Hejsan alla fina bloggläsare!
Just nu är det mycket tårar…igen! Det har gått lång tid, men tårarna rinner fortfarande…Något som från början var så fint och uppriktigt, men som gick så fruktansvärt fel. Orsaken till att jag fick min ena diagnos: PTSD*. Utbrändheten förde fram det som gömts undan och var så fasansfullt. Som gör att jag ofta mår så dåligt.Jag pratar inte så mycket om det…(förutom med min älskade man förstås, en väl förtrogen väninna sedan många år, pastorn i min kyrka och ibland någon mer. Min fd terapeut ville inte gå in på det.Nej, det är ett svårt område.)
Utbrändheten är lättare att beskriva men det är bara ena sidan, och den ena diagnosen av mitt sjukdomstillstånd.Hur skall man kunna förklara den andra biten? Hur skall någon alls kunna förstå? Men detta är mitt liv. Det som följer med mig varje dag sedan många år, vid sidan av kameran och alla roliga loppisbesök, spetsar och romantisk inredning. Trädgårdsplanering och ljuvlig vår. Mitt livs olika bitar som naturligtvis får dela utrymmet i min blogg. Eftersom det faktiskt upptar en stor bit av mitt liv så skall jag dela lite grand med Er, på mitt egna lilla vis.
Det brustna hjärtat…
Åren i sekten (det blev 9 år!!) som för alltid har förändrat mig, men som också har gett mig en helt ny syn på livet. Hur djup smärtan än kan vara, och hur svåra övergreppen än kändes, så vet jag att det alltid finns en väg framåt igen. Inte alltid lätt minsann…det måste jag tillstå, men steg, för steg, kan man få livet tillbaka. Jag vet det nu!!! Jag är på väg…;-)
Fördjupad glädje, tillit, mening och framtidstro går att finna igen. Jag är så tacksam för de händer som sträcks ut till hjälp och kärleksfull omsorg runt om mig i den kyrka jag nu tillhör. Livet är inte kört för att allting har brustit! Men bearbetningen tar tid, mycket lång tid…
Tårar tumlande mot avgrunden…
I dessa lägena hemma skriver jag mycket mellan tårarna…det mesta slängs efter att jag fått det ur mig men något sparas för att delas med andra, för att kanske kunna ingjuta lite hopp för andra med svåra saker bakom sig eller pågående just nu. Bara därför. Inte för att jag egentligen vet hur jag skall hjälpa, men jag vet att jag åtminstone kan vara en medmänniska och en som känner med andra.
I natt ville inte sömnen infinna sig, hjärtat talade och behövde prata av sig…om tiden i Tårarnas dal.
Tårar som inte vill sluta rinna…
Tårarnas Dal
Den djupa smärtan, Det tysta skriket i vanmakt, Som ingen utanför väggarna kunde höra. Som ingen innanför väggarna brydde sig om. Den yttersta ensamheten mitt bland jublande systrar och bröder.
Uppgivenheten, Sveket, likt ett tveeggat svärd, med förakt och manipulationens smekningar på min kind, på samma gång. Övergreppen, skammen och skulden. Där jag blev ingenting, och gick vilse från mig själv. Hemlös och utan skydd.
Där marionettens osynliga trådar höll mig fångad utan att jag kunde se. Hur skall jag någonsin kunna glömma? Hur skall jag någonsin kunna berätta och få andra att förstå? Nej…
Så mycket som inte ens går att sätta ord på. För vart och ett av dem rinner tårarna. Hjärtat pressar ut all den smärta som inte längre orkar härbärgeras inom mig och som ej finner några ord.
Chocken, förlamningen, sorgen, vreden, fångenskapens tårar och dödens kväljande stank. Kontrollens kedjor runt bröstet, andnöden. Jag vill leva men jag vill också dö! Panikens vansinneskänslor och smärtande ångest.
Tårar som strilar och faller till marken och bildar djupa fåror…Tårar som ingen ens ser blänket av ,i pölen som de bildat, och vars droppande hörs som dova bankningar bakom en låst dörr. Tårar av oändligt många Varför och brustna livsdrömmar, tårar av förvirring, kaos och förbjudet uppror.
Tårar som måste gömmas bakom ett leende så att jag kanske ska slippa få kniven i hjärtat, …igen! Förnedringen, straffen och utblottningen, hela “mobbens” hån och de piskande orden.
Vanmaktens smärta…
Tårar som förvandlats till livgivande vatten…
Men också tårar som en dag sjunker in i det spruckna hjärtats jordmån, in i mina grusade självbilder, och som nu har förvandlas till näringsrikt och livgivande vatten.
Vatten som ges till mig när jag tror jag skall förbrännas i det heta ökenlandskapet, och som skänker liv, tröst och mod, genom de många dagarna och nätterna, i det okända och fasansfulla mörkret. Vatten som räcks åt mig av någon jag inte känner igen, men som visar mig igenkännande, acceptans, medkänsla och värme.
Vatten som löser försvarets hårda pansarskal runt mitt inre, och ger värme, öppenhet, lättnad, så att jag kan andas djupt igen, och ett mjukt och förstående leende. Som låter mig få ta emot kärlek så att jag vågar älska igen!
Som ger mig tillförsikt så att jag vågar hoppas igen. Som har förtröstan i sin blick när jag möter den.Vatten som låter de ljuvligaste blommor växa upp i mitt inre och sprida sin väldoft. Doft av liv, av en ny början, av förkrosselse över att jag får leva igen, att jag faktiskt har fått livet åter.
Inga tårar är förspillda, allesammans har de samlats ihop. De utges för mig när jag som bäst behöver dem. Tårar som blir till källflöden, sprungna ur den brustna Klippan. Det finns Någon som har gråtit för mig, så att jag kan få gråta och sedan få tröst.
“Han samlar alla mina tårar i en skål…”för att få bli till livgivande vatten.
Någon som nu vattnar mina uppgivna och spruckna områden, så livets sådd åter kan få växa upp med glädje, tro och kärlek, “dolda skatter och bortgömda rikedomar”.
Någon som har älskat mig så gränslöst mycket genom allt, att lidandets tårar, får bli en flod som tvättar Sorgedagarnas solkiga och smutsiga kläder. Så att jag åter får klä mig i renhetens svala linnekläder. “Högtidskläder istället för Sorgekläder.” “Glädje istället för en bedrövad ande.”Tårarnas dal där allting blir nytt.
Där Mästarens ödmjuke tjänare välkomnar mig, och varsamt för mig inför Mästaren själv. Som uppmärksamt lyssnar till hjärtats svåruttalade ord och upplevelser. Som låter mig möta Honom och Hans ömma blick, som känner allt i mig, och redan har gått före för att förbinda mina sår och stryka ögonsalva på mina söndergråtna ögon.
För mig Utgiven. Med evig kärlek älskad utan förbehåll, välkomnad i en varm och trygg famn. Jag är äntligen Hemma igen.
2010-04-25 Copyright: Karin Wennerhult
Smyckad med förvandlade tårar…
Not: * PTSD-förkortning för: Post Traumatic Stress Disorder
En God vecka önskar jag Er alla!
Kram Karin
