Att hitta hem igen…tjejen som försvann från sig själv.

Så kom då 1:a advent ännu en gång. Det som ligger så långt bort när sommaren är här, och när hösten smyger på…och så lika plötsligt varje år så är den bara här; ADVENT, Julskyltning, och förstås “Julkommersen” som jag varje år tycker lika illa om. Skillnaden detta året från många år innan, är att jag faktiskt kan känna lite julstämning, och uppskatta det! Jag får lov att göra det, trots att det är tradition och “världsligt”.

Första Advent - stämningsfullt…

I de miljöer jag rört mig i under så många år, (med undantag av de senaste 4 åren)har traditioner varit av ondo, och att anamma dem ännu värre. ”Vi är i världen men inte av världen”, så akta, akta….!! Bibelordet slängs som en bumerang mot sinnet och personen som uttalar det tittar uppfodrande mot en för att se så det “tas emot” genom nickningar och hejarop från åhörarna. För längesedan har jag tröttnat på allt man ska och inte ska göra och tycka och tänka. Vill bara slippa höra!

Överallt lyser ljus – på olika vis

I en sliten och sjuk kropp och själ, dövar medicinerna effektivt varje liten pirrande känsla av förväntan och glädje inför dessa högtider. Allt blir ett grått landskap. Inga kontraster, inga färger. Rätt hopp-löst! Ja, minnesbilderna kommer fram, nu i färg, av åratal av mental och känslomässig kontroll och dominans. Där jag minst av allt trodde att jag skulle fångas. Där jag ju istället skulle bli fri. Bland entusiastiska, engagerade kristna som inget hellre ville än att hjälpa andra…Hur kunde det gå så fel?

Jag ÄLSKAR glitter!

Sorgen bränner till…jag är van vid den smärtan.Jag känner den varje dag. Den är ett med både mitt hjärta och min kropp. Minnena väller fram som böljande vågor. Tårarna samlas innanför ögonlocken och rinner ibland över som smältande is… Sorgen med sina tårar har blivit en av strängarna på mitt instrument. Ibland spelar jag mitt livs sånger med mycket moll, andra gånger går de i skurar av dur (-ar). En sång, en melodi som engagerar, reagerar, väcker upp och väcker hopp, och….medkänner.

Denna advent spelar sången inom mig lite mer i dur. Överhuvudtaget befinner jag mig sedan 1-1,5 år tillbaka i harmoniska miljöer, där molltonerna får finnas som en del av livet, men där duren finns som hopp och vardagsharmoni och äkthet. Jag trivs, kan mer och mer slappna av. Människorna här vill mig väl. Så småningom vet jag att det kommer att märkas i min kropp också. Fibromyalgins smärtor får läka, även om det kan ta tid. På smärtkliniken “Vita Villan” här i stan, lyser tillförsikten och hoppets stjärnor i ögonen hos de som jobbar där; läkare, sjukgymnasterna, psykologerna….”Det är möjligt Karin! Du kan bli bättre! En dag märker du kanske att du inte har ont längre…” Helhetssynen som hjälper hela människan. Deras motto är SÅ bra: ”Vi kan det sjuka och ser det friska”. Så är det! Men allting i vår värld tar tid. Därför måste vi ta oss tid, och låta det få ta sin tid, för det vi vill och önskar. “Många steg lägger till slut mil bakom sig” tänker jag.

På rehabkursens början idag, när vi alla delat med oss av våra bakgrunder till varför vi är där, vi har fått information om kursen, fikat och träffen avslutats, så kommer de dock, så välkända, känslorna av tvivel hos mig. Jag delade med mig av att jag redan märker resultat i min kropp. ”Men jag har ju bara varit sjuk 5 år ” och inte haft smärtor i tiotals åratal som de andra tappra kvinnorna i gruppen….Blir det inte för “klämkäckt” att dela mina positiva erfarenheter av behandlingen nästan innan det hela har börjat? Har jag nu gjort fel igen? OSÄKER…på mig själv.

Jag måste fråga Magnus, min sjukgymnast där. Jag vill ju inte såra någon eller sticka någon i ögonen med min glada iver. Det har jag gjort tillräckligt i all okunskap förut och gör väl fortfarande förstås. Lättad hör jag hans svar; “Karin var dig själv bara! Jag tror säkert de är glada att du är här. Du kan ändå inte kontrollera vad de tänker och tycker, och någon nybörjare är du inte heller”. Nej, så är det ju…Själv har jag ju faktiskt haft tiotals åratal av smärtor inom mig innan jag blev varse dem i min egen kropp…Men dessa tvivel är resultatet av att jag tappade bort mig själv, trodde lögnerna om mig, och alla “tillrättavisningarna i all kärlek”. Jag får gåshud…Men jag är på väg hem igen…

Efter inhandling av baddräkt till behandlingsgångerna i varmvattenbassängen, och ett par tjocka Lovikkavantar när det nu åter detta år är VINTER HÄR i Skåne, så tar jag bussen hem.

Tårarna finns kvar, tvivlets och osäkerhetens tårar om mig själv, om min identitet. Jag börjar så smått hitta mig själv igen efter så många många år, då jag tappade bort mig själv. Blev någon annan, som någon annan ville. En marionettdocka som styrdes, och där mina ohörda rop skrek förtvivlat efter hjälp. ”Detta kan inte stämma”Vem är jag egentligen?? Men rädslan finns där också för att beträda den mark som blev så ondförklarad hos mig, och så nertrampad.

Min själs marker som gjorde den glada, skrattande, engagerade tjejen som ville (ibland för mycket) en massa, oigenkännlig till slut. Dramatisk i sina uttryck och tonlägen, och finstämd i sin radar gentemot omgivningens toner. Tjejen som drömmer sig bort, skapar, tänker, reflekterar(så omgivningen ibland blir irriterad över de raka frågeställningarna). Romantisk, virvlande, fantasirik och sjungande och skrivande…Skrivande av berättelser, dikter, ja tom små romaner som liten flicka.

Fortfarande bär jag drömmen om att skriva, att tala, att dela med mig. Att hjälpa, att lindra och trösta. Att sjunga, att ha färgrika rum, få använda fantasins vingar och bara flyga iväg som en liten fjäril. Jag avskydde att se uppnålade fjärilar på museer och i skolan; fjärilar ska flyga, från blomma till blomma, lätt och vackert och graciöst. Jag ville bli balettdansös och hyra Folkets park tillsammans med min kompis för att visa Svandansen. Mina klumpiga hopp på olika vis. Tjejen som alltid gick till de ensamma och udda personerna, som kände med och som kände så mycket hela tiden.Som drog ut i fält för det som engagerade henne, oftast för de allra svagaste; både människor såväl som djur och som med dramatik och inlevelse ville ha förändring, ville föra fram det hon kände och få fler att hjälpa till.

Tittar fram i en dammig spegel :-))

Denna tjejen tittar fram nu, hon har blivit lite äldre, men har hela känsloregistret med sig i det hon gör, fantasin och skapandet likaså.Fniss, skratt, högljudd och med vilda gester, sång, tårar i massor, tankar och drömmar och högar av böcker vid sängen. Romaner och böcker som sätter ord på det hon själv känner, upplever….Det som har lagts till är hennes egna erfarenheter av det som hon så mycket längtade att få hjälpa och trösta andra med. Både glitter och sorg finns i ögonen.Tvivlet, det naggade självförtroendet och skammens tårar likaså. Åter igen känner hon igen sig SÅ VÄL i Liselotte J Anderssons dikt “Askungen”ur boken “Alla Paradis är inte stängda”:

ASKUNGEN

Jag har många små askungesystrar som länge varit fångna i träldomshuset. Nu kommer de tassande en efter en. Bleka och smutsiga, ännu utan ord. De trycker sig tätt intill.

Jag vet att vi är släkt och minns varje namn. Lycka, lättsinne och mod. Beslutsamhet kikar under lugg och Helig vrede harklar sig som inför ett brandtal.

Vem låste in er och vad heter Befriaren? Nej, jag skall inte fråga efter hans namn. Det räcker att veta: Han ger dubbelt igen för förlorade år! Glädjeolja istället för sorg. Dubbel välsignelse för all vedermöda!

Även om det tar tid att “gå hem”, så finns det inget så underbart som att komma hem.Denna gången till mig själv! Borta KAN förvisso vara bra, men inte alltid, det fick jag erfara- men hemma är ALLTID bäst! Hemma hos mig själv!

Många kramar till Er alla!

Karin

Första snöflingorna ute…innemys

Så kom de första snöflingorna även här till Helsingborg och nu ligger omgivningarna inbäddade i vita tunna lager av snö. Själv kurar jag inomhus, dricker latte och läser en god roman. Kan inte påstå att jag gillar snö och vinter, men när det nu snart är advent och så småningom jul, så tillför ju snön faktiskt lite extrastämning åt det hela.

För Er som inte ser mina små dagliga inlägg på Facebook, och har lust att läsa mer om det som upptar min vardag nu, så lägger jag in länkar till Vita Villan där jag just nu utreds och behandlas för min Fibromyalgi, samt en länk till FRAMTID där jag precis har börjat arbetsträna så smått, 5 tim/ vecka fördelat på två förmiddagar. Jag arbetar i “Inne-och Utegruppen” som har hand om dekorationer, inredning, växthusen, kryddor/örter, hönorna mm. Kreativitet med andra ord. Trivs jättebra där.

Denna ljuvliga lilla “gå-bortpresent” fick jag av våra kära gäster i lördags, Karin & Lars. En exklusiv marmelad bestående av tomat, chili och choklad. Himmel, va god den var och med klös i minsann! Supergod på tunnbröd med ost och med en kopp te till. Jag älskar ju allt sånt där, men med en klen “Aktivitetsersättning” så unnar man sig inte ens lyxen att gå och kika på sådana marmelader i de söta små butiker som finns runt om här i stan med allehanda frestande saker. Det blir en billig marmelad från ICA Maxi, men när man får en sådan här i present så blir det dubbelt så lyxigt.

Dessutom var min man inte förtjust i den(va???!!!).Tyckte den smakade för mycket mörk choklad för att falla honom i smaken. Så jag får den för mig själv, hihi!(Bonus) Den kommer ätas med största njutning!

(Bild av is och dess naturliga färger på marken)

Nu skriver jag inte mer denna gång, utan önskar Er alla en riktigt fin, mysig och avkopplande helg, själva eller tillsammans med vänner och familj!

Kram tills vi hörs av igen!

Karin

För de av Er som vill följa mig på Facebook, så finns en länk i högerspalten. Små okomplicerade korta rader, är det jag just nu orkar med att skriva, men välkommen att läsa mina små rader där.

Oavsiktligt tungt…En personlig berättelse om fördomar och läkemedelsbiverkningar.

Känner att jag vill skriva om en vanlig sak som drabbar många sjuka med depression och utbrändhet, och som gärna missförstås av folk runt omkring.Och som kan vara en riktigt tung bit (haha, det blev visst vitsigt här rent oavsiktligt) i en allaredan jobbig situation.Det är biverkningar på den medicin man tar.

Antidepressiva mediciner (SSRI-preparat och liknande) har tyvärr väldigt ofta den biverkan att man går upp i vikt, och för en del personer, som mig i detta fallet, ledde det till en mycket kraftig viktuppgång; 25 kg! Vad jag då fått höra av folk runt omkring (av ren okunskap förstås) är att jag rör för lite på mig och att det är depressionen som gör att jag inte orkar motionera. Både ja och nej, säger jag till detta påståendet.

JA, därför att när man är riktigt djupt nere i en depression, så ingår det i symtombilden att man blir stelare och orörligare i kroppen, även mimik och ansiktsuttryck påverkas, och utan initiativkraft till något som helst (både symtom o effekt av medicin). DET I SIG måste dock inte leda till att man går upp i vikt, för ofta äter man mindre; matlusten försvinner, så det regleras automatiskt.

Istället kan man gå ner för mycket i vikt om man är riktigt sjuk.(har erfarenhet av det våren-96 då jag insjuknade i PTSD) Då gick jag ner 10 kg på bara några veckor. Då fick jag en antidepressiv medicin som jag gick upp 25 kg på ett år utav. Jag är av naturen lång och smal och har också en smal/smäcker benstomme(missförstå mig nu inte, jag skrev INTE “läcker”, fniss)

På den tiden(1996) hade jag inte haft problem med vikten något nämnvärt.Några små kilon hit och dit bara som ofta känns jobbiga för en ung människa. Jag låg på en normal vikt i förhållande till min längd.

Övervikten gör däremot att man BLIR orörligare, får diverse fler biverkningar såsom magrefluxer(magsaft som trycks upp i matstrupen, sk halsbränna), andfåddhet, värk i leder och knän, dessutom svårt att hitta kläder i stora storlekar som är snygga.

När jag långt om länge blev bättre försökte jag gå ner kilona jag gått upp, men se det var lättare sagt än gjort. Trots att jag följde Viktväktarnas välbeprövade metod, och motionerade etc.. så gick jag inte ner. Det blev några hekto ner, för att veckan därpå ge några hektos viktökning igen. Så höll det på. I några månader gick jag hos viktväktarna utan att få något resultat. Till slut tröttnade jag.

 

Något år senare mådde jag däremot så bra att jag kunde börja sätta ut medicinen, och när jag trappat ut den så fick jag lust att prova igen att gå ner i vikt. Och nu plötsligt gick det som en dans. Kilo efter kilo försvann och ett, ett och ett halvt år senare var jag 25 kg lättare. Vilken känsla! Alla biverkningar av övervikten försvann, självförtroende kom tillbaka och många saker blev lättare att göra och den normala klädstorleken var tillbaka.

Därför var det med största motstånd, jag motsatte mig antidepressiv medicinering när jag 5-6 år senare insjuknade i en kraftig utmattningsdepression(utbrändhet) och den posttraumatiska stressen kom tillbaka. Jag var mycket sjuk!! Men vägrade under de första 1,5 åren att ta någon antidepressiv medicin, just pga.. av den jobbiga biverkan med viktuppgång den haft.

 

Jag medicinerade med lugnande tabletter istället, som var högst tillfälligt lindrande.Trots att jag inte rörde mig så mycket så gick jag inte upp ett enda hekto. Jag stod på min normalvikt.Mellan doserna av ångestmedicin led jag alla helvetes kval!! Till slut var jag dock så dålig att jag var tvungen att ta medicin för att inte riskera mitt liv.

Jag hade en envis hosta då som inte hjälptes av allergimedicin utan sågs som nervös hosta. Min läkare skrev ut en 10 dagars kur med Kortison i tablettform. Efter en vecka hade jag gått upp 5 kg. (Kortison har tyvärr ofta den biverkan också) Därefter fortsatte viktuppgången…Jag provade olika slags antidepressiva medel (5-6 olika) men ingen gav effekt på depressionen. Istället blev den värre, och vikten ökade stadigt. Till slut var den uppe i 25 kg.

Till slut skrev min läkare ut ett lite äldre läkemedel mot depression; Efexor som kanske kunde hjälpa mig bättre mot depressionen.Den är starkare än SSRI-preparaten och den trappades upp till högsta dos och så småningom började jag märka en liten förbättring.De inledande biverkningarna var inte roliga ex att ej kunna fokusera ögonen.De bara rullade runt i ögonhålorna. Efter att ha medicinerat 2 år med den så hade jag dock blivit bättre men jag var långt ifrån bra.

Det var då jag drabbades av två epileptiska anfall med ett par timmars mellanrum och jag fick åka in till akuten och blev inlagd. Det var i slutet på september, för 1,5 månad sedan. Läkarna förklarade att den antidepressiva medicin jag tar kan sänka kramptrösklarna i hjärnan, och ligger man nära de nivåerna och har andra pressande faktorer med i bilden (ex inre el yttre stress) så kan det bli EP-anfall utav det. Alla människor kan under sitt liv drabbas av EP-anfall utan att det är något konstigt. Det ligger inom normalvarianterna.

Så då satte de in en EP-medicin som ska höja kramptrösklarna i hjärnan och därmed motverka anfallen. Och som en av biverkningarna fick jag en kraftig trötthet. Jag kan sitta var som helst och när som helst och somna. Dessutom tog jag uppehåll under sommaren från Viktväktarna som jag gått hos sedan februari månad och gått ner 15 kg med, utan större problem.

Pga.. bristtillstånd i min kropp(järnbrist mm) och Fibromyalgin som blivit värre så var jag så trött att jag inte orkade att tänka på vikten. Jag gick upp 2,5 kg, men började i september igen hos Viktväktarna för att få ner dessa och fortsätta min viktminskning.Men hela hösten har jag nu kämpat med vikten. Dessa 2,5 kg har varit tröga att få bort. Upp och ner som en jojo hela tiden.

Så idag, när jag var hos Viktväktarna så hade jag gått ner 1,1 kg. Yippie! Nu är jag där jag var innan viktökningen i somras. Måtte nu detta hålla! Jag vill så gärna bli av med resterande 10 kg och komma tillbaka till min normalvikt igen. Jag tränar på olika sätt med cykling, Physiorullen (liknande pilates) och promenader.

  

Härom dagen köpte jag denna cykeln, så nu kan jag cykla igen. Det är en specialupplaga på temat Cupcake(namnet står på ramen o receptet på sadeln), och modellen är Monarks “Karin”

Jag har velat lyfta fram detta, med biverkningar och övervikt, dels för att trösta och inge lite hopp hos alla dem som liksom jag gått upp i vikt av olika slags mediciner, och samtidigt förklara för alla andra, att en viktökning behöver inte alls vara relaterad till felaktig kost eller utebliven motion.

Läkarna är medvetna om denna biverkan och den bieffekt dessa mediciner har på hjärnan och därmed på kroppen. Medicinen sänker ångest och stress och ökar den kemiska inre balansen i hjärnan(Serotoninhalterna), men sänker dessutom hela ämnesomsättningen, och sätter  fler faktorer ur spel som behövs för att man skall gå ner i vikt. Jag talar nu om processer i hjärnan och kroppen. Man kan ännu så länge inte separera påverkan på hjärnan hur man vill.

Läkarna brukar säga att när man slutar medicinera så går man lätt ner kilona igen. Ja, så är det. Sedan finns det vissa som måste ta dessa mediciner resterande av livet. kanske måste jag det med pga.. sårbarheten jag bär på. Efexor som i mitt fall, är enda medicinen som inte gett viktökning har dessutom varit gynnsam för min viktnedgång. Med en kompletterande EP-medicin som gärna vill ge en viktuppgång så blir det en slags dragkamp. Vem ska vinna?

Så snälla, Ni som inte tagit antidepressiva el liknande vikthöjande mediciner(kortison, EP-mediciner mfl); döm inte ut dem som använder dem och går upp i vikt för snabbt. Man har det tillräckligt jobbigt ändå för att få höra att man inte sköter sig med kost eller motion. Självförtroendet är ofta i botten, och man behöver istället all uppmuntran och positiva ord man kan få. Kunskap kan få vara med och öka både förståelsen och empatin för de som drabbas av dessa biverkningar på redan svåra sjukdomar.

 

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Kram Karin

Helg…och minnen av nära och kära.

En riktigt trevlig,

avkopplande och skön

helg

önskar jag Er alla, mina

kära bloggläsare!

 

Jag vill gärna lägga till en dikt här av Bo Setterlind. Runt dessa helger tänker vi speciellt på de nära och kära som inte längre finns hos oss i livet. Tänder ett ljus och minns alla de fina stunderna vi fick tillsammans…

Samtidigt kommer döden och tankarna på det som är ofrånkomligt för oss alla påtagligt nära. En del berörs inte så mycket utav det, medan andra blir illa till mods och oroliga.

Saknaden efter en älskad anhörig eller vän, kan vara så enormt stor och döden kännas så skrämmande och obegriplig, men Bo Setterlind beskriver döden med så vackra ord.

Dessa ord hjälpte mig själv i att se på döden, med lite större lugn. Kanske kan den få vara till hjälp för fler som känner liknande oro ?

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början
och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång
till soluppgång
Det var den sista
dagens morgon
Jag stod som harens unge
när han kom
Hur ångestfull jag var
inför hans vackra sång
Då tog han mig
och satte mig i korgen
och när jag somnat
började han gå
Döden tänkte jag mig så

Bo Setterlind
ur "Dikter från San Michele", 1954

Varma tankar

&

kramar!

/ Karin

Höst, singlande löv och mina nästa steg…

Hej alla fina bloggläsare och vänner!

Ni undrar säkert vad som hänt och varför jag inte är på min blogg oftare. Tyvärr har jag sedan i somras blivit sämre igen och har därför inte haft ork eller inspiration för att vara på bloggen så mycket. Mer eller mindre bara slängt in något då och då. Ja, ni har ju märkt hur sporadiskt det varit här. Jag har varken orkat ta in nya saker eller producera eget nytt. De av Er som har situationer liknande mig, känner säkert igen Er; att man då och då har sådana tider. Det betyder inte att jag tröttnat på bloggandet, utan bara att mina inre resurser går på sparlåga just nu. Förhoppningsvis återkommer krafterna igen och jag kan bli lite mer aktiv igen. Jag ser fram emot det. Ni är emellertid i mina tankar var och en av Er även om jag inte är synlig eller skriver några kommentarer så ofta eller överhuvudtaget.

 

Så här trötter som denna lilla flickan har jag känt mig länge nu…

Vad har annars hänt sista tiden?

Varje höst blir jag så förvånad över att hösten plötsligt är här, med regn, kyla och blåst, men också soliga klara dagar med frisk luft, vackra höstfärger, och prassel under fötterna när jag går genom lövhögarna. Det har både sina positiva och tråkiga dagar.

Ibland syns det unika och speciella t.o.m. bättre när färgerna dämpas och kontrasternas förstärks.

Jag blev utförsäkrad och därmed av med min sjukersättning from 1 oktober i år. Inte utan vånda undrade jag förstås vad som nu väntade mig…

Fortfarande mår jag ju inte alls bra, och mina smärtor i kroppen har utvecklats till att nu uppfylla alla kriterierna för Fibromyalgi och ångesten och utmattningsdepressionen visar på försämring i de tester läkaren gjort på mig. Jo, det har jag tyvärr märkt. Inte så kul förstås. Att i ett sådant läge då bli utslängd på arbetspraktik någonstans stressade mig verkligen.

Men jag har faktiskt fått världens gulligaste handläggare från AF i Arbetslivsintroduktionen, som ju är det program jag kommer in i nu när jag utförsäkrats. Jag har aldrig blivit så bra bemött av någon från en statlig instans någonsin tidigare, som av denna kvinna; Weronika. Hon tog mig på fullaste allvar, lyssnade,tog in, hörde vad jag sa mellan raderna, och hade verklig empati, och berättade lugnt och sakligt att hon inte tänker slänga ut mig i något jag inte alls vill göra.

Nästa gång jag träffade henne, berättade hon att AF i Arbetslivsintroduktionen har 5 st platser i hela sitt upptagningsområde, som innefattar uppe från Örkelljunga,och ner till Landskrona och Svalöv.De platserna finns på FRAMTID; här i Helsingborg. Ett stort loppis som jag själv handlat på många gånger och som ligger 10 min lugn promenadväg hemifrån. Hon hade en plats kvar där som hon erbjöd mig att få.

Himlen speglar sig i de våta löven…reflektera gärna över det en stund.

Vi var där på studiebesök och då ser man ju mycket mer av vad som finns där än när man kommer som kund, och enbart kommer in i försäljningsdelen.

I en del av byggnaden satt kvinnor och sydde upp vackra kläder som de säljer i sin second hand-butik nere i stan, eller klär om diverse saker i olika äkta pälsar ex sittpuffar. Pälsar är det ju ingen som köper numera, så istället kan man få tag i en sittpuff i fårskinn eller tigerpäls för några hundralappar. Så tjusigt. Jag blev verkligen imponerad.

Sen finns där många andra delar som sorterar olika saker som kommer in(det kommer in MASSOR varje dag), ställer i ordning dessa och till slut säljer sakerna:

Textilier och kläder

Cyklar och diverse prylar

Allt inom husgeråd och tavlor

Böcker, tidningar, lampor och elektroniksaker

Antika saker

Möbler; en del vidgjorda ex laserade, lackade, slipade, målade mm.

Caféet där man kan köpa fika och lunch till bra priser.

Grönsaker odlar vi själva där som går direkt till köket, likaså har vi hönor som producerar ägg till köket (och för en vecka sedan kläcktes en liten söt kyckling!! En av hönorna ville nämligen tvunget ligga och ruva så det fick hon göra även om det är lite konstig tid för det på hösten, och så kom då det lilla nytillskottet till världen.) Nu ligger mamma Höna och lilla kycklingen under värmelampa och gosar sig.Jag måste bara ta foto på den en dag.

Gulliga små växthus har byggts ute, pergolor satts upp, planteringar gjorts, hängmattor mellan träd och friggebod omgjord till söt samtalsstuga.Jag är med i den gruppen som har hand om odlingarna, växthusen, all inredning och dekoration runt om på området och i caféet, och som gör aktivitetspaket av olika slag till ålderdomshem, barn mm.En kreativ grupp alltså, som passar mig som handen i handsken.Jag praktiserar där två dagar per vecka, 2,5 tim/gång inkl lunchen, så jag hinner lära känna lite folk där. En bra nivå att börja på.

Mellan kl.11.30-12.30 är det promenad ute för dem som vill haka på; ett par dagar i veckan, och det finns även avslappningstimmar mm.

På en enkel promenad kan man göra många reflektioner…

Ibland gör man saker ihop ex går på fotboll och då bjuds man på inträde och enkel förtäring i samband med det.

Alla arbetskläder man behöver, tillhandahålls där ex handskar, västar, byxor, jackor mm och man har givetvis sitt eget skåp att låsa in sina prylar i.

Ja sedan finns det då;

Utkörning och hämtning av möbler

Sociala grupper på ålderdomshemmen som talar med de äldre

Aktiviteter för barn ex under höstlov

Konferensanläggning i Osby

mm, som jag inte kommer ihåg just nu. Mycket är det i alla fall, och det är runt 120-130 personer som arbetar där.  Jag fick nästan en smärre chock när jag hörde det. Jag trodde inte det var så många.Men alla är ju inte där på heltid förstås.

FRAMTID drevs tidigare av kommunen men övergick senare till att bli en ekonomisk cooperation, dvs all vinst går tillbaka in i verksamheten igen.Ca ett tjugofemtal människor har satsat i cooperationen och en hel del av dem är anställda där.

Sen finns där då människor som är där och jobbar utifrån olika situationer, ex som jag är nu då.

Det är en härlig, avslappnad stämning där, och personalen och den personen som jag har som min handledare där trycker på att jag inte ska känna någon prestation, börja lugnt och utifrån den ork jag har nu med träningen annars kan jag få bakslag.De backar upp mig i att uppmuntra mig i att hitta var jag har mina gränser. (hellre för lite än för mycket då)Om jag mår dåligt en dag behöver jag inte göra något utan kan bara vistas där. Rätt fantastiskt att sådana platser finns, och att man inte ses som en arbetskapacitet som ska utnyttjas. Så kände jag det på förra praktikstället.

I torsdag gjorde jag min första dag där, och det var väldigt positivt. Nu har jag många olika tider att hålla reda på med smärtläkare, sjukgymnaster, neurologspecialist, psykolog fr AF och Psykolog på smärtklinik, men det får mig att känna mig normal.Att ha lite tider att passa…men jag är jätteglad att jag har en Kalender att skriva in allting i. Jag skriver mer om Smärtrehaben en annan dag.

Ha en underbar, fin och härlig helg

vare sig Ni firar All helgona helgen eller Halloween.

// Kram Karin

Sjukhusbesök och resterande bilder från Trädgårdsfesten

Nu har det varit turbulens några dagar och så har lugnet efter stormen infunnit sig ... Det är skönt att livet för det mesta är lugnt, men samtidigt är jag tacksam för att det finns god vård att få när man så väl behöver det. Ja, min vända inom sjukhuset med ambulans i onsdags kväll/natt, var ju lika oväntad som ovanlig. Jag har aldrig förut haft ett EP-anfall, och plötsligt så får jag två stycken inom loppet av några timmar. Själv minns jag ingenting av dem. Jag har en minnesbild sedd från ambulansen och ut på gården utanför där vi bor, och det måste ha varit strax innan jag åkte iväg till sjukhuset. Jag minns också att läkaren på akuten var i min egen ålder, blond med lite mellanlångt hår och att jag kunde se in i det rum han satt i från där jag låg. Men anfall, undersökningar och dito minns jag ingenting utav.Blev inlagd på avd 46 och får ett anfall till lite senare när jag står vid garderoben och drösar i golvet förstås(det har jag heller inget minne av). Då körs jag omgående ner och en CT-skalle tas på mig(skiktröntgen av hjärnan) samt ett EKG.Det minns jag inte heller.Inget konstigt syns på dem undersökningarna.

Bild lånad från nätet på apparatur vid CT-skalle.

Ca 25 st elektroder fästes på huvudet vid en EEG-undersökning. Bild lånad från nätet.

Senare nästa dag tog de ett EEG på mig, som visserligen visade en väldigt annorlunda men dock normal hjärnaktivitetskurva. Alltså inga patologiska dvs sjukliga bilder från undersökningarna.En neurologläkare kommer upp till mig på avd och förklarar för mig att jag fått dessa reaktionerna på min medicin jag tar mot utmattningsdepressionen sedan 2-3 år tillbaka (Efexor/Venlafaxin).Den medicinen kan nämligen sänka kramptrösklarna i hjärnan, och i samband med mycket stress (som nu när jag blivit utförsäkrad) så kan sådant här hända även om det är ovanligt. Nu får jag komplettera med en epilepsimedicin, och så kommer jag att kallas till en magnetröntgen av hjärnan(för att kolla blodkärlen inne i hjärnan) samt ett sovande EEG framöver.

Magnetkamera som användes vid magnetröntgen. Bild lånad från nätet.

Fram tills dess bör jag inte heller köra bil, så nu får det bli bussen istället.Nå, det var ett väldigt fint bemötande jag fick på sjukhuset, på alla sätt och vis, jag fick dessutom ett eget rum och två dagar gick lika snabbt som några timmar. Jag sov däremot inte så bra för det ringde mkt på avdelningen på natten, men det har jag tagit igen hemma nu istället.

Jag lovade ju att Ni skulle få se resterande bilder från Trädgårdsfesten på Sofiero i augusti och här kommer dem. Titta och njut!

 

Cykelbud

Röd solhatt och kornblå riddarsporre

Chilifrukter i olika varianter och styrkor

Kryddplanteringar

Vatten, sten och glasinstallationer

 

Färgsprakande

Restaurangtält a la elegance

Grodfontäner

Denna lilla grodakrobat blev jag såå förtjust i! 

Lite utsmyckning till trädgården eller bordet behöver inte vara så komplicerat. Man tar vad man har hemma…

Lila armeringsjärn, duniga vippor och pastellfärgade hortensior till kritvita runda stenar såg tjusigt ut.

  Lite innovativa idéer till trädgården…

Vackert inrett tält

En korg med gröna äpplen lyste upp i den dova naturinredningen

 

I ett skirare inrett tält prydde murgröna mot vita tunna tyger och fjädrar  

 Några gamla grytor fick här fyllas och pryda med suckulenter, taklök, stearinstumpar, stenar och lite mossa.

 

Här fick man illusionen av att en glaskula rullade ner längs en metallstång

 

 Skira ax och röda dahlior i en vacker gammal urna

Lökar innanför immig glaskupa visar på liv i lökarna

Sparsmakade installationer

Smideskonst

Vackra färgskalor tillsammans…

 

 Olikfärgade lövverk ger här spännande kontraster

 En rottingvas lyses här upp av en färgsprakande Bougainvillea

Kryddväxter i lerkrukor trädda på armeringsjärn ser här nonchalant vackert ut!

  Små lönnskott med tidningspapper runt krukorna och lite pärlor ovanpå ser sött ut

En förtjusande installation!

 

 

Narcisslökar i massor, som gärna får planteras i stora koppar

Plantering i vackra nivåer

Lejongap

Orangefärgade nypon pryder vackert på höstkanten

Färskt och nyskördat ser frestande gott ut!

 En paus vid dammen är välgörande bland mycket folk

Ännu ett vackert arrangemang i en rottingvas

Vattenånga och glittrande grässtrån blir effektfullt i solen

Vitlök i vackra upplägg

 Vitlök tillsammans med kryddväxter och stenar utgör här ett vackert blickfång

 

 

Vatten från ovan…

 

…faller ner i strida strömmar.

Trädgårdsdekorationer

Potatisar i olika färger bildar detta vackra emblem

Även tomater ser vackert ut i lyktor

Låga solrosor är väl så vackra som de höga

Metallsnurror ger märkliga blänk och associationer i solen

En enda ros utan stjälk blir vackert i en gammal lerkruka, även en hel hylla av dem.

En liten liten vinbärsbuske med mycket bär!

 Ja, det var resterande bilder från Trädgårdsfesten. Smått och stort!

Nu har vi höst och med den vackra färger…Snart kommer mer vackert att kika på! Jag lovar.

Ha en skön vecka!

Kramar Karin