Oavsiktligt tungt…En personlig berättelse om fördomar och läkemedelsbiverkningar.

Känner att jag vill skriva om en vanlig sak som drabbar många sjuka med depression och utbrändhet, och som gärna missförstås av folk runt omkring.Och som kan vara en riktigt tung bit (haha, det blev visst vitsigt här rent oavsiktligt) i en allaredan jobbig situation.Det är biverkningar på den medicin man tar.

Antidepressiva mediciner (SSRI-preparat och liknande) har tyvärr väldigt ofta den biverkan att man går upp i vikt, och för en del personer, som mig i detta fallet, ledde det till en mycket kraftig viktuppgång; 25 kg! Vad jag då fått höra av folk runt omkring (av ren okunskap förstås) är att jag rör för lite på mig och att det är depressionen som gör att jag inte orkar motionera. Både ja och nej, säger jag till detta påståendet.

JA, därför att när man är riktigt djupt nere i en depression, så ingår det i symtombilden att man blir stelare och orörligare i kroppen, även mimik och ansiktsuttryck påverkas, och utan initiativkraft till något som helst (både symtom o effekt av medicin). DET I SIG måste dock inte leda till att man går upp i vikt, för ofta äter man mindre; matlusten försvinner, så det regleras automatiskt.

Istället kan man gå ner för mycket i vikt om man är riktigt sjuk.(har erfarenhet av det våren-96 då jag insjuknade i PTSD) Då gick jag ner 10 kg på bara några veckor. Då fick jag en antidepressiv medicin som jag gick upp 25 kg på ett år utav. Jag är av naturen lång och smal och har också en smal/smäcker benstomme(missförstå mig nu inte, jag skrev INTE “läcker”, fniss)

På den tiden(1996) hade jag inte haft problem med vikten något nämnvärt.Några små kilon hit och dit bara som ofta känns jobbiga för en ung människa. Jag låg på en normal vikt i förhållande till min längd.

Övervikten gör däremot att man BLIR orörligare, får diverse fler biverkningar såsom magrefluxer(magsaft som trycks upp i matstrupen, sk halsbränna), andfåddhet, värk i leder och knän, dessutom svårt att hitta kläder i stora storlekar som är snygga.

När jag långt om länge blev bättre försökte jag gå ner kilona jag gått upp, men se det var lättare sagt än gjort. Trots att jag följde Viktväktarnas välbeprövade metod, och motionerade etc.. så gick jag inte ner. Det blev några hekto ner, för att veckan därpå ge några hektos viktökning igen. Så höll det på. I några månader gick jag hos viktväktarna utan att få något resultat. Till slut tröttnade jag.

 

Något år senare mådde jag däremot så bra att jag kunde börja sätta ut medicinen, och när jag trappat ut den så fick jag lust att prova igen att gå ner i vikt. Och nu plötsligt gick det som en dans. Kilo efter kilo försvann och ett, ett och ett halvt år senare var jag 25 kg lättare. Vilken känsla! Alla biverkningar av övervikten försvann, självförtroende kom tillbaka och många saker blev lättare att göra och den normala klädstorleken var tillbaka.

Därför var det med största motstånd, jag motsatte mig antidepressiv medicinering när jag 5-6 år senare insjuknade i en kraftig utmattningsdepression(utbrändhet) och den posttraumatiska stressen kom tillbaka. Jag var mycket sjuk!! Men vägrade under de första 1,5 åren att ta någon antidepressiv medicin, just pga.. av den jobbiga biverkan med viktuppgång den haft.

 

Jag medicinerade med lugnande tabletter istället, som var högst tillfälligt lindrande.Trots att jag inte rörde mig så mycket så gick jag inte upp ett enda hekto. Jag stod på min normalvikt.Mellan doserna av ångestmedicin led jag alla helvetes kval!! Till slut var jag dock så dålig att jag var tvungen att ta medicin för att inte riskera mitt liv.

Jag hade en envis hosta då som inte hjälptes av allergimedicin utan sågs som nervös hosta. Min läkare skrev ut en 10 dagars kur med Kortison i tablettform. Efter en vecka hade jag gått upp 5 kg. (Kortison har tyvärr ofta den biverkan också) Därefter fortsatte viktuppgången…Jag provade olika slags antidepressiva medel (5-6 olika) men ingen gav effekt på depressionen. Istället blev den värre, och vikten ökade stadigt. Till slut var den uppe i 25 kg.

Till slut skrev min läkare ut ett lite äldre läkemedel mot depression; Efexor som kanske kunde hjälpa mig bättre mot depressionen.Den är starkare än SSRI-preparaten och den trappades upp till högsta dos och så småningom började jag märka en liten förbättring.De inledande biverkningarna var inte roliga ex att ej kunna fokusera ögonen.De bara rullade runt i ögonhålorna. Efter att ha medicinerat 2 år med den så hade jag dock blivit bättre men jag var långt ifrån bra.

Det var då jag drabbades av två epileptiska anfall med ett par timmars mellanrum och jag fick åka in till akuten och blev inlagd. Det var i slutet på september, för 1,5 månad sedan. Läkarna förklarade att den antidepressiva medicin jag tar kan sänka kramptrösklarna i hjärnan, och ligger man nära de nivåerna och har andra pressande faktorer med i bilden (ex inre el yttre stress) så kan det bli EP-anfall utav det. Alla människor kan under sitt liv drabbas av EP-anfall utan att det är något konstigt. Det ligger inom normalvarianterna.

Så då satte de in en EP-medicin som ska höja kramptrösklarna i hjärnan och därmed motverka anfallen. Och som en av biverkningarna fick jag en kraftig trötthet. Jag kan sitta var som helst och när som helst och somna. Dessutom tog jag uppehåll under sommaren från Viktväktarna som jag gått hos sedan februari månad och gått ner 15 kg med, utan större problem.

Pga.. bristtillstånd i min kropp(järnbrist mm) och Fibromyalgin som blivit värre så var jag så trött att jag inte orkade att tänka på vikten. Jag gick upp 2,5 kg, men började i september igen hos Viktväktarna för att få ner dessa och fortsätta min viktminskning.Men hela hösten har jag nu kämpat med vikten. Dessa 2,5 kg har varit tröga att få bort. Upp och ner som en jojo hela tiden.

Så idag, när jag var hos Viktväktarna så hade jag gått ner 1,1 kg. Yippie! Nu är jag där jag var innan viktökningen i somras. Måtte nu detta hålla! Jag vill så gärna bli av med resterande 10 kg och komma tillbaka till min normalvikt igen. Jag tränar på olika sätt med cykling, Physiorullen (liknande pilates) och promenader.

  

Härom dagen köpte jag denna cykeln, så nu kan jag cykla igen. Det är en specialupplaga på temat Cupcake(namnet står på ramen o receptet på sadeln), och modellen är Monarks “Karin”

Jag har velat lyfta fram detta, med biverkningar och övervikt, dels för att trösta och inge lite hopp hos alla dem som liksom jag gått upp i vikt av olika slags mediciner, och samtidigt förklara för alla andra, att en viktökning behöver inte alls vara relaterad till felaktig kost eller utebliven motion.

Läkarna är medvetna om denna biverkan och den bieffekt dessa mediciner har på hjärnan och därmed på kroppen. Medicinen sänker ångest och stress och ökar den kemiska inre balansen i hjärnan(Serotoninhalterna), men sänker dessutom hela ämnesomsättningen, och sätter  fler faktorer ur spel som behövs för att man skall gå ner i vikt. Jag talar nu om processer i hjärnan och kroppen. Man kan ännu så länge inte separera påverkan på hjärnan hur man vill.

Läkarna brukar säga att när man slutar medicinera så går man lätt ner kilona igen. Ja, så är det. Sedan finns det vissa som måste ta dessa mediciner resterande av livet. kanske måste jag det med pga.. sårbarheten jag bär på. Efexor som i mitt fall, är enda medicinen som inte gett viktökning har dessutom varit gynnsam för min viktnedgång. Med en kompletterande EP-medicin som gärna vill ge en viktuppgång så blir det en slags dragkamp. Vem ska vinna?

Så snälla, Ni som inte tagit antidepressiva el liknande vikthöjande mediciner(kortison, EP-mediciner mfl); döm inte ut dem som använder dem och går upp i vikt för snabbt. Man har det tillräckligt jobbigt ändå för att få höra att man inte sköter sig med kost eller motion. Självförtroendet är ofta i botten, och man behöver istället all uppmuntran och positiva ord man kan få. Kunskap kan få vara med och öka både förståelsen och empatin för de som drabbas av dessa biverkningar på redan svåra sjukdomar.

 

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Kram Karin

Frustration, loppisfynd och två söta tunikor.

Nu var jag bara tvungen att hitta ett par nya plagg, gärna ett par tunikor att byta emellan. Jag är så trött på alla tröjor och t-shirts som är alldeles oformliga och visar alla “kärlekshandtagen” på mig ;-). Ibland är det bara så himla svårt att hitta kläder som passar och sitter fint…jag blir både ledsen och uppgiven. Idag behöver jag skriva av mig lite….

Har försökt piffa upp lite runt tvättmaskinen i badrummet. Idag åkte alla papp-och plastburkar ut därifrån.

På grund av medicinen (antidepressiv) jag äter för utbrändheten har jag gått upp massor i vikt, ca 25 kg. Tur att jag är lång, så det fördelar sig lite mer än om jag varit kort. För knappt 15 år sedan var jag tvungen att medicinera för PTSD och depression, och då gick jag också upp 25 kg. När jag slutade med medicinen (SSRI- sk. lyckopiller)bantade jag rätt snabbt ner dessa kilona igen, och blev som vanligt. Den smala person jag är. Med en bra trivselvikt, som är rätt lätt att hålla.

Egentligen är den söta hjärtduken en kökshandduk, men eftersom badrummet går i vitt och rött, så tyckte jag denna passade att ligga ovanpå tvättmaskinen som duk. Matchande disktrasa till. En julklapp vi fick av några fina vänner.

När jag för 5 år sedan dängde i väggen och blev sjuk och PTSD´n återvände, och egentligen behövde ta medicin igen, vägrade jag att göra det under det första 1,5 året. Just av den anledningen att jag visste att jag skulle gå upp en massa kilon igen, och få ytterligare besvär såsom halsbränna mm. 

Tvättmedel i glasburkar ser mycket trevligare ut än tråkiga pappkartonger.

Men till slut var jag så dålig att jag bara var tvungen att äta medicin för att överhuvudtaget överleva. Så länge jag tar medicinen så är det helt omöjligt att banta ner kilona, även med Viktväktarnas metod. Kroppen fungerar inte på samma sätt, så länge jag äter medicinen. Läkarna säger att det beror på den effekt som hela hjärnan blir utsatt för av medicinen. Man kan inte särskilja vad den skall göra och inte göra i en viss del av hjärnan. Ett vanligt problem hos de som äter antidepressiv medicin.

Men… det är i alla fall inte roligt när man i vanliga fall är smal, att numera vara hänvisad till ett fåtal butiker med en liten avdelning med “kläder för kvinnor som tar plats”,  så fort man behöver handla något nytt i klädväg.

Lindex -  har “Generous”

Kapp-Ahl – har “XLNT”

Åhlens – har “Å+”

H&M – har “Big and Beautiful” ( inget vidare).

Butiken Zizzi, för stora kvinnor – men den lades ner efter nyåret här i Helsingborg.

Sen är det stopp på butiker. Trist!!! Utbudet blir så förskräckligt begränsat. (Det positiva är ju att klädinköpen åtminstone går ganska snabbt.)

Denna tunikan köpte jag igår på Åhléns. Riktigt söt faktiskt i mönstret och i en tunn skön kvalité.

Varför tror tillverkarna av stora storlekar, att man vill gå i tältliknande kläder i färgerna svart, blått eller grått för att man är stor?? Oftast enfärgade också eller med horisontella ränder, vilket är rena förskräckelsen på en stor person. Suck! Jag förstår det inte!!

Man kan vara vacker trots att man är stor om bara självförtroendet finns där. Det har många kvinnor bevisat. Ex. Cyndee Peters. Hon är så vacker och har en sådan utstrålning trots att hon är riktigt stor!!! Men plaggen ska ju också finnas där med rätt skärning, mönster och kvalité/fall.

En Jeanstunika hittade jag också på Åhléns igår. Jätteskön, men jag skall piffa upp den med lite pärlbrodyr runt halsringningen och sprundet neråt, har jag tänkt. Ett par svarta eller blå långa pants till kan nog vara fint.

Jag ser så många fräscha plagg, och om de bara kunde gjort dem lite större, så hade det passat stora kvinnor också. I vackra tyger och material, och söta mönster. Fast att man är stor vill man ju känna sig kvinnlig och vacker. Vem vill inte det?

Sen möter man så många dumma fördomar. Att alla som är kraftiga har sig själva att skylla för att de äter för mycket eller att man inte kan kontrollera sitt intag av mat eller sötsaker eller tränar för lite.(för en hel del är det naturligtvis så)

Men det är inte därför jag är kraftig. Jag var smal trots sjukdomen tills jag började med medicinen, men det vet ju inte folk i största allmänhet. Jag känner bara att jag lätt kan bli placerad i ett sånt fack. Som smal kan jag äta en hel del kakor och godis utan att gå upp i vikt, men nu vågar jag knappt/låter jag helst bli pga alla fördomar. Det känns obekvämt. Och så gör små medicintabletter sån biverkan…Det är konstigt och nästan paradoxalt.

Nå, nu ska jag visa ett par söta grejer jag köpte på loppis igår…

Igår besökte jag en annan loppis/second hand-butik som jag inte varit på förut, Änglaverket, mitt i södercity i Helsingborg. Genast sprang jag på denna underbara gamla kakburk. Min mamma har liknande burkar hemma som jag tycker är så söta. När jag tittade närmare på den såg jag att den är gjord i Danmark. Inte konstigt då att den är så lik de min mamma har. De är också från Danmark.

Titta bara på motivet på locket på denna burken, så söt den är, med de knubbiga fåglarna och fina bladen.

Perfekt till skorporna. Den är söt att sätta fram som den är till eftermiddagsfikat. Storlek ca 26 cm. 50 kr fick jag ge för den och det är den verkligen värd!

En liten fjäril pryder också burken. Till glädje för mig som är fjärilstokig ;-))).

Nästa fynd jag hittade är gjord på Gävle porslinsfabrik en gång i tiden. 20 kr fyndade jag denna för….

…ja just det, jag menar förstås detta vackra saltkaret. Det åkte genast upp på väggen över diskbänken i köket. Den är bara såå fin! :-)

Ja, detta var lite söta fynd från secondhand-butiken, ett par nya tunikor från Åhléns serie Å+, lite städning och dekoration i badrummet, och så lite klagovisor över stora kvinnors begränsade klädmarknad. Detta var på min tapet idag. Hoppas ni stått ut med blandningen.

Ha en jättefin dag allesammans!