Kastanjen & stjärnan!

Min morgon började lite oroligt. Konstiga drömmar, som jag i och för sig har varje natt och har haft de senaste 6 åren sedan jag blev sjuk. Men ibland är de extra intensiva och jag vaknar upp och har jätteont i hela kroppen, huvudvärk, panikångest och känner mig allmänt mörbultad. Symtom från PTSD som annars har börjat avta mer och mer. Min själ som bearbetar åratal av saker jag varit med om men som nu formas som drömmar och ibland mardrömmar.

Smärtproblematiken är det vardagliga jag numera lever med sedan jag fick Fibromyalgi. Smärtorna lär jag mig att leva med och vet att det finns dem som har det betydligt värre och som är totalt handikappade av det. Jag är tacksam för att min vardag fungerar någorlunda om än väldigt begränsat mot tidigare. Mörbultandet i kroppen, känslan av feber och illamående, tröttheten, den totala kraftlösheten, hjärnan som inte tål många intryck längre innan den omvandlar dem till smärta….Så är livet mitt nu, dag för dag. Som ett resultat av Kraschen!

Kraschen då hela jag och mitt liv rämnade och sprack. Allt slogs omkull, inkl min tro. År jag inte hade överlevt om jag inte haft min man vid min sida. Vi hade bara varit gifta drygt 3 månader när detta hände. Dagar som blev till år där varje timme var fylld av djupaste ångest, smärtor och skuld. Där ingenting fanns kvar av det jag byggt mitt liv på. En sjukdomstid som jag fortfarande lever i men också återhämtar mig ifrån, om än mycket, mycket sakta. Jag kommer inte att bli helt återställd. Min läkare anser att jag ska vara glad om jag lyckas komma upp i arbetskapacitet av högst 50 % längre fram.

Ibland ramlar jag förstås ner i ett svart hål och jämför med alla de år då jag hade så lätt för att hålla många bollar i luften på en gång och vara effektiv och snabb. Den “idealiska” sekreteraren vart än jag kom. Van att leda större projekt och krafter som en arbetshäst. Allt gick så lätt. Nu är minsta sak en stor ansträngning på många olika områden i livet. Det syns inte så tydligt utåt, men det innebär inte att det inte finns. Tro mig! Men i sjukdomstiden har också ett konstnärskap kommit fram i mig som tar sitt uttryck genom fotografering, bildtexter och skrivna reflektioner och tankar.

En av alla mina allra första bilder inom fotograferingen. Bör ses uppförstorad. Dubbelklicka på den.

Denna söndagsmorgon tittar jag in på Facebook och ser ett inlägg som fångar min uppmärksamhet. Ett inlägg från YouTube med en liten kille som sjunger en sång i programmet “Britain´s Got talent” detta året. Jag trycker på knappen för att lyssna. På en gång berörs jag jättestarkt. Så starkt att jag börjar darra i hela kroppen, tårarna rinner som floder nerför kinderna på mig och en djup, djup längtan kommer upp till ytan i mig. Texten, pojkens utstrålning och den intensitet varmed han sjunger, övertygelse, engagemang, glittrande ögon och en fantastisk sångbegåvning …så mycket som berör. Pojken är från Brasilien och eftersom jag inte alls är språkbegåvad  förutom med svenska språket, så vet jag inte om han sjunger på spanska, portugisiska eller brasilianska. Vackert låter det i alla fall.

 Jag lägger in klippet här så du också har möjlighet att lyssna till denna pojken – en liten stjärna som lyser på himlen till hopp och glädje.

Var kommer kastanjerna in då?

Jag lever ett mycket lugnare liv nu än förr och har därför tid att reflektera mycket över livet i stort, min vardag, min tro, ja allt möjligt, stort som smått. Det kom lite tankar till mig när jag på eftermiddagen, efter att ha varit på gudstjänst i Slottshagskyrkan, gick en promenad i det vackra höstvädret i Slottshagsparken, ett stenkast från kyrkan.

Så här ser en klassisk Hästkastanj ut. Stora breda blad, taggigt skal och lena kastanjer/frukter.

Det doftade höst och jag tittade på de olika träden som fyller upp parken. Träd av alla de sorter. Såg en nyhet jag inte sett förut. Nummerskyltar har satts upp på träden och under numret står det trädets svenska resp latinska namn. Jättebra, för nog har jag varit nyfiken och undrat över de många speciella träden som finns där och vad de är för slags träd.

Hästkastanjens skal är taggigt, men det är inte långa piggar och de är inte särskilt spetsiga heller. I början är de gröna. Här är ett som trillat ner på marken och fått lite höstfärger.

Mina ögon föll på en skylt där det stod “Äkta kastanj”. Jaha, tänkte jag först…så bra då och tyckte att alla kastanjer är väl äkta och fnissade lite. Jag promenerade vidare och såg fler träd “Hästkastanj”. Jag kikade ner och såg de vackra glänsande och bruna kastanjerna som säkert alla barn gjort både hästar, kor och människor med som liten. Jag gjorde det och älskade det!! Jag tog upp några stycken och lät dem glida runt i handen. Släta och sköna att hålla i. Vackra att titta på. Och då slog det mig! Om det nu står “Äkta kastanj” på ett träd så måste det ju vara någon skillnad mellan den och den Hästkastanj jag tittar på nu.

Ett helt brunt skal som börjat spricka lite.

Nyfiket begav jag mig tillbaka till den “Äkta kastanjen”. Jag tittade neråt för att se mängder av bruna kastanjer, men såg inga. Konstigt! Massor av Hästkastanjer låg under de andra kastanjeträden, men under det Äkta Kastanjeträdet låg inga alls. Varför denna skillnad? Och då slog det mig förstås att detta handlade om kastanjer man kunde äta. Originalvaran som man plockar, skär ett kryss i, lägger på en saltbädd och låter rosta inne i ugnen.  Öppna och väldoftande är de sedan underbara att äta. En dyrbarhet, om man skall köpa dessa kastanjer i livsmedels- eller gourmetbutiker eftersom Äkta Kastanj är väldigt sällsynt i Sverige. Var helst det finns ett “Äkta kastanjeträd” så plockar naturligtvis folk upp dessa dyrbarheter för att rosta hemma och njuta utav. Därför fanns inga kastanjer kvar under trädet, utom någon enstaka som jag plockade med mig hem för att fota.

Hästkastanjens blad sitter fästa mot varandra. Cirka sju blad bildar tillsammans ett jättestort blad.Den formen igenkänner vi oftast som blad från en Hästkastanj

Det jag genast la märke till när jag plockade upp en kvist som blåst av från trädet, var att bladen är helt annorlunda än på Hästkastanjen och den fina och ätbara kastanjen finns inuti en väldigt taggig boll. Ja, men så är ju alla kastanjer! Säg den kastanj som inte har ett taggigt skal utanpå. Jovisst! Men nu talar vi verkligen om taggig! Det är som att jämföra en AloeVeraväxt med en jättestickig Kaktus.

AloeVeran sticks men inte så farligt därför att piggarna är inte lika många och långa, men om du stryker handen över en kaktus, med massor av taggar (speciellt de ludna med mikroskopiskt små taggar) så är du med om en hemsk upplevelse. Det sticker och smärtar som bara den. Så även här. Det är alltså svårt att komma åt det dyrbara innehållet och det går inte utan ett visst mått av smärta.

På denna bilden kan ni ser hur en Äkta Kastanj skiljer sig från Hästkastanjen. Bladen är avlånga och smala och slutar i en spets. Precis tvärtemot Hästkastanjens blad. Dessa blad skiftar inte heller i höstfärger utan bara vissnar och skrumpnar.

Liknelsevis använder jag det jag precis sett för att beskriva lite min “resa” under de senaste åren. Ja, det kompakta mörker jag omslöts utav var verkligen djupaste mörker. Inte minsta lilla ljusstrimma. Närvaron av människor som vågade sig i närheten av mig, var dessutom mycket liten, stundtals obefintlig. Jag var som en kastanj, en äkta kastanj, innanför ett tjockt skal som dessutom var fyllt av långa vassa taggar i mängd och parti. Inte lätt att komma åt mig där för att smeka min kind. Jag var på tillväxt inuti skalet, ensam och fullständigt i mörker. Jag lovar dig att det garanterat är väldigt mörkt innanför ett tjock kastanjeskal.

Skalet på en Äkta kastanj är vackert grön men det är en tät taggig boll med långa smala och vassa taggar.

Men så kommer den tiden då det blåser upp, blir kallt, kastanjeblommorna har för länge sedan blommat över. Jag har inte ens varit medveten om dem. Trädet börjar gunga, det knakar i grenarna, allt snurrar. Jag förstår ingenting, mår bara illa, lägger inte ens märke till att en strimma ljus trängt in genom skalet. Det bara skakar så förfärligt och jag kan verkligen inte få det att sluta. Måste bara uthärda. Plötsligt slungas hela jag – kastanjen med det taggiga ytterhöljet - iväg. Nu dör jag! Nu är allt slut. Nu kommer det jag fruktar. Döden!

Fräscht grön men ack så taggig.

Vissnande Kastanjskal

Men plötsligt lugnar det sig, jag är fortfarande lite yr och jag upptäcker att jag inte ser så mycket. Inte pga mörkret, utan nu pga ljuset som strilar in. Det taggiga skalet har spruckit och ögonen måste vänja sig vid ljuset. Det är skarpt och det gör ont i ögonen. Men mer och mer framträder en helt ny verklighet. Det taggiga skalet är öppet och kommer aldrig att slutas igen. Istället vissnar det och  ramlar av mig vid första lätta vindpust.

Taggig med en len slät frukt inuti.

Nu blir jag istället innesluten, varsamma händer tar i mig, goda ord kommer till mig, värmen från beröring på olika vis gör mig gott och en helt ny verklighet och världsbild träder fram. Jag har sannerligen bytt plattform. Ett paradigmskifte har skett. Dags att utforska nya ting, lära mig att förhålla mig till olika saker på ett nytt sätt. En slags spirande livslust gör sig medveten inom mig. Omvärlden är i nya färger, kontraster blixtrar framför ögonen på mig och jag börjar plötsligt upptäcka vem jag egentligen är. Jag kan slappna av, känner mig trygg. Människor tycker om mig. Jag är len, inte taggig längre. Borta är det taggiga försvarspansaret som behövde skydda mitt känsliga och sårbara inre.

Kastanjerna kan se väldigt olika ut. Här är både en hel liten kastanj, en som formats som en halv kastanj samt en liten “flisa” av en kastanj.

Jag minns fortfarande de svåra stunderna väldigt tydligt, när omgivningen, barrikaderade med eget försvar mot mig, bryskt tog i mig och med våld försökte att öppna mig och komma åt mig bildligt talat. Rädsla, otrygghet, fruktan, förvirring. Jag kastades runt som en boll, än här, än där. Mobben och övergreppen är svåra minnen.  Någonstans hölls jag ändå kvar i trädet, trots turbulensen.

Bladen sitter inte likadant på Äkta Kastanj som på Hästkastanjen. Se bild ovan.

Nu är det ett helt nytt liv. Skalet har öppnat sig, jag får se en helt ny verklighet. Allt är inte guld och gröna skogar för det. Smärtorna, minnena, ärren i min själ finns kvar som en ständig påminnelse om vad jag gått igenom. Livet sätter sina spår. Men idag är jag ändå nöjd med den jag är – en rätt så vanlig “kastanj” men fin.

Och när det är dags, längre fram, ingen vet när, så ska jag liksom många andra vara så mogen och välsmakande att frukten till slut går att avnjuta. Kalla det döden, eller porten till ytterligare en annan dimension.

Så släta, glänsande och vackra, dessa frukter.

Visst, liknelsen har säkert sina brister och knakar här och där. Men den fungerar ändå rätt bra som en bild i att försöka beskriva och sätta lite ord på olika saker jag upplevt under min sjukdomstid och det positiva resultat det kan bli av något svårt. Tänk vad en höstdag med lite kastanjer kan sätta igång tankar och reflektioner. Ha en fin vecka nu allihop!

Tog en kastanj ur glaset ovan för att bara känna vad len den är. Såg då detta märke i den. Kan ses både som ett T, som i min Tomas och som ett kors. Lite kul! :-)

Kram Karin