Jag har lite inläggstorka just nu, men jag tog med kameran ut idag i det trista vädret när jag skulle rasta Kajsa, ifall ifall det skulle infinna sig något kul att fota.
Stormen som var för ett tag sedan har rivit av stora enorma grenar av en tall. jag har gått förbi dem många gånger nu vid det här laget, men tyckte det var extra sorgligt att se denna gråa eftermiddag.
Om vi själva skulle råka bryta en arm eller ett ben så skulle vi spjäla det eller få det gipsat. Men i naturens värld finns inte detta. Får det ligga där det ligger så så tas det om hand av kretsloppet i naturen och bryts ner och göder där det ligger.
Denna tal är så vacker för den har enormt stora barr och vackra kottar.
När jag är ute och promenerar så dras mina blickar ofta till olika träd och deras stammar. Alla är så olika och med sin egna särart. De är riktigt vackra! Jag fascineras utav dem.
En gråmulen dag kan förvisso ha sin egen charm. Ofta framträder färgerna mycket bättre då än i solsken.
Varför är vi egentligen benägna att bara fota och visa de vackra dagarna när alla av oss vet att de trista lite gråmulna också finns? Kanske för att vi hela tiden vill vara lyckliga och inte känna av tristessen, sorgen, ångesten, de förlamande gastkramande stunderna eller rätt och skärt det tråkiga. De är en del av livet de också och förtjänar att synas lite grand de också, åtminstone i mina foton.
Dessa ofta varma vintrar i Skåne förutom de två senaste åren (och en del vinter har vi ju kvar så vem vet vilken vinter som kommer?) rubbar naturens vanliga gång. Idag såg jag ett träd vars björkhängen började slå ut! På tok för tidigt!
Vår söta collievalp Kajsa växer så det knakar om det och är snart 6,5 månader gammal. Mer svart börjar växa ut i pälsen och det ger en underbar inramning åt hennes vackra ansikte.
Hon är världens snällaste hund, och en riktig Pussgurka!
Jag är såå glad för henne! Hon skiner upp min vardag och gör mig så glad.
Vi brukar varje vecka stöta på hundägaren till denna Amstiffhund, Felicia, 5 år gammal, en väldigt snäll hund. Hon älskar att leka med bollar och frisbee och bryr sig inte om Kajsa. Medans vi pratar så springer hon efter bollar/frisbee, och är supersnabb. Kajsa kommer efter i kölvattnet och vallar henne. Felicia är fullt fokuserad på sin egen lek, hon har mycket terrier i sig, och kommer och lägger sin frisbee på ens fötter och tycker att husses bekanta också får engagera sig i henne.
Idag hade hundägaren med sig en annan Amstiff(med lite Rottweiler i) som han är hundvakt åt för tillfället. En hanhund, endast 1 år gammal. Namnet har försvunnit för mig tyvärr. Väldigt go han också, busig och han och Kajsa fann genast varandra.
Han ville bra gärna stiga upp på Kajsa, men se det tyckte hon inte alls var en bra ide. Hon puffade hela tiden bort honom och blev en ordentlig match för denna Amstiffhane. Hon är en liten tuffing och kavat till tusen. Lever verkligen upp till sitt namn. Men kul hade de där de sprang efter varandra, tumlade runt och hoppade mot varandra. Kajsas självförtroende växte i stora mått och det märktes att hon trivdes med att leka med en lite mer jämbördig istället för de stora hundar hon träffat.
Felicia brydde sig inte alls om att vara med i leken, utan lekte med sin älskade frisbee.
Lite små pussar blev det dock från bådas håll.
Och mycket beröm fick hon både av matte och den andra hundägaren som tyckte hon var jätteduktig i att hantera den andra hunden.
Sedan var det dags att gå hem och Kajsa var överlycklig och ligger nu och sover gott efter lek och lite mat i magen också.
Tänk att en gråtrist dag kan bli så härlig, åtminstone för Kajsa, och hennes matte blir ju så lycklig av att se henne glad.
Önskar nu er alla, var och en, ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Vi ses och hörs här i 2012.
Kram Karin & Kajsa förstås.
