29 november 2010

Att hitta hem igen…tjejen som försvann från sig själv.

Så kom då 1:a advent ännu en gång. Det som ligger så långt bort när sommaren är här, och när hösten smyger på…och så lika plötsligt varje år så är den bara här; ADVENT, Julskyltning, och förstås “Julkommersen” som jag varje år tycker lika illa om. Skillnaden detta året från många år innan, är att jag faktiskt kan känna lite julstämning, och uppskatta det! Jag får lov att göra det, trots att det är tradition och “världsligt”.

Adventsljusstake

Första Advent - stämningsfullt…

I de miljöer jag rört mig i under så många år, (med undantag av de senaste 4 åren)har traditioner varit av ondo, och att anamma dem ännu värre. ”Vi är i världen men inte av världen”, så akta, akta….!! Bibelordet slängs som en bumerang mot sinnet och personen som uttalar det tittar uppfodrande mot en för att se så det “tas emot” genom nickningar och hejarop från åhörarna. För längesedan har jag tröttnat på allt man ska och inte ska göra och tycka och tänka. Vill bara slippa höra!

Glasbollmljus

Överallt lyser ljus – på olika vis

I en sliten och sjuk kropp och själ, dövar medicinerna effektivt varje liten pirrande känsla av förväntan och glädje inför dessa högtider. Allt blir ett grått landskap. Inga kontraster, inga färger. Rätt hopp-löst! Ja, minnesbilderna kommer fram, nu i färg, av åratal av mental och känslomässig kontroll och dominans. Där jag minst av allt trodde att jag skulle fångas. Där jag ju istället skulle bli fri. Bland entusiastiska, engagerade kristna som inget hellre ville än att hjälpa andra…Hur kunde det gå så fel?

Glitterträd

Jag ÄLSKAR glitter!

Sorgen bränner till…jag är van vid den smärtan.Jag känner den varje dag. Den är ett med både mitt hjärta och min kropp. Minnena väller fram som böljande vågor. Tårarna samlas innanför ögonlocken och rinner ibland över som smältande is… Sorgen med sina tårar har blivit en av strängarna på mitt instrument. Ibland spelar jag mitt livs sånger med mycket moll, andra gånger går de i skurar av dur (-ar). En sång, en melodi som engagerar, reagerar, väcker upp och väcker hopp, och….medkänner.

P2267136-1

Denna advent spelar sången inom mig lite mer i dur. Överhuvudtaget befinner jag mig sedan 1-1,5 år tillbaka i harmoniska miljöer, där molltonerna får finnas som en del av livet, men där duren finns som hopp och vardagsharmoni och äkthet. Jag trivs, kan mer och mer slappna av. Människorna här vill mig väl. Så småningom vet jag att det kommer att märkas i min kropp också. Fibromyalgins smärtor får läka, även om det kan ta tid. På smärtkliniken “Vita Villan” här i stan, lyser tillförsikten och hoppets stjärnor i ögonen hos de som jobbar där; läkare, sjukgymnasterna, psykologerna….”Det är möjligt Karin! Du kan bli bättre! En dag märker du kanske att du inte har ont längre…” Helhetssynen som hjälper hela människan. Deras motto är SÅ bra: ”Vi kan det sjuka och ser det friska”. Så är det! Men allting i vår värld tar tid. Därför måste vi ta oss tid, och låta det få ta sin tid, för det vi vill och önskar. “Många steg lägger till slut mil bakom sig” tänker jag.

584-3

På rehabkursens början idag, när vi alla delat med oss av våra bakgrunder till varför vi är där, vi har fått information om kursen, fikat och träffen avslutats, så kommer de dock, så välkända, känslorna av tvivel hos mig. Jag delade med mig av att jag redan märker resultat i min kropp. ”Men jag har ju bara varit sjuk 5 år ” och inte haft smärtor i tiotals åratal som de andra tappra kvinnorna i gruppen….Blir det inte för “klämkäckt” att dela mina positiva erfarenheter av behandlingen nästan innan det hela har börjat? Har jag nu gjort fel igen? OSÄKER…på mig själv.

Jag måste fråga Magnus, min sjukgymnast där. Jag vill ju inte såra någon eller sticka någon i ögonen med min glada iver. Det har jag gjort tillräckligt i all okunskap förut och gör väl fortfarande förstås. Lättad hör jag hans svar; “Karin var dig själv bara! Jag tror säkert de är glada att du är här. Du kan ändå inte kontrollera vad de tänker och tycker, och någon nybörjare är du inte heller”. Nej, så är det ju…Själv har jag ju faktiskt haft tiotals åratal av smärtor inom mig innan jag blev varse dem i min egen kropp…Men dessa tvivel är resultatet av att jag tappade bort mig själv, trodde lögnerna om mig, och alla “tillrättavisningarna i all kärlek”. Jag får gåshud…Men jag är på väg hem igen…

589-1

Efter inhandling av baddräkt till behandlingsgångerna i varmvattenbassängen, och ett par tjocka Lovikkavantar när det nu åter detta år är VINTER HÄR i Skåne, så tar jag bussen hem.

Lovikavantar

Tårarna finns kvar, tvivlets och osäkerhetens tårar om mig själv, om min identitet. Jag börjar så smått hitta mig själv igen efter så många många år, då jag tappade bort mig själv. Blev någon annan, som någon annan ville. En marionettdocka som styrdes, och där mina ohörda rop skrek förtvivlat efter hjälp. ”Detta kan inte stämma”Vem är jag egentligen?? Men rädslan finns där också för att beträda den mark som blev så ondförklarad hos mig, och så nertrampad.

P4252386 (2)

Min själs marker som gjorde den glada, skrattande, engagerade tjejen som ville (ibland för mycket) en massa, oigenkännlig till slut. Dramatisk i sina uttryck och tonlägen, och finstämd i sin radar gentemot omgivningens toner. Tjejen som drömmer sig bort, skapar, tänker, reflekterar(så omgivningen ibland blir irriterad över de raka frågeställningarna). Romantisk, virvlande, fantasirik och sjungande och skrivande…Skrivande av berättelser, dikter, ja tom små romaner som liten flicka.

Fortfarande bär jag drömmen om att skriva, att tala, att dela med mig. Att hjälpa, att lindra och trösta. Att sjunga, att ha färgrika rum, få använda fantasins vingar och bara flyga iväg som en liten fjäril. Jag avskydde att se uppnålade fjärilar på museer och i skolan; fjärilar ska flyga, från blomma till blomma, lätt och vackert och graciöst. Jag ville bli balettdansös och hyra Folkets park tillsammans med min kompis för att visa Svandansen. Mina klumpiga hopp på olika vis. Tjejen som alltid gick till de ensamma och udda personerna, som kände med och som kände så mycket hela tiden.Som drog ut i fält för det som engagerade henne, oftast för de allra svagaste; både människor såväl som djur och som med dramatik och inlevelse ville ha förändring, ville föra fram det hon kände och få fler att hjälpa till.

Mig101229

Tittar fram i en dammig spegel :-))

Denna tjejen tittar fram nu, hon har blivit lite äldre, men har hela känsloregistret med sig i det hon gör, fantasin och skapandet likaså.Fniss, skratt, högljudd och med vilda gester, sång, tårar i massor, tankar och drömmar och högar av böcker vid sängen. Romaner och böcker som sätter ord på det hon själv känner, upplever….Det som har lagts till är hennes egna erfarenheter av det som hon så mycket längtade att få hjälpa och trösta andra med. Både glitter och sorg finns i ögonen.Tvivlet, det naggade självförtroendet och skammens tårar likaså. Åter igen känner hon igen sig SÅ VÄL i Liselotte J Anderssons dikt “Askungen”ur boken “Alla Paradis är inte stängda”:

ASKUNGEN

Jag har många små askungesystrar som länge varit fångna i träldomshuset. Nu kommer de tassande en efter en. Bleka och smutsiga, ännu utan ord. De trycker sig tätt intill.

Jag vet att vi är släkt och minns varje namn. Lycka, lättsinne och mod. Beslutsamhet kikar under lugg och Helig vrede harklar sig som inför ett brandtal.

Vem låste in er och vad heter Befriaren? Nej, jag skall inte fråga efter hans namn. Det räcker att veta: Han ger dubbelt igen för förlorade år! Glädjeolja istället för sorg. Dubbel välsignelse för all vedermöda!

Fridens tankar-Hemma

Även om det tar tid att “gå hem”, så finns det inget så underbart som att komma hem.Denna gången till mig själv! Borta KAN förvisso vara bra, men inte alltid, det fick jag erfara- men hemma är ALLTID bäst! Hemma hos mig själv!

Många kramar till Er alla!

Karin

9 kommentarer:

  1. Du har verkligen gåvan att uttrycka dig i text Karin. Texten berör och är tänkvärd och personlig. Tack för att du är du!

    Kramisar, Sara

    SvaraRadera
  2. Tusen och åter tusen tack för att du delar med dig....du berör mitt innersta och sätter orden på smärtan, mitt i prick....

    Ha en fin tisdag/caja

    SvaraRadera
  3. Karin... det finns hopp!! Jag har(har själv haft) fibromyalgi i många år och blivit bättre...inte helt bra för det undrar jag om man någonsin blir, men bättre. Så bra att det går att leva ett "vanligt" liv. Man måste bara känna sig själv och veta var gränserna går och att bestämma själv vad man kan och inte kan göra. Du verkar vara på bra väg och uttrycker känslor man känner igen, men nästan glömt och som nu kommer upp till ytan igen. Jag håller tummarna för dig och känn att du får en varm "bamsekram" av mig.

    SvaraRadera
  4. Depression är ett ord som även jag har fått lära mig att leva med... Det är tur att det finns hjälp att få även om man måste göra resan själv. Jag har jobbat med det i snart 1,5 år men skulle inte beteckna mig själv som helt frisk ännu... Ångesten ligger där bakom och lurar fortfarande. Men jag skulle aldrig ha velat vara utan den här resan! Jag är en bättre mamma, fru, dotter och syster idag eftersom jag numer sätter mig själv i första rummet. Låter märkligt men så är det. Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan! Lite tankar från mig till dig... :0)

    Nu till något roligare! Du har vunnit lapptäcket jag lottade ut... Mejla mig din adress på anna_forslund@live.se så kommer den med posten inom en inte allt för avlägsen framtid... Grattis!

    Kram/ Anna

    SvaraRadera
  5. Det har varit en lång väg att vandra, Karin...men så skönt att du hittat vägen hem och att du återfunnit dig själv, klokare och starkare...

    Kram,
    Regina

    SvaraRadera
  6. Otroligt Karin vads fint och beskrivande du skriver. du har verkligen ordets gåva.

    Hoppas att du känner dig starkere för var dag som går och att livet känns lite lättare.

    Ha en bra vecka
    Kram/Gunilla

    SvaraRadera
  7. Kikar in för att önska en mysig 2 advent..Kram Susanne

    SvaraRadera
  8. Vad fint du skriver vännen,du är verkligen duktig på att sätta ord på olika känslor.Vad fint kortet var på dig i spegeln.;)Var rädd om dig vännen. bamsekramar Ulrika

    SvaraRadera
  9. HEJ! Har själv gått igenom smärtrehabs program och jag kom ut mycket helare på andra sidan. Lycka till - du är i goda händer! Kram Lena

    SvaraRadera

Tack för alla små rara ord och kommentarer här. Välkommen tillbaka!
/Kram Karin

Related Posts with Thumbnails
 
". html>