Oavsiktligt tungt…En personlig berättelse om fördomar och läkemedelsbiverkningar.

Känner att jag vill skriva om en vanlig sak som drabbar många sjuka med depression och utbrändhet, och som gärna missförstås av folk runt omkring.Och som kan vara en riktigt tung bit (haha, det blev visst vitsigt här rent oavsiktligt) i en allaredan jobbig situation.Det är biverkningar på den medicin man tar.

Antidepressiva mediciner (SSRI-preparat och liknande) har tyvärr väldigt ofta den biverkan att man går upp i vikt, och för en del personer, som mig i detta fallet, ledde det till en mycket kraftig viktuppgång; 25 kg! Vad jag då fått höra av folk runt omkring (av ren okunskap förstås) är att jag rör för lite på mig och att det är depressionen som gör att jag inte orkar motionera. Både ja och nej, säger jag till detta påståendet.

JA, därför att när man är riktigt djupt nere i en depression, så ingår det i symtombilden att man blir stelare och orörligare i kroppen, även mimik och ansiktsuttryck påverkas, och utan initiativkraft till något som helst (både symtom o effekt av medicin). DET I SIG måste dock inte leda till att man går upp i vikt, för ofta äter man mindre; matlusten försvinner, så det regleras automatiskt.

Istället kan man gå ner för mycket i vikt om man är riktigt sjuk.(har erfarenhet av det våren-96 då jag insjuknade i PTSD) Då gick jag ner 10 kg på bara några veckor. Då fick jag en antidepressiv medicin som jag gick upp 25 kg på ett år utav. Jag är av naturen lång och smal och har också en smal/smäcker benstomme(missförstå mig nu inte, jag skrev INTE “läcker”, fniss)

På den tiden(1996) hade jag inte haft problem med vikten något nämnvärt.Några små kilon hit och dit bara som ofta känns jobbiga för en ung människa. Jag låg på en normal vikt i förhållande till min längd.

Övervikten gör däremot att man BLIR orörligare, får diverse fler biverkningar såsom magrefluxer(magsaft som trycks upp i matstrupen, sk halsbränna), andfåddhet, värk i leder och knän, dessutom svårt att hitta kläder i stora storlekar som är snygga.

När jag långt om länge blev bättre försökte jag gå ner kilona jag gått upp, men se det var lättare sagt än gjort. Trots att jag följde Viktväktarnas välbeprövade metod, och motionerade etc.. så gick jag inte ner. Det blev några hekto ner, för att veckan därpå ge några hektos viktökning igen. Så höll det på. I några månader gick jag hos viktväktarna utan att få något resultat. Till slut tröttnade jag.

 

Något år senare mådde jag däremot så bra att jag kunde börja sätta ut medicinen, och när jag trappat ut den så fick jag lust att prova igen att gå ner i vikt. Och nu plötsligt gick det som en dans. Kilo efter kilo försvann och ett, ett och ett halvt år senare var jag 25 kg lättare. Vilken känsla! Alla biverkningar av övervikten försvann, självförtroende kom tillbaka och många saker blev lättare att göra och den normala klädstorleken var tillbaka.

Därför var det med största motstånd, jag motsatte mig antidepressiv medicinering när jag 5-6 år senare insjuknade i en kraftig utmattningsdepression(utbrändhet) och den posttraumatiska stressen kom tillbaka. Jag var mycket sjuk!! Men vägrade under de första 1,5 åren att ta någon antidepressiv medicin, just pga.. av den jobbiga biverkan med viktuppgång den haft.

 

Jag medicinerade med lugnande tabletter istället, som var högst tillfälligt lindrande.Trots att jag inte rörde mig så mycket så gick jag inte upp ett enda hekto. Jag stod på min normalvikt.Mellan doserna av ångestmedicin led jag alla helvetes kval!! Till slut var jag dock så dålig att jag var tvungen att ta medicin för att inte riskera mitt liv.

Jag hade en envis hosta då som inte hjälptes av allergimedicin utan sågs som nervös hosta. Min läkare skrev ut en 10 dagars kur med Kortison i tablettform. Efter en vecka hade jag gått upp 5 kg. (Kortison har tyvärr ofta den biverkan också) Därefter fortsatte viktuppgången…Jag provade olika slags antidepressiva medel (5-6 olika) men ingen gav effekt på depressionen. Istället blev den värre, och vikten ökade stadigt. Till slut var den uppe i 25 kg.

Till slut skrev min läkare ut ett lite äldre läkemedel mot depression; Efexor som kanske kunde hjälpa mig bättre mot depressionen.Den är starkare än SSRI-preparaten och den trappades upp till högsta dos och så småningom började jag märka en liten förbättring.De inledande biverkningarna var inte roliga ex att ej kunna fokusera ögonen.De bara rullade runt i ögonhålorna. Efter att ha medicinerat 2 år med den så hade jag dock blivit bättre men jag var långt ifrån bra.

Det var då jag drabbades av två epileptiska anfall med ett par timmars mellanrum och jag fick åka in till akuten och blev inlagd. Det var i slutet på september, för 1,5 månad sedan. Läkarna förklarade att den antidepressiva medicin jag tar kan sänka kramptrösklarna i hjärnan, och ligger man nära de nivåerna och har andra pressande faktorer med i bilden (ex inre el yttre stress) så kan det bli EP-anfall utav det. Alla människor kan under sitt liv drabbas av EP-anfall utan att det är något konstigt. Det ligger inom normalvarianterna.

Så då satte de in en EP-medicin som ska höja kramptrösklarna i hjärnan och därmed motverka anfallen. Och som en av biverkningarna fick jag en kraftig trötthet. Jag kan sitta var som helst och när som helst och somna. Dessutom tog jag uppehåll under sommaren från Viktväktarna som jag gått hos sedan februari månad och gått ner 15 kg med, utan större problem.

Pga.. bristtillstånd i min kropp(järnbrist mm) och Fibromyalgin som blivit värre så var jag så trött att jag inte orkade att tänka på vikten. Jag gick upp 2,5 kg, men började i september igen hos Viktväktarna för att få ner dessa och fortsätta min viktminskning.Men hela hösten har jag nu kämpat med vikten. Dessa 2,5 kg har varit tröga att få bort. Upp och ner som en jojo hela tiden.

Så idag, när jag var hos Viktväktarna så hade jag gått ner 1,1 kg. Yippie! Nu är jag där jag var innan viktökningen i somras. Måtte nu detta hålla! Jag vill så gärna bli av med resterande 10 kg och komma tillbaka till min normalvikt igen. Jag tränar på olika sätt med cykling, Physiorullen (liknande pilates) och promenader.

  

Härom dagen köpte jag denna cykeln, så nu kan jag cykla igen. Det är en specialupplaga på temat Cupcake(namnet står på ramen o receptet på sadeln), och modellen är Monarks “Karin”

Jag har velat lyfta fram detta, med biverkningar och övervikt, dels för att trösta och inge lite hopp hos alla dem som liksom jag gått upp i vikt av olika slags mediciner, och samtidigt förklara för alla andra, att en viktökning behöver inte alls vara relaterad till felaktig kost eller utebliven motion.

Läkarna är medvetna om denna biverkan och den bieffekt dessa mediciner har på hjärnan och därmed på kroppen. Medicinen sänker ångest och stress och ökar den kemiska inre balansen i hjärnan(Serotoninhalterna), men sänker dessutom hela ämnesomsättningen, och sätter  fler faktorer ur spel som behövs för att man skall gå ner i vikt. Jag talar nu om processer i hjärnan och kroppen. Man kan ännu så länge inte separera påverkan på hjärnan hur man vill.

Läkarna brukar säga att när man slutar medicinera så går man lätt ner kilona igen. Ja, så är det. Sedan finns det vissa som måste ta dessa mediciner resterande av livet. kanske måste jag det med pga.. sårbarheten jag bär på. Efexor som i mitt fall, är enda medicinen som inte gett viktökning har dessutom varit gynnsam för min viktnedgång. Med en kompletterande EP-medicin som gärna vill ge en viktuppgång så blir det en slags dragkamp. Vem ska vinna?

Så snälla, Ni som inte tagit antidepressiva el liknande vikthöjande mediciner(kortison, EP-mediciner mfl); döm inte ut dem som använder dem och går upp i vikt för snabbt. Man har det tillräckligt jobbigt ändå för att få höra att man inte sköter sig med kost eller motion. Självförtroendet är ofta i botten, och man behöver istället all uppmuntran och positiva ord man kan få. Kunskap kan få vara med och öka både förståelsen och empatin för de som drabbas av dessa biverkningar på redan svåra sjukdomar.

 

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Kram Karin

Höst, singlande löv och mina nästa steg…

Hej alla fina bloggläsare och vänner!

Ni undrar säkert vad som hänt och varför jag inte är på min blogg oftare. Tyvärr har jag sedan i somras blivit sämre igen och har därför inte haft ork eller inspiration för att vara på bloggen så mycket. Mer eller mindre bara slängt in något då och då. Ja, ni har ju märkt hur sporadiskt det varit här. Jag har varken orkat ta in nya saker eller producera eget nytt. De av Er som har situationer liknande mig, känner säkert igen Er; att man då och då har sådana tider. Det betyder inte att jag tröttnat på bloggandet, utan bara att mina inre resurser går på sparlåga just nu. Förhoppningsvis återkommer krafterna igen och jag kan bli lite mer aktiv igen. Jag ser fram emot det. Ni är emellertid i mina tankar var och en av Er även om jag inte är synlig eller skriver några kommentarer så ofta eller överhuvudtaget.

 

Så här trötter som denna lilla flickan har jag känt mig länge nu…

Vad har annars hänt sista tiden?

Varje höst blir jag så förvånad över att hösten plötsligt är här, med regn, kyla och blåst, men också soliga klara dagar med frisk luft, vackra höstfärger, och prassel under fötterna när jag går genom lövhögarna. Det har både sina positiva och tråkiga dagar.

Ibland syns det unika och speciella t.o.m. bättre när färgerna dämpas och kontrasternas förstärks.

Jag blev utförsäkrad och därmed av med min sjukersättning from 1 oktober i år. Inte utan vånda undrade jag förstås vad som nu väntade mig…

Fortfarande mår jag ju inte alls bra, och mina smärtor i kroppen har utvecklats till att nu uppfylla alla kriterierna för Fibromyalgi och ångesten och utmattningsdepressionen visar på försämring i de tester läkaren gjort på mig. Jo, det har jag tyvärr märkt. Inte så kul förstås. Att i ett sådant läge då bli utslängd på arbetspraktik någonstans stressade mig verkligen.

Men jag har faktiskt fått världens gulligaste handläggare från AF i Arbetslivsintroduktionen, som ju är det program jag kommer in i nu när jag utförsäkrats. Jag har aldrig blivit så bra bemött av någon från en statlig instans någonsin tidigare, som av denna kvinna; Weronika. Hon tog mig på fullaste allvar, lyssnade,tog in, hörde vad jag sa mellan raderna, och hade verklig empati, och berättade lugnt och sakligt att hon inte tänker slänga ut mig i något jag inte alls vill göra.

Nästa gång jag träffade henne, berättade hon att AF i Arbetslivsintroduktionen har 5 st platser i hela sitt upptagningsområde, som innefattar uppe från Örkelljunga,och ner till Landskrona och Svalöv.De platserna finns på FRAMTID; här i Helsingborg. Ett stort loppis som jag själv handlat på många gånger och som ligger 10 min lugn promenadväg hemifrån. Hon hade en plats kvar där som hon erbjöd mig att få.

Himlen speglar sig i de våta löven…reflektera gärna över det en stund.

Vi var där på studiebesök och då ser man ju mycket mer av vad som finns där än när man kommer som kund, och enbart kommer in i försäljningsdelen.

I en del av byggnaden satt kvinnor och sydde upp vackra kläder som de säljer i sin second hand-butik nere i stan, eller klär om diverse saker i olika äkta pälsar ex sittpuffar. Pälsar är det ju ingen som köper numera, så istället kan man få tag i en sittpuff i fårskinn eller tigerpäls för några hundralappar. Så tjusigt. Jag blev verkligen imponerad.

Sen finns där många andra delar som sorterar olika saker som kommer in(det kommer in MASSOR varje dag), ställer i ordning dessa och till slut säljer sakerna:

Textilier och kläder

Cyklar och diverse prylar

Allt inom husgeråd och tavlor

Böcker, tidningar, lampor och elektroniksaker

Antika saker

Möbler; en del vidgjorda ex laserade, lackade, slipade, målade mm.

Caféet där man kan köpa fika och lunch till bra priser.

Grönsaker odlar vi själva där som går direkt till köket, likaså har vi hönor som producerar ägg till köket (och för en vecka sedan kläcktes en liten söt kyckling!! En av hönorna ville nämligen tvunget ligga och ruva så det fick hon göra även om det är lite konstig tid för det på hösten, och så kom då det lilla nytillskottet till världen.) Nu ligger mamma Höna och lilla kycklingen under värmelampa och gosar sig.Jag måste bara ta foto på den en dag.

Gulliga små växthus har byggts ute, pergolor satts upp, planteringar gjorts, hängmattor mellan träd och friggebod omgjord till söt samtalsstuga.Jag är med i den gruppen som har hand om odlingarna, växthusen, all inredning och dekoration runt om på området och i caféet, och som gör aktivitetspaket av olika slag till ålderdomshem, barn mm.En kreativ grupp alltså, som passar mig som handen i handsken.Jag praktiserar där två dagar per vecka, 2,5 tim/gång inkl lunchen, så jag hinner lära känna lite folk där. En bra nivå att börja på.

Mellan kl.11.30-12.30 är det promenad ute för dem som vill haka på; ett par dagar i veckan, och det finns även avslappningstimmar mm.

På en enkel promenad kan man göra många reflektioner…

Ibland gör man saker ihop ex går på fotboll och då bjuds man på inträde och enkel förtäring i samband med det.

Alla arbetskläder man behöver, tillhandahålls där ex handskar, västar, byxor, jackor mm och man har givetvis sitt eget skåp att låsa in sina prylar i.

Ja sedan finns det då;

Utkörning och hämtning av möbler

Sociala grupper på ålderdomshemmen som talar med de äldre

Aktiviteter för barn ex under höstlov

Konferensanläggning i Osby

mm, som jag inte kommer ihåg just nu. Mycket är det i alla fall, och det är runt 120-130 personer som arbetar där.  Jag fick nästan en smärre chock när jag hörde det. Jag trodde inte det var så många.Men alla är ju inte där på heltid förstås.

FRAMTID drevs tidigare av kommunen men övergick senare till att bli en ekonomisk cooperation, dvs all vinst går tillbaka in i verksamheten igen.Ca ett tjugofemtal människor har satsat i cooperationen och en hel del av dem är anställda där.

Sen finns där då människor som är där och jobbar utifrån olika situationer, ex som jag är nu då.

Det är en härlig, avslappnad stämning där, och personalen och den personen som jag har som min handledare där trycker på att jag inte ska känna någon prestation, börja lugnt och utifrån den ork jag har nu med träningen annars kan jag få bakslag.De backar upp mig i att uppmuntra mig i att hitta var jag har mina gränser. (hellre för lite än för mycket då)Om jag mår dåligt en dag behöver jag inte göra något utan kan bara vistas där. Rätt fantastiskt att sådana platser finns, och att man inte ses som en arbetskapacitet som ska utnyttjas. Så kände jag det på förra praktikstället.

I torsdag gjorde jag min första dag där, och det var väldigt positivt. Nu har jag många olika tider att hålla reda på med smärtläkare, sjukgymnaster, neurologspecialist, psykolog fr AF och Psykolog på smärtklinik, men det får mig att känna mig normal.Att ha lite tider att passa…men jag är jätteglad att jag har en Kalender att skriva in allting i. Jag skriver mer om Smärtrehaben en annan dag.

Ha en underbar, fin och härlig helg

vare sig Ni firar All helgona helgen eller Halloween.

// Kram Karin

Bearbetandets tårar…

Hejsan alla fina bloggläsare!

Just nu är det mycket tårar…igen! Det har gått lång tid, men tårarna rinner fortfarande…Något som från början var så fint och uppriktigt, men som gick så fruktansvärt fel. Orsaken till att jag fick min ena diagnos: PTSD*. Utbrändheten förde fram det som gömts undan och var så fasansfullt. Som gör att jag ofta mår så dåligt.Jag pratar inte så mycket om det…(förutom med min älskade man förstås, en väl förtrogen väninna sedan många år, pastorn i min kyrka och ibland någon mer. Min fd terapeut ville inte gå in på det.Nej, det är ett svårt område.)

Utbrändheten är lättare att beskriva men det är bara ena sidan, och den ena diagnosen av mitt sjukdomstillstånd.Hur skall man kunna förklara den andra biten? Hur skall någon alls kunna förstå? Men detta är mitt liv. Det som följer med mig varje dag sedan många år, vid sidan av kameran och alla roliga loppisbesök, spetsar och romantisk inredning. Trädgårdsplanering och ljuvlig vår. Mitt livs olika bitar som naturligtvis får dela utrymmet i min blogg. Eftersom det faktiskt upptar en stor bit av mitt liv så skall jag dela lite grand med Er, på mitt egna lilla vis.

Det brustna hjärtat…

Åren i sekten (det blev 9 år!!) som för alltid har förändrat mig, men som också har gett mig en helt ny syn på livet. Hur djup smärtan än kan vara, och hur svåra övergreppen än kändes, så vet jag att det alltid finns en väg framåt igen. Inte alltid lätt minsann…det måste jag tillstå, men steg, för steg, kan man få livet tillbaka. Jag vet det nu!!! Jag är på väg…;-)

Fördjupad glädje, tillit, mening och framtidstro går att finna igen. Jag är så tacksam för de händer som sträcks ut till hjälp och kärleksfull omsorg runt om mig i den kyrka jag nu tillhör. Livet är inte kört för att allting har brustit! Men bearbetningen tar tid, mycket lång tid…

Tårar tumlande mot avgrunden…

I dessa lägena hemma skriver jag mycket mellan tårarna…det mesta slängs efter att jag fått det ur mig men något sparas för att delas med andra, för att kanske kunna ingjuta lite hopp för andra med svåra saker bakom sig eller pågående just nu. Bara därför. Inte för att jag egentligen vet hur jag skall hjälpa, men jag vet att jag åtminstone kan vara en medmänniska och en som känner med andra.

I natt ville inte sömnen infinna sig, hjärtat talade och behövde prata av sig…om tiden i Tårarnas dal.

Tårar som inte vill sluta rinna…

Tårarnas Dal

Den djupa smärtan, Det tysta skriket i vanmakt, Som ingen utanför väggarna kunde höra. Som ingen innanför väggarna brydde sig om. Den yttersta ensamheten mitt bland jublande systrar och bröder.

Uppgivenheten, Sveket, likt ett tveeggat svärd, med förakt och manipulationens smekningar på min kind, på samma gång. Övergreppen, skammen och skulden. Där jag blev ingenting, och gick vilse från mig själv. Hemlös och utan skydd.

Där marionettens osynliga trådar höll mig fångad utan att jag kunde se. Hur skall jag någonsin kunna glömma? Hur skall jag någonsin kunna berätta och få andra att förstå? Nej…

Så mycket som inte ens går att sätta ord på. För vart och ett av dem rinner tårarna. Hjärtat pressar ut all den smärta som inte längre orkar härbärgeras inom mig och som ej finner några ord.

Chocken, förlamningen, sorgen, vreden, fångenskapens tårar och dödens kväljande stank. Kontrollens kedjor runt bröstet, andnöden. Jag vill leva men jag vill också dö! Panikens vansinneskänslor och smärtande ångest.

 Tårar som strilar och faller till marken och bildar djupa fåror…Tårar som ingen ens ser blänket av ,i pölen som de bildat, och vars droppande hörs som dova bankningar bakom en låst dörr. Tårar av oändligt många Varför och brustna livsdrömmar, tårar av förvirring, kaos och förbjudet uppror.

Tårar som måste gömmas bakom ett leende så att jag kanske ska slippa få kniven i hjärtat, …igen! Förnedringen, straffen och utblottningen, hela “mobbens” hån och de piskande orden.

Vanmaktens smärta…

Tårar som förvandlats till livgivande vatten…

Men också tårar som en dag sjunker in i det spruckna hjärtats jordmån, in i mina grusade självbilder, och som nu har förvandlas till näringsrikt och livgivande vatten.

Vatten som ges till mig när jag tror jag skall förbrännas i det heta ökenlandskapet, och som skänker liv, tröst och mod, genom de många dagarna och nätterna, i det okända och fasansfulla mörkret. Vatten som räcks åt mig av någon jag inte känner igen, men som visar mig igenkännande, acceptans, medkänsla och värme.

Vatten som löser försvarets hårda pansarskal runt mitt inre, och ger värme, öppenhet, lättnad, så att jag kan andas djupt igen, och ett mjukt och förstående leende. Som låter mig få ta emot kärlek så att jag vågar älska igen!

Som ger mig tillförsikt så att jag vågar hoppas igen. Som har förtröstan i sin blick när jag möter den.Vatten som låter de ljuvligaste blommor växa upp i mitt inre och sprida sin väldoft. Doft av liv, av en ny början, av förkrosselse över att jag får leva igen, att jag faktiskt har fått livet åter.

Inga tårar är förspillda, allesammans har de samlats ihop. De utges för mig när jag som bäst behöver dem. Tårar som blir till källflöden, sprungna ur den brustna Klippan. Det finns Någon som har gråtit för mig, så att jag kan få gråta och sedan få tröst.

“Han samlar alla mina tårar i en skål…”för att få bli till livgivande vatten.

Någon som nu vattnar mina uppgivna och spruckna områden, så livets sådd åter kan få växa upp med glädje, tro och kärlek, “dolda skatter och bortgömda rikedomar”.

 Någon som har älskat mig så gränslöst mycket genom allt, att lidandets tårar, får bli en flod som tvättar Sorgedagarnas solkiga och smutsiga kläder. Så att jag åter får klä mig i renhetens svala linnekläder. “Högtidskläder istället för Sorgekläder.” “Glädje istället för en bedrövad ande.”Tårarnas dal där allting blir nytt.

Där Mästarens ödmjuke tjänare välkomnar mig, och varsamt för mig inför Mästaren själv. Som uppmärksamt lyssnar till hjärtats svåruttalade ord och upplevelser. Som låter mig möta Honom och Hans ömma blick, som känner allt i mig, och redan har gått före för att förbinda mina sår och stryka ögonsalva på mina söndergråtna ögon.

För mig Utgiven. Med evig kärlek älskad utan förbehåll, välkomnad i en varm och trygg famn. Jag är äntligen Hemma igen.

2010-04-25 Copyright: Karin Wennerhult

Smyckad med förvandlade tårar…

Not: * PTSD-förkortning för: Post Traumatic Stress Disorder

En God vecka önskar jag Er alla!

Kram Karin