Kastanjen & stjärnan!

Min morgon började lite oroligt. Konstiga drömmar, som jag i och för sig har varje natt och har haft de senaste 6 åren sedan jag blev sjuk. Men ibland är de extra intensiva och jag vaknar upp och har jätteont i hela kroppen, huvudvärk, panikångest och känner mig allmänt mörbultad. Symtom från PTSD som annars har börjat avta mer och mer. Min själ som bearbetar åratal av saker jag varit med om men som nu formas som drömmar och ibland mardrömmar.

Smärtproblematiken är det vardagliga jag numera lever med sedan jag fick Fibromyalgi. Smärtorna lär jag mig att leva med och vet att det finns dem som har det betydligt värre och som är totalt handikappade av det. Jag är tacksam för att min vardag fungerar någorlunda om än väldigt begränsat mot tidigare. Mörbultandet i kroppen, känslan av feber och illamående, tröttheten, den totala kraftlösheten, hjärnan som inte tål många intryck längre innan den omvandlar dem till smärta….Så är livet mitt nu, dag för dag. Som ett resultat av Kraschen!

Kraschen då hela jag och mitt liv rämnade och sprack. Allt slogs omkull, inkl min tro. År jag inte hade överlevt om jag inte haft min man vid min sida. Vi hade bara varit gifta drygt 3 månader när detta hände. Dagar som blev till år där varje timme var fylld av djupaste ångest, smärtor och skuld. Där ingenting fanns kvar av det jag byggt mitt liv på. En sjukdomstid som jag fortfarande lever i men också återhämtar mig ifrån, om än mycket, mycket sakta. Jag kommer inte att bli helt återställd. Min läkare anser att jag ska vara glad om jag lyckas komma upp i arbetskapacitet av högst 50 % längre fram.

Ibland ramlar jag förstås ner i ett svart hål och jämför med alla de år då jag hade så lätt för att hålla många bollar i luften på en gång och vara effektiv och snabb. Den “idealiska” sekreteraren vart än jag kom. Van att leda större projekt och krafter som en arbetshäst. Allt gick så lätt. Nu är minsta sak en stor ansträngning på många olika områden i livet. Det syns inte så tydligt utåt, men det innebär inte att det inte finns. Tro mig! Men i sjukdomstiden har också ett konstnärskap kommit fram i mig som tar sitt uttryck genom fotografering, bildtexter och skrivna reflektioner och tankar.

En av alla mina allra första bilder inom fotograferingen. Bör ses uppförstorad. Dubbelklicka på den.

Denna söndagsmorgon tittar jag in på Facebook och ser ett inlägg som fångar min uppmärksamhet. Ett inlägg från YouTube med en liten kille som sjunger en sång i programmet “Britain´s Got talent” detta året. Jag trycker på knappen för att lyssna. På en gång berörs jag jättestarkt. Så starkt att jag börjar darra i hela kroppen, tårarna rinner som floder nerför kinderna på mig och en djup, djup längtan kommer upp till ytan i mig. Texten, pojkens utstrålning och den intensitet varmed han sjunger, övertygelse, engagemang, glittrande ögon och en fantastisk sångbegåvning …så mycket som berör. Pojken är från Brasilien och eftersom jag inte alls är språkbegåvad  förutom med svenska språket, så vet jag inte om han sjunger på spanska, portugisiska eller brasilianska. Vackert låter det i alla fall.

 Jag lägger in klippet här så du också har möjlighet att lyssna till denna pojken – en liten stjärna som lyser på himlen till hopp och glädje.

Var kommer kastanjerna in då?

Jag lever ett mycket lugnare liv nu än förr och har därför tid att reflektera mycket över livet i stort, min vardag, min tro, ja allt möjligt, stort som smått. Det kom lite tankar till mig när jag på eftermiddagen, efter att ha varit på gudstjänst i Slottshagskyrkan, gick en promenad i det vackra höstvädret i Slottshagsparken, ett stenkast från kyrkan.

Så här ser en klassisk Hästkastanj ut. Stora breda blad, taggigt skal och lena kastanjer/frukter.

Det doftade höst och jag tittade på de olika träden som fyller upp parken. Träd av alla de sorter. Såg en nyhet jag inte sett förut. Nummerskyltar har satts upp på träden och under numret står det trädets svenska resp latinska namn. Jättebra, för nog har jag varit nyfiken och undrat över de många speciella träden som finns där och vad de är för slags träd.

Hästkastanjens skal är taggigt, men det är inte långa piggar och de är inte särskilt spetsiga heller. I början är de gröna. Här är ett som trillat ner på marken och fått lite höstfärger.

Mina ögon föll på en skylt där det stod “Äkta kastanj”. Jaha, tänkte jag först…så bra då och tyckte att alla kastanjer är väl äkta och fnissade lite. Jag promenerade vidare och såg fler träd “Hästkastanj”. Jag kikade ner och såg de vackra glänsande och bruna kastanjerna som säkert alla barn gjort både hästar, kor och människor med som liten. Jag gjorde det och älskade det!! Jag tog upp några stycken och lät dem glida runt i handen. Släta och sköna att hålla i. Vackra att titta på. Och då slog det mig! Om det nu står “Äkta kastanj” på ett träd så måste det ju vara någon skillnad mellan den och den Hästkastanj jag tittar på nu.

Ett helt brunt skal som börjat spricka lite.

Nyfiket begav jag mig tillbaka till den “Äkta kastanjen”. Jag tittade neråt för att se mängder av bruna kastanjer, men såg inga. Konstigt! Massor av Hästkastanjer låg under de andra kastanjeträden, men under det Äkta Kastanjeträdet låg inga alls. Varför denna skillnad? Och då slog det mig förstås att detta handlade om kastanjer man kunde äta. Originalvaran som man plockar, skär ett kryss i, lägger på en saltbädd och låter rosta inne i ugnen.  Öppna och väldoftande är de sedan underbara att äta. En dyrbarhet, om man skall köpa dessa kastanjer i livsmedels- eller gourmetbutiker eftersom Äkta Kastanj är väldigt sällsynt i Sverige. Var helst det finns ett “Äkta kastanjeträd” så plockar naturligtvis folk upp dessa dyrbarheter för att rosta hemma och njuta utav. Därför fanns inga kastanjer kvar under trädet, utom någon enstaka som jag plockade med mig hem för att fota.

Hästkastanjens blad sitter fästa mot varandra. Cirka sju blad bildar tillsammans ett jättestort blad.Den formen igenkänner vi oftast som blad från en Hästkastanj

Det jag genast la märke till när jag plockade upp en kvist som blåst av från trädet, var att bladen är helt annorlunda än på Hästkastanjen och den fina och ätbara kastanjen finns inuti en väldigt taggig boll. Ja, men så är ju alla kastanjer! Säg den kastanj som inte har ett taggigt skal utanpå. Jovisst! Men nu talar vi verkligen om taggig! Det är som att jämföra en AloeVeraväxt med en jättestickig Kaktus.

AloeVeran sticks men inte så farligt därför att piggarna är inte lika många och långa, men om du stryker handen över en kaktus, med massor av taggar (speciellt de ludna med mikroskopiskt små taggar) så är du med om en hemsk upplevelse. Det sticker och smärtar som bara den. Så även här. Det är alltså svårt att komma åt det dyrbara innehållet och det går inte utan ett visst mått av smärta.

På denna bilden kan ni ser hur en Äkta Kastanj skiljer sig från Hästkastanjen. Bladen är avlånga och smala och slutar i en spets. Precis tvärtemot Hästkastanjens blad. Dessa blad skiftar inte heller i höstfärger utan bara vissnar och skrumpnar.

Liknelsevis använder jag det jag precis sett för att beskriva lite min “resa” under de senaste åren. Ja, det kompakta mörker jag omslöts utav var verkligen djupaste mörker. Inte minsta lilla ljusstrimma. Närvaron av människor som vågade sig i närheten av mig, var dessutom mycket liten, stundtals obefintlig. Jag var som en kastanj, en äkta kastanj, innanför ett tjockt skal som dessutom var fyllt av långa vassa taggar i mängd och parti. Inte lätt att komma åt mig där för att smeka min kind. Jag var på tillväxt inuti skalet, ensam och fullständigt i mörker. Jag lovar dig att det garanterat är väldigt mörkt innanför ett tjock kastanjeskal.

Skalet på en Äkta kastanj är vackert grön men det är en tät taggig boll med långa smala och vassa taggar.

Men så kommer den tiden då det blåser upp, blir kallt, kastanjeblommorna har för länge sedan blommat över. Jag har inte ens varit medveten om dem. Trädet börjar gunga, det knakar i grenarna, allt snurrar. Jag förstår ingenting, mår bara illa, lägger inte ens märke till att en strimma ljus trängt in genom skalet. Det bara skakar så förfärligt och jag kan verkligen inte få det att sluta. Måste bara uthärda. Plötsligt slungas hela jag – kastanjen med det taggiga ytterhöljet - iväg. Nu dör jag! Nu är allt slut. Nu kommer det jag fruktar. Döden!

Fräscht grön men ack så taggig.

Vissnande Kastanjskal

Men plötsligt lugnar det sig, jag är fortfarande lite yr och jag upptäcker att jag inte ser så mycket. Inte pga mörkret, utan nu pga ljuset som strilar in. Det taggiga skalet har spruckit och ögonen måste vänja sig vid ljuset. Det är skarpt och det gör ont i ögonen. Men mer och mer framträder en helt ny verklighet. Det taggiga skalet är öppet och kommer aldrig att slutas igen. Istället vissnar det och  ramlar av mig vid första lätta vindpust.

Taggig med en len slät frukt inuti.

Nu blir jag istället innesluten, varsamma händer tar i mig, goda ord kommer till mig, värmen från beröring på olika vis gör mig gott och en helt ny verklighet och världsbild träder fram. Jag har sannerligen bytt plattform. Ett paradigmskifte har skett. Dags att utforska nya ting, lära mig att förhålla mig till olika saker på ett nytt sätt. En slags spirande livslust gör sig medveten inom mig. Omvärlden är i nya färger, kontraster blixtrar framför ögonen på mig och jag börjar plötsligt upptäcka vem jag egentligen är. Jag kan slappna av, känner mig trygg. Människor tycker om mig. Jag är len, inte taggig längre. Borta är det taggiga försvarspansaret som behövde skydda mitt känsliga och sårbara inre.

Kastanjerna kan se väldigt olika ut. Här är både en hel liten kastanj, en som formats som en halv kastanj samt en liten “flisa” av en kastanj.

Jag minns fortfarande de svåra stunderna väldigt tydligt, när omgivningen, barrikaderade med eget försvar mot mig, bryskt tog i mig och med våld försökte att öppna mig och komma åt mig bildligt talat. Rädsla, otrygghet, fruktan, förvirring. Jag kastades runt som en boll, än här, än där. Mobben och övergreppen är svåra minnen.  Någonstans hölls jag ändå kvar i trädet, trots turbulensen.

Bladen sitter inte likadant på Äkta Kastanj som på Hästkastanjen. Se bild ovan.

Nu är det ett helt nytt liv. Skalet har öppnat sig, jag får se en helt ny verklighet. Allt är inte guld och gröna skogar för det. Smärtorna, minnena, ärren i min själ finns kvar som en ständig påminnelse om vad jag gått igenom. Livet sätter sina spår. Men idag är jag ändå nöjd med den jag är – en rätt så vanlig “kastanj” men fin.

Och när det är dags, längre fram, ingen vet när, så ska jag liksom många andra vara så mogen och välsmakande att frukten till slut går att avnjuta. Kalla det döden, eller porten till ytterligare en annan dimension.

Så släta, glänsande och vackra, dessa frukter.

Visst, liknelsen har säkert sina brister och knakar här och där. Men den fungerar ändå rätt bra som en bild i att försöka beskriva och sätta lite ord på olika saker jag upplevt under min sjukdomstid och det positiva resultat det kan bli av något svårt. Tänk vad en höstdag med lite kastanjer kan sätta igång tankar och reflektioner. Ha en fin vecka nu allihop!

Tog en kastanj ur glaset ovan för att bara känna vad len den är. Såg då detta märke i den. Kan ses både som ett T, som i min Tomas och som ett kors. Lite kul! :-)

Kram Karin

Del 2. Bakgrunden till Sippebildernas titlar & en naken beskrivning av det som påverkar min konst mycket, dåtid som nutid.

Hej kära bloggvänner!

Här kommer då fortsättningen av bilderna från min utställning samt en del rätt nakna och utlämnande ord om det som föranlett min långa sjukdomsperiod, och som jag skriver om på denna blogg. Ni som är “gamla bloggläsare” känner ju till detta, men det kommer ju ständigt nya hit, vilket är jätteroligt. Jag hoppas Ni kommer att uppskatta min blogg, och Ni väljer ju själva vad Ni vill ta del utav.

Nåväl, det är bearbetning, insikter och nya utsikter av min livsresa som jag delar med mig av. Alltså ingen så “stylad” blogg, men ändå fylld av guldkorn och glädje också.

 

På andra sidan av skärmen där jag visade mina tavlor, hängde två mellanstora tavlor samt två stycken ‘trilogier’ av Sippbilder. Här ser Ni min Blåsippstrilogi som jag ställde ut med bildtexterna: LYCKLIG – TACKSAM – TILLFREDS Storlek: 13 x 18 cm på varje foto. Inkl. ram 25 x 52 cm.

Längst upp hängde jag denna tavlan. På tavlan är färgerna aningen ‘skirare’ i sin framtoning än Du ser dem i bilden ovan. Ja, det ser Du i bilderna nedan också. Blå färger har jag upplevt som lite svårare att jobba med i bildredigeringen och fotovisning på datorn.

Vänsterbilden med bildtext: LYCKLIG.  Storlek: 13 x 18 cm bild

Här syns bilden bättre i sin rätta blå nyans. Solen flödade genom de skira kronbladen, och de såg nästan ut att glatt vibrera i vårsolen. Bilden symboliserar och uttrycker så mycket lycka för mig, så den fick heta just det: LYCKLIG. Den skulle egentligen kunna vara högerbilden också, eftersom jag försöker beskriva ett förlopp i mitt liv genom dessa Sippbilderna. Men allt hör ihop, och när cirkeln sluter sig så vet man inte riktigt bestämt vad något tar vid och var det slutar. Det är en helhet. Sedan vi flyttade till Helsingborg har så mycket hänt av positiv karaktär att jag faktiskt då och då kan känna mig LYCKLIG igen.

Mittenbilden med bildtext: TACKSAM.  Storlek: 13 x 18 cm bild

Mittenbilden i trilogin är denna. På ett vackert sätt tittar den uppåt, sträcker ut allt vad den har i sig, i TACKSAMHET över livet. Något jag själv upplever som så dyrbart(livet alltså), och som jag tvivlade över att någonsin få uppleva igen när jag var som djupast och svårast sjuk.

Högerbilden med bildtext: TILLFREDS.      Storlek: 13 x 18 cm bild

Mätt av godhet, kärlek och omtanke från människor runt om en, och till Honom själv, blir jag ödmjukt TILLFREDS. I själva verket kan små, små saker i min vardag göra mig förundrad, nöjd och tillfreds. Jag måste inte ha de senaste prylarna eller ett jobb och stiga i karriär osv. för att uppleva det. En kvittrande fågel på fönsterbläcket kan räcka gott och väl. Eller liggandes platt på magen i en blåsippsbacke och njuta av blommorna. Jag är nog en liten “Ferdinand”.:-))

Jag ställde ut även en Vitsippstrilogi. Storlek: 13 x 18 cm på varje foto. Inkl.ram 25 x 52 cm med bildtexterna: NYFIKEN – ÖPPEN - TILLITSFULL.

Till vänster i trilogin är bilden NYFIKEN. Storlek: 13 x 18 cm bild

Försiktigt har lilla vitsippan gläntat på ett utav sina kronblad för att släppa in mig i hennes värld en stund. Hon kikar öppet och NYFIKET runt omkring sig och tar in det hon ser. Kanske med många frågor, men främst med en förundran och livsvilja. En ständig upptäckarlusta över vad livet har i beredskap för henne.

När man befinner sig i den djupa och smärtfyllda brunnen av mörker, tror man sig aldrig om att få uppleva detta mer. Det finns inte på kartan ens. Hela ens liv går just då ut på att ta sig igenom ännu en timme av en plågsam dag eller natt. Flämtande och knappt synligt finns dock en nästan osynlig liten livsgnista kvar.När jag själv släppt kontrollen över mitt liv och är beredd att uppslukas, dö, förintas utan att själv kunna göra det lilla minsta för att förändra det, så börjar så småningom en liten vind att ta tag i gnistan…den växer sakta sig större. Vinden, var kom den ifrån? Hur kom jag tillbaka till livet? Ja, kanske något även för andra att fundera över??

Mittenbilden med bildtexten: ÖPPEN.      Storlek: 13 x 18 cm bild

ÖPPEN av tacksamhet över livet och den nåd som getts mig till att leva vidare, så delar jag med mig av mina erfarenheter, och min egen “resa” i hopp om att styrka någon annan “medresenärs” mod, ge lite tröst i smärtan, och värme, delaktighet och att bara VARA där och finnas MED.

Högerbilden i trilogin med bildtexten: TILLITSFULL. Storlek: 13 x 18 cm bild

Hela denna processen, med hjälp av vårdens läkare,deras redskap, mediciner, kunskap; terapeuter, sjukgymnaster, och inte minst med hjälpen från en utsträckt hand från min kära pastor i den församling jag nu tillhör, vågar jag leva igen. Vågar jag hoppas, vågar jag ta nya kliv, vågar jag att ta nya risker, kan jag äntligen finna TILLIT igen. Att få prata av mig, ställa de svåra frågorna, låta tårarna rinna, och inte alltid få svar heller, men steg för steg själv bli varse över hur mitt liv och en del händelser hänger ihop.

Med hjälp av en omsorgsfull make som vandrat med mig genom tårar, maktlöshet, långa resor i bil för att finna någon hjälp i detta land, hållit om mig många nätter då ångesten och paniken höll sina starka och hårda klor i mig, sett mig slänga porslin i väggarna, rusat ut på gatan i nattlinnet, eller skrikande hemma i vanmakt, så att grannarna larmade polisen som kom och ringde på, gråtit mig rödstrimmig och torr i ansiktet, suttit likgiltig och som död, kurat ihop mig i fosterställning, för att känna att jag själv fanns……månad efter månad, år efter år. Förstår att om jag sett detta innan det hände hade jag aldrig vågat fortsätta…nu kan jag istället dra lärdom av det, och kanske hjälpa andra som varit i liknande situationer)

TILLITSFULL….Någonstans, så småningom…långt långt borta, omöjligt för mina rödgråtna ögon att se under några år, då tid, läggs till tid, p.g.a. alla tårarna och en smärtande kropp som mår sämre och sämre, NU kunna skymta, se och ibland lite tvivlande ändå, uppleva en kärleksfull beröring.

Få nya bilder av Honom(med stort H), eller egentligen, ett igenkännande av Honom jag lärde känna i min ungdom, så kärleksfull och närvarande, men som kom att bli något helt annat, både i mina ögon och i det fysiska genom en annan människas maktmissbruk(som genom sitt ämbete och gängse förkunnelse oundvikligen ändå blir en bild på Gud)och andra medmissbrukare…..

….. en dominant, maktberusad person som “slog mig” med piskande ord, hånade och föraktade mig, kränkte mig inför många andra och hänsynslöst krossade mina egna självbilder tills absolut ingenting fanns kvar.Som projicerade alla sina egna svagheter på mig, för att själv slippa ta tag i sitt eget liv.Eg rädd för sig själv och det han såg av sina egna brister, karaktär och personlighet, och med en bristande förmåga att ta ansvar för sitt eget liv först och främst på livets olika områden(som vi ju alla måste göra i livet vare sig vi vill det eller inte).En person som var precis lika “mänskligt svag” som alla vi andra, men som inte ville erkänna det ens för sig själv.

Visst, goda sidor fanns där, både hos “Pastorn” och sammanhanget i stort, och som jag lärde mig mycket av, uppskattade innerligt, och fick mig att växa som person på olika vis. Jag var med på en hel del Hjälpsändningsresor och även egna predikoresor i Östländerna ex Baltikum, Ryssland, Polen etc, som jag nog uppskattar mest av allt. “Pastorn” hade också mycket gott att förmedla, speciellt i början, men som tyvärr uppslukades allt mer av förvrängda och uppblåsta tankar, vilket egentligen gjorde personen själv mindre och mindre, och patetiskt ömklig.Omedveten om vem han själv blivit och vad han gör med andra i många stycken. Men jag såg det inte så klart då…i så fall hade jag nog sprungit FÖR LIVET, i dubbel bemärkelse, långt innan.

Inte en medvetet ond person, som människor “utifrån” kanske skulle se på det, utan en person med en bakgrund som format honom till att bli den han blev.Det är inte min uppgift att döma, men inte heller att acceptera allt för den sakens skull.

Jag accepterar fortfarande inte SÄTTET på vilket människor och jag själv blev behandlade och utsatta. Idag känner jag en stor sorg över personen, sammanhanget, men minns det goda också. Dock skulle jag aldrig sätta mina fötter där igen. (lika lite som en våldtagen kvinna skulle träffa sin förgripare och glatt fika ihop med denne, som om ingenting hänt)Där går min gräns.

Jo, när min självbild och självkänsla krossats på allvar, så fanns ändå något kvar inom mig(och som gjort mig till en överlevare genom många situationer i livet); den föraktade förmågan att inte godkänna allt, väl dold inom mig, förmågan att bevara “tvivlen” inom mig, för att granska dem lite närmare vid lämpligt tillfälle, vara “motvalls”, åtminstone inom mig, när ingen såg det, för att överleva. Den lika föraktade självbevarelsedriften som vägrade kuva sig under en ledares hånfulla ord, och tyst observera, fundera, iaktta, och till slut HÖRA och SE vad som verkligen sades bakom orden.

Förfärad inse när “rullgardinen gick upp” att detta går inte längre. Jag måste bort ifrån det innan det slukar mig helt. Inse att jag aldrig någonsin skulle kunna ta med mig dit, dem som verkligen behövde hjälp, dem jag såg i mina visioner. Idag, många år senare efter en lång process av “genomlevande” och bearbetande, åter märka att TILLITS-bägaren börjar fyllas igen. Tillitsfull.

Mötas av kärleksfulla ord av en sjukgymnast på smärtrehabiliteringen, när han säger till mig - “Karin, jag har ett kärleksbudskap till dig, även om jag inte tror på samma sätt som du. Du gjorde det bästa du kunde, efter de förutsättningar du hade då och som du bar med dig.Du hade inte kunnat göra på annat sätt, med det du hade i ditt bagage. Därför kan heller ingen annan döma dig”.

Tillitsbägaren fortsätter fyllas…

Storlek: 13 x 18 cm bild. Inkl. ram 23 x 29 cm.

En av två mellanstora tavlor hade jag också med mig i utställningen. Fotot har samma storlek som i ‘Sipptrilogierna’. Bildtext: Med lätt hjärta dansar hon i frihet.

Detta säger väl egentligen allt. Skulle först vilja lägga till ordet ÅTER; “Med lätt hjärta dansar hon åter i frihet”. Men inser att det egentligen inte har funnits där förut, det sanna hjärtats dans som kommer när man fått lyfta av det tunga bagaget. Inte på samma vis, eller med samma uttryck som förr ens. Oberoende av var jag är, utan att någon ser det. I mitt eget rum med Honom, och bara för Honom, dansar jag, med både ett lätt hjärta och lätta fötter. Oftast inom mig, men ibland som glädjesprång också i det fysiska.

Storlek: 13 x 18 cm bild. Inkl. ram 23 x 29 cm.

Den andra av de mellanstora tavlorna. Med bildtexten: MED UTSTRÄCKT HAND

Med UTSTRÄCKT HAND därför att…

- Jag är den jag är och duger och är älskad precis som jag är, här och nu. Därför kan jag också hjälpa och älska andra.

- Livet är starkare än döden, oavsett om vi lever eller dör, eller upplever det så.

- Kärleken vinner över allt, och har vägar att söka sig fram för att nå till den som behöver den.

Om jag i någon mån kan få vara där hos den som kämpar för livet på olika vis och kanske få trösta lite, hjälpa med någon litet. Kanske få användas för att blåsa lite grand på någons tynande veke och livsgnista, så att den tar sig lite, växer till. Svag, misslyckad ibland, mänsklig, men med-kännande, med-delande, och VARANDE där som med-människa.

Har lite spännande projekt på gång, men det får Ni höra om en annan dag…

Kram / Karin

Mer personliga berättelser från mina år i en maktmissbrukande församling, finns att ta del utav i bloggens högerspalt under “Bakgrunden till fotandet-min blogg och…” under rubriken “Från levande församling till maktmissbruk och sekt”

Där fylls på information lite allt eftersom…

Läkarbesök, utvärdering och Valborg…igen!:-)

Hej på Er alla söta & rara!

Så har det då blivit dags för att fira Valborg! Jag tyckte våren smög sig så långsamt fram efter att snön smält här nere, men så vips, så slog allting ut, det blev varmt och gott, och nu fattar jag nästan inte att det är Valborg…igen! Imorgon är det Maj månad! Ofattbart! Plötsligt rusar tiden, och jag vill verkligen Fånga Dagen

Carpe Diem

och säga: “Stopp Nu! Inte så bråttom…jag måste hinna njuta av Dig!!!“ Medveten om att våren är så kort, speciell och skirt fräsch & spirande, så gäller det att medvetandegöra sig om det, för dagarna går snabbt och snart har vi sommaren här. Det är verkligen en härlig tid nu!

 

I Onsdags var jag hos min doktor i Höör. När jag kom dit, visade det sig att jag var inbokad en timme tidigare egentligen!! Hjälp va snopet! Vet inte vems fel det var, men det spelar ju ingen roll för jag kom in till min läkare ändå, tack och lov. Först ville de köra hem mig, men då de hörde att jag åkt 8 mil för att komma dit, så fick jag vara kvar. Pust! Min doktor hann visserligen inte göra och undersöka allt han som han ville, så jag skall dit igen på måndag eftermiddag. Då får jag en slutgiltigt avgörande från honom om jag skall fortsätta arbetsträna mer innan jag utförsäkras eller inte. Vilket som gynnar tillfrisknandet bäst…

Vårstjärnorna blommar så vackert nu i gräset hemma, i små klasar.

Han nämnde också att efter man har varit hos AF i   3 månader och prövar arbetspraktik och liknande(efter utförsäkringen alltså) så kan man få gjort en ny bedömning. De har nu sett i statistiken sedan januari månad, att 38 % av dem som de försöker få ut på arbetsmarknanden igen, inte klarar av detta, utan får återvända för en ny bedömning. Rätt hög siffra, men det är absolut ingen överraskande nyhet! Det har man ju förstått att det skulle bli så. Alla människor blir inte friska för att politikerna & FK har sina oflexibla regler för detta.

Pärlhyacinterna fick eld i baken, och sköt upp ur marken så fort det blev varmt i luften och sol ett par dagar.

En del klarar det, och då är det jättebra, medans andra har en sådan sjukdomsbild att det inte fungerar. Varför skall det vara så svårt för politikerna och dessa instanserna att inse det? Varför skall man behöva bli utförsäkrad och snurra rundor, (och för en del hamna i ekonomisk katastrof, så att man tvingas gå till socialen och “tigga pengar”. Förnedrande! ), innan en ny bedömning om detta kan göras??? Jag blir upprörd över detta systemet!!! Gör bedömningen INNAN människor utförsäkras, för allt i världen!!!

Nu blommar vårt lilla Blodplommonträd, (som vi planterade i somras), för allra första gången hos oss. Riktigt sött är det!

Men nu har dem det, svart på vitt, och min läkare hade precis varit på information om detta i veckan. Han verkar vilja göra ytterligare ett test för att kolla om det ändå inte är Fibromyalgi som jag har, för jag har fått fler och fler symtom i sjukdomsbilden som tyder på detta. Jag får se vad han kommer fram till efter besöket där på måndag. Han är en omsorgsfull doktor i alla fall, och jag är så glad att jag har honom som läkare.

Nu öser regnet ner, och det mullrar och åskar i bakgrunden…Jag hoppas och önskar ändå att Ni var och En,får en riktigt trevlig Valborgsmässoafton och en skön helg!!

Stor kram från mig! / Karin