de vackra glänsande och bruna kastanjerna som säkert alla barn gjort både hästar, kor och människor med som liten. Jag gjorde det och älskade det!! Jag tog upp några stycken och lät dem glida runt i handen. Släta och sköna att hålla i. Vackra att titta på. Och då slog det mig! Om det nu står “Äkta kastanj” på ett träd så måste det ju vara någon skillnad mellan den och den Hästkastanj jag tittar på nu.

Ett helt brunt skal som börjat spricka lite.

Nyfiket begav jag mig tillbaka till den “Äkta kastanjen”. Jag tittade neråt för att se mängder av bruna kastanjer, men såg inga. Konstigt! Massor av Hästkastanjer låg under de andra kastanjeträden, men under det Äkta Kastanjeträdet låg inga alls. Varför denna skillnad? Och då slog det mig förstås att detta handlade om kastanjer man kunde äta. Originalvaran som man plockar, skär ett kryss i, lägger på en saltbädd och låter rosta inne i ugnen.  Öppna och väldoftande är de sedan underbara att äta. En dyrbarhet, om man skall köpa dessa kastanjer i livsmedels- eller gourmetbutiker eftersom Äkta Kastanj är väldigt sällsynt i Sverige. Var helst det finns ett “Äkta kastanjeträd” så plockar naturligtvis folk upp dessa dyrbarheter för att rosta hemma och njuta utav. Därför fanns inga kastanjer kvar under trädet, utom någon enstaka som jag plockade med mig hem för att fota.

Hästkastanjens blad sitter fästa mot varandra. Cirka sju blad bildar tillsammans ett jättestort blad.Den formen igenkänner vi oftast som blad från en Hästkastanj

Det jag genast la märke till när jag plockade upp en kvist som blåst av från trädet, var att bladen är helt annorlunda än på Hästkastanjen och den fina och ätbara kastanjen finns inuti en väldigt taggig boll. Ja, men så är ju alla kastanjer! Säg den kastanj som inte har ett taggigt skal utanpå. Jovisst! Men nu talar vi verkligen om taggig! Det är som att jämföra en AloeVeraväxt med en jättestickig Kaktus.

AloeVeran sticks men inte så farligt därför att piggarna är inte lika många och långa, men om du stryker handen över en kaktus, med massor av taggar (speciellt de ludna med mikroskopiskt små taggar) så är du med om en hemsk upplevelse. Det sticker och smärtar som bara den. Så även här. Det är alltså svårt att komma åt det dyrbara innehållet och det går inte utan ett visst mått av smärta.

På denna bilden kan ni ser hur en Äkta Kastanj skiljer sig från Hästkastanjen. Bladen är avlånga och smala och slutar i en spets. Precis tvärtemot Hästkastanjens blad. Dessa blad skiftar inte heller i höstfärger utan bara vissnar och skrumpnar.

Liknelsevis använder jag det jag precis sett för att beskriva lite min “resa” under de senaste åren. Ja, det kompakta mörker jag omslöts utav var verkligen djupaste mörker. Inte minsta lilla ljusstrimma. Närvaron av människor som vågade sig i närheten av mig, var dessutom mycket liten, stundtals obefintlig. Jag var som en kastanj, en äkta kastanj, innanför ett tjockt skal som dessutom var fyllt av långa vassa taggar i mängd och parti. Inte lätt att komma åt mig där för att smeka min kind. Jag var på tillväxt inuti skalet, ensam och fullständigt i mörker. Jag lovar dig att det garanterat är väldigt mörkt innanför ett tjock kastanjeskal.

Skalet på en Äkta kastanj är vackert grön men det är en tät taggig boll med långa smala och vassa taggar.

Men så kommer den tiden då det blåser upp, blir kallt, kastanjeblommorna har för länge sedan blommat över. Jag har inte ens varit medveten om dem. Trädet börjar gunga, det knakar i grenarna, allt snurrar. Jag förstår ingenting, mår bara illa, lägger inte ens märke till att en strimma ljus trängt in genom skalet. Det bara skakar så förfärligt och jag kan verkligen inte få det att sluta. Måste bara uthärda. Plötsligt slungas hela jag – kastanjen med det taggiga ytterhöljet - iväg. Nu dör jag! Nu är allt slut. Nu kommer det jag fruktar. Döden!

Fräscht grön men ack så taggig.

Vissnande Kastanjskal

Men plötsligt lugnar det sig, jag är fortfarande lite yr och jag upptäcker att jag inte ser så mycket. Inte pga mörkret, utan nu pga ljuset som strilar in. Det taggiga skalet har spruckit och ögonen måste vänja sig vid ljuset. Det är skarpt och det gör ont i ögonen. Men mer och mer framträder en helt ny verklighet. Det taggiga skalet är öppet och kommer aldrig att slutas igen. Istället vissnar det och  ramlar av mig vid första lätta vindpust.

Taggig med en len slät frukt inuti.

Nu blir jag istället innesluten, varsamma händer tar i mig, goda ord kommer till mig, värmen från beröring på olika vis gör mig gott och en helt ny verklighet och världsbild träder fram. Jag har sannerligen bytt plattform. Ett paradigmskifte har skett. Dags att utforska nya ting, lära mig att förhålla mig till olika saker på ett nytt sätt. En slags spirande livslust gör sig medveten inom mig. Omvärlden är i nya färger, kontraster blixtrar framför ögonen på mig och jag börjar plötsligt upptäcka vem jag egentligen är. Jag kan slappna av, känner mig trygg. Människor tycker om mig. Jag är len, inte taggig längre. Borta är det taggiga försvarspansaret som behövde skydda mitt känsliga och sårbara inre.

Kastanjerna kan se väldigt olika ut. Här är både en hel liten kastanj, en som formats som en halv kastanj samt en liten “flisa” av en kastanj.

Jag minns fortfarande de svåra stunderna väldigt tydligt, när omgivningen, barrikaderade med eget försvar mot mig, bryskt tog i mig och med våld försökte att öppna mig och komma åt mig bildligt talat. Rädsla, otrygghet, fruktan, förvirring. Jag kastades runt som en boll, än här, än där. Mobben och övergreppen är svåra minnen.  Någonstans hölls jag ändå kvar i trädet, trots turbulensen.

Bladen sitter inte likadant på Äkta Kastanj som på Hästkastanjen. Se bild ovan.

Nu är det ett helt nytt liv. Skalet har öppnat sig, jag får se en helt ny verklighet. Allt är inte guld och gröna skogar för det. Smärtorna, minnena, ärren i min själ finns kvar som en ständig påminnelse om vad jag gått igenom. Livet sätter sina spår. Men idag är jag ändå nöjd med den jag är – en rätt så vanlig “kastanj” men fin.

Och när det är dags, längre fram, ingen vet när, så ska jag liksom många andra vara så mogen och välsmakande att frukten till slut går att avnjuta. Kalla det döden, eller porten till ytterligare en annan dimension.

Så släta, glänsande och vackra, dessa frukter.

Visst, liknelsen har säkert sina brister och knakar här och där. Men den fungerar ändå rätt bra som en bild i att försöka beskriva och sätta lite ord på olika saker jag upplevt under min sjukdomstid och det positiva resultat det kan bli av något svårt. Tänk vad en höstdag med lite kastanjer kan sätta igång tankar och reflektioner. Ha en fin vecka nu allihop!

Tog en kastanj ur glaset ovan för att bara känna vad len den är. Såg då detta märke i den. Kan ses både som ett T, som i min Tomas och som ett kors. Lite kul! :-)

Kram Karin

Att hitta hem igen…tjejen som försvann från sig själv.

Så kom då 1:a advent ännu en gång. Det som ligger så långt bort när sommaren är här, och när hösten smyger på…och så lika plötsligt varje år så är den bara här; ADVENT, Julskyltning, och förstås “Julkommersen” som jag varje år tycker lika illa om. Skillnaden detta året från många år innan, är att jag faktiskt kan känna lite julstämning, och uppskatta det! Jag får lov att göra det, trots att det är tradition och “världsligt”.

Första Advent - stämningsfullt…

I de miljöer jag rört mig i under så många år, (med undantag av de senaste 4 åren)har traditioner varit av ondo, och att anamma dem ännu värre. ”Vi är i världen men inte av världen”, så akta, akta….!! Bibelordet slängs som en bumerang mot sinnet och personen som uttalar det tittar uppfodrande mot en för att se så det “tas emot” genom nickningar och hejarop från åhörarna. För längesedan har jag tröttnat på allt man ska och inte ska göra och tycka och tänka. Vill bara slippa höra!

Överallt lyser ljus – på olika vis

I en sliten och sjuk kropp och själ, dövar medicinerna effektivt varje liten pirrande känsla av förväntan och glädje inför dessa högtider. Allt blir ett grått landskap. Inga kontraster, inga färger. Rätt hopp-löst! Ja, minnesbilderna kommer fram, nu i färg, av åratal av mental och känslomässig kontroll och dominans. Där jag minst av allt trodde att jag skulle fångas. Där jag ju istället skulle bli fri. Bland entusiastiska, engagerade kristna som inget hellre ville än att hjälpa andra…Hur kunde det gå så fel?

Jag ÄLSKAR glitter!

Sorgen bränner till…jag är van vid den smärtan.Jag känner den varje dag. Den är ett med både mitt hjärta och min kropp. Minnena väller fram som böljande vågor. Tårarna samlas innanför ögonlocken och rinner ibland över som smältande is… Sorgen med sina tårar har blivit en av strängarna på mitt instrument. Ibland spelar jag mitt livs sånger med mycket moll, andra gånger går de i skurar av dur (-ar). En sång, en melodi som engagerar, reagerar, väcker upp och väcker hopp, och….medkänner.

Denna advent spelar sången inom mig lite mer i dur. Överhuvudtaget befinner jag mig sedan 1-1,5 år tillbaka i harmoniska miljöer, där molltonerna får finnas som en del av livet, men där duren finns som hopp och vardagsharmoni och äkthet. Jag trivs, kan mer och mer slappna av. Människorna här vill mig väl. Så småningom vet jag att det kommer att märkas i min kropp också. Fibromyalgins smärtor får läka, även om det kan ta tid. På smärtkliniken “Vita Villan” här i stan, lyser tillförsikten och hoppets stjärnor i ögonen hos de som jobbar där; läkare, sjukgymnasterna, psykologerna….”Det är möjligt Karin! Du kan bli bättre! En dag märker du kanske att du inte har ont längre…” Helhetssynen som hjälper hela människan. Deras motto är SÅ bra: ”Vi kan det sjuka och ser det friska”. Så är det! Men allting i vår värld tar tid. Därför måste vi ta oss tid, och låta det få ta sin tid, för det vi vill och önskar. “Många steg lägger till slut mil bakom sig” tänker jag.

På rehabkursens början idag, när vi alla delat med oss av våra bakgrunder till varför vi är där, vi har fått information om kursen, fikat och träffen avslutats, så kommer de dock, så välkända, känslorna av tvivel hos mig. Jag delade med mig av att jag redan märker resultat i min kropp. ”Men jag har ju bara varit sjuk 5 år ” och inte haft smärtor i tiotals åratal som de andra tappra kvinnorna i gruppen….Blir det inte för “klämkäckt” att dela mina positiva erfarenheter av behandlingen nästan innan det hela har börjat? Har jag nu gjort fel igen? OSÄKER…på mig själv.

Jag måste fråga Magnus, min sjukgymnast där. Jag vill ju inte såra någon eller sticka någon i ögonen med min glada iver. Det har jag gjort tillräckligt i all okunskap förut och gör väl fortfarande förstås. Lättad hör jag hans svar; “Karin var dig själv bara! Jag tror säkert de är glada att du är här. Du kan ändå inte kontrollera vad de tänker och tycker, och någon nybörjare är du inte heller”. Nej, så är det ju…Själv har jag ju faktiskt haft tiotals åratal av smärtor inom mig innan jag blev varse dem i min egen kropp…Men dessa tvivel är resultatet av att jag tappade bort mig själv, trodde lögnerna om mig, och alla “tillrättavisningarna i all kärlek”. Jag får gåshud…Men jag är på väg hem igen…

Efter inhandling av baddräkt till behandlingsgångerna i varmvattenbassängen, och ett par tjocka Lovikkavantar när det nu åter detta år är VINTER HÄR i Skåne, så tar jag bussen hem.

Tårarna finns kvar, tvivlets och osäkerhetens tårar om mig själv, om min identitet. Jag börjar så smått hitta mig själv igen efter så många många år, då jag tappade bort mig själv. Blev någon annan, som någon annan ville. En marionettdocka som styrdes, och där mina ohörda rop skrek förtvivlat efter hjälp. ”Detta kan inte stämma”Vem är jag egentligen?? Men rädslan finns där också för att beträda den mark som blev så ondförklarad hos mig, och så nertrampad.

Min själs marker som gjorde den glada, skrattande, engagerade tjejen som ville (ibland för mycket) en massa, oigenkännlig till slut. Dramatisk i sina uttryck och tonlägen, och finstämd i sin radar gentemot omgivningens toner. Tjejen som drömmer sig bort, skapar, tänker, reflekterar(så omgivningen ibland blir irriterad över de raka frågeställningarna). Romantisk, virvlande, fantasirik och sjungande och skrivande…Skrivande av berättelser, dikter, ja tom små romaner som liten flicka.

Fortfarande bär jag drömmen om att skriva, att tala, att dela med mig. Att hjälpa, att lindra och trösta. Att sjunga, att ha färgrika rum, få använda fantasins vingar och bara flyga iväg som en liten fjäril. Jag avskydde att se uppnålade fjärilar på museer och i skolan; fjärilar ska flyga, från blomma till blomma, lätt och vackert och graciöst. Jag ville bli balettdansös och hyra Folkets park tillsammans med min kompis för att visa Svandansen. Mina klumpiga hopp på olika vis. Tjejen som alltid gick till de ensamma och udda personerna, som kände med och som kände så mycket hela tiden.Som drog ut i fält för det som engagerade henne, oftast för de allra svagaste; både människor såväl som djur och som med dramatik och inlevelse ville ha förändring, ville föra fram det hon kände och få fler att hjälpa till.

Tittar fram i en dammig spegel :-))

Denna tjejen tittar fram nu, hon har blivit lite äldre, men har hela känsloregistret med sig i det hon gör, fantasin och skapandet likaså.Fniss, skratt, högljudd och med vilda gester, sång, tårar i massor, tankar och drömmar och högar av böcker vid sängen. Romaner och böcker som sätter ord på det hon själv känner, upplever….Det som har lagts till är hennes egna erfarenheter av det som hon så mycket längtade att få hjälpa och trösta andra med. Både glitter och sorg finns i ögonen.Tvivlet, det naggade självförtroendet och skammens tårar likaså. Åter igen känner hon igen sig SÅ VÄL i Liselotte J Anderssons dikt “Askungen”ur boken “Alla Paradis är inte stängda”:

ASKUNGEN

Jag har många små askungesystrar som länge varit fångna i träldomshuset. Nu kommer de tassande en efter en. Bleka och smutsiga, ännu utan ord. De trycker sig tätt intill.

Jag vet att vi är släkt och minns varje namn. Lycka, lättsinne och mod. Beslutsamhet kikar under lugg och Helig vrede harklar sig som inför ett brandtal.

Vem låste in er och vad heter Befriaren? Nej, jag skall inte fråga efter hans namn. Det räcker att veta: Han ger dubbelt igen för förlorade år! Glädjeolja istället för sorg. Dubbel välsignelse för all vedermöda!

Även om det tar tid att “gå hem”, så finns det inget så underbart som att komma hem.Denna gången till mig själv! Borta KAN förvisso vara bra, men inte alltid, det fick jag erfara- men hemma är ALLTID bäst! Hemma hos mig själv!

Många kramar till Er alla!

Karin

Oavsiktligt tungt…En personlig berättelse om fördomar och läkemedelsbiverkningar.

Känner att jag vill skriva om en vanlig sak som drabbar många sjuka med depression och utbrändhet, och som gärna missförstås av folk runt omkring.Och som kan vara en riktigt tung bit (haha, det blev visst vitsigt här rent oavsiktligt) i en allaredan jobbig situation.Det är biverkningar på den medicin man tar.

Antidepressiva mediciner (SSRI-preparat och liknande) har tyvärr väldigt ofta den biverkan att man går upp i vikt, och för en del personer, som mig i detta fallet, ledde det till en mycket kraftig viktuppgång; 25 kg! Vad jag då fått höra av folk runt omkring (av ren okunskap förstås) är att jag rör för lite på mig och att det är depressionen som gör att jag inte orkar motionera. Både ja och nej, säger jag till detta påståendet.

JA, därför att när man är riktigt djupt nere i en depression, så ingår det i symtombilden att man blir stelare och orörligare i kroppen, även mimik och ansiktsuttryck påverkas, och utan initiativkraft till något som helst (både symtom o effekt av medicin). DET I SIG måste dock inte leda till att man går upp i vikt, för ofta äter man mindre; matlusten försvinner, så det regleras automatiskt.

Istället kan man gå ner för mycket i vikt om man är riktigt sjuk.(har erfarenhet av det våren-96 då jag insjuknade i PTSD) Då gick jag ner 10 kg på bara några veckor. Då fick jag en antidepressiv medicin som jag gick upp 25 kg på ett år utav. Jag är av naturen lång och smal och har också en smal/smäcker benstomme(missförstå mig nu inte, jag skrev INTE “läcker”, fniss)

På den tiden(1996) hade jag inte haft problem med vikten något nämnvärt.Några små kilon hit och dit bara som ofta känns jobbiga för en ung människa. Jag låg på en normal vikt i förhållande till min längd.

Övervikten gör däremot att man BLIR orörligare, får diverse fler biverkningar såsom magrefluxer(magsaft som trycks upp i matstrupen, sk halsbränna), andfåddhet, värk i leder och knän, dessutom svårt att hitta kläder i stora storlekar som är snygga.

När jag långt om länge blev bättre försökte jag gå ner kilona jag gått upp, men se det var lättare sagt än gjort. Trots att jag följde Viktväktarnas välbeprövade metod, och motionerade etc.. så gick jag inte ner. Det blev några hekto ner, för att veckan därpå ge några hektos viktökning igen. Så höll det på. I några månader gick jag hos viktväktarna utan att få något resultat. Till slut tröttnade jag.

 

Något år senare mådde jag däremot så bra att jag kunde börja sätta ut medicinen, och när jag trappat ut den så fick jag lust att prova igen att gå ner i vikt. Och nu plötsligt gick det som en dans. Kilo efter kilo försvann och ett, ett och ett halvt år senare var jag 25 kg lättare. Vilken känsla! Alla biverkningar av övervikten försvann, självförtroende kom tillbaka och många saker blev lättare att göra och den normala klädstorleken var tillbaka.

Därför var det med största motstånd, jag motsatte mig antidepressiv medicinering när jag 5-6 år senare insjuknade i en kraftig utmattningsdepression(utbrändhet) och den posttraumatiska stressen kom tillbaka. Jag var mycket sjuk!! Men vägrade under de första 1,5 åren att ta någon antidepressiv medicin, just pga.. av den jobbiga biverkan med viktuppgång den haft.

 

Jag medicinerade med lugnande tabletter istället, som var högst tillfälligt lindrande.Trots att jag inte rörde mig så mycket så gick jag inte upp ett enda hekto. Jag stod på min normalvikt.Mellan doserna av ångestmedicin led jag alla helvetes kval!! Till slut var jag dock så dålig att jag var tvungen att ta medicin för att inte riskera mitt liv.

Jag hade en envis hosta då som inte hjälptes av allergimedicin utan sågs som nervös hosta. Min läkare skrev ut en 10 dagars kur med Kortison i tablettform. Efter en vecka hade jag gått upp 5 kg. (Kortison har tyvärr ofta den biverkan också) Därefter fortsatte viktuppgången…Jag provade olika slags antidepressiva medel (5-6 olika) men ingen gav effekt på depressionen. Istället blev den värre, och vikten ökade stadigt. Till slut var den uppe i 25 kg.

Till slut skrev min läkare ut ett lite äldre läkemedel mot depression; Efexor som kanske kunde hjälpa mig bättre mot depressionen.Den är starkare än SSRI-preparaten och den trappades upp till högsta dos och så småningom började jag märka en liten förbättring.De inledande biverkningarna var inte roliga ex att ej kunna fokusera ögonen.De bara rullade runt i ögonhålorna. Efter att ha medicinerat 2 år med den så hade jag dock blivit bättre men jag var långt ifrån bra.

Det var då jag drabbades av två epileptiska anfall med ett par timmars mellanrum och jag fick åka in till akuten och blev inlagd. Det var i slutet på september, för 1,5 månad sedan. Läkarna förklarade att den antidepressiva medicin jag tar kan sänka kramptrösklarna i hjärnan, och ligger man nära de nivåerna och har andra pressande faktorer med i bilden (ex inre el yttre stress) så kan det bli EP-anfall utav det. Alla människor kan under sitt liv drabbas av EP-anfall utan att det är något konstigt. Det ligger inom normalvarianterna.

Så då satte de in en EP-medicin som ska höja kramptrösklarna i hjärnan och därmed motverka anfallen. Och som en av biverkningarna fick jag en kraftig trötthet. Jag kan sitta var som helst och när som helst och somna. Dessutom tog jag uppehåll under sommaren från Viktväktarna som jag gått hos sedan februari månad och gått ner 15 kg med, utan större problem.

Pga.. bristtillstånd i min kropp(järnbrist mm) och Fibromyalgin som blivit värre så var jag så trött att jag inte orkade att tänka på vikten. Jag gick upp 2,5 kg, men började i september igen hos Viktväktarna för att få ner dessa och fortsätta min viktminskning.Men hela hösten har jag nu kämpat med vikten. Dessa 2,5 kg har varit tröga att få bort. Upp och ner som en jojo hela tiden.

Så idag, när jag var hos Viktväktarna så hade jag gått ner 1,1 kg. Yippie! Nu är jag där jag var innan viktökningen i somras. Måtte nu detta hålla! Jag vill så gärna bli av med resterande 10 kg och komma tillbaka till min normalvikt igen. Jag tränar på olika sätt med cykling, Physiorullen (liknande pilates) och promenader.

  

Härom dagen köpte jag denna cykeln, så nu kan jag cykla igen. Det är en specialupplaga på temat Cupcake(namnet står på ramen o receptet på sadeln), och modellen är Monarks “Karin”

Jag har velat lyfta fram detta, med biverkningar och övervikt, dels för att trösta och inge lite hopp hos alla dem som liksom jag gått upp i vikt av olika slags mediciner, och samtidigt förklara för alla andra, att en viktökning behöver inte alls vara relaterad till felaktig kost eller utebliven motion.

Läkarna är medvetna om denna biverkan och den bieffekt dessa mediciner har på hjärnan och därmed på kroppen. Medicinen sänker ångest och stress och ökar den kemiska inre balansen i hjärnan(Serotoninhalterna), men sänker dessutom hela ämnesomsättningen, och sätter  fler faktorer ur spel som behövs för att man skall gå ner i vikt. Jag talar nu om processer i hjärnan och kroppen. Man kan ännu så länge inte separera påverkan på hjärnan hur man vill.

Läkarna brukar säga att när man slutar medicinera så går man lätt ner kilona igen. Ja, så är det. Sedan finns det vissa som måste ta dessa mediciner resterande av livet. kanske måste jag det med pga.. sårbarheten jag bär på. Efexor som i mitt fall, är enda medicinen som inte gett viktökning har dessutom varit gynnsam för min viktnedgång. Med en kompletterande EP-medicin som gärna vill ge en viktuppgång så blir det en slags dragkamp. Vem ska vinna?

Så snälla, Ni som inte tagit antidepressiva el liknande vikthöjande mediciner(kortison, EP-mediciner mfl); döm inte ut dem som använder dem och går upp i vikt för snabbt. Man har det tillräckligt jobbigt ändå för att få höra att man inte sköter sig med kost eller motion. Självförtroendet är ofta i botten, och man behöver istället all uppmuntran och positiva ord man kan få. Kunskap kan få vara med och öka både förståelsen och empatin för de som drabbas av dessa biverkningar på redan svåra sjukdomar.

 

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Kram Karin