Del 2. Bakgrunden till Sippebildernas titlar & en naken beskrivning av det som påverkar min konst mycket, dåtid som nutid.

Hej kära bloggvänner!

Här kommer då fortsättningen av bilderna från min utställning samt en del rätt nakna och utlämnande ord om det som föranlett min långa sjukdomsperiod, och som jag skriver om på denna blogg. Ni som är “gamla bloggläsare” känner ju till detta, men det kommer ju ständigt nya hit, vilket är jätteroligt. Jag hoppas Ni kommer att uppskatta min blogg, och Ni väljer ju själva vad Ni vill ta del utav.

Nåväl, det är bearbetning, insikter och nya utsikter av min livsresa som jag delar med mig av. Alltså ingen så “stylad” blogg, men ändå fylld av guldkorn och glädje också.

 

På andra sidan av skärmen där jag visade mina tavlor, hängde två mellanstora tavlor samt två stycken ‘trilogier’ av Sippbilder. Här ser Ni min Blåsippstrilogi som jag ställde ut med bildtexterna: LYCKLIG – TACKSAM – TILLFREDS Storlek: 13 x 18 cm på varje foto. Inkl. ram 25 x 52 cm.

Längst upp hängde jag denna tavlan. På tavlan är färgerna aningen ‘skirare’ i sin framtoning än Du ser dem i bilden ovan. Ja, det ser Du i bilderna nedan också. Blå färger har jag upplevt som lite svårare att jobba med i bildredigeringen och fotovisning på datorn.

Vänsterbilden med bildtext: LYCKLIG.  Storlek: 13 x 18 cm bild

Här syns bilden bättre i sin rätta blå nyans. Solen flödade genom de skira kronbladen, och de såg nästan ut att glatt vibrera i vårsolen. Bilden symboliserar och uttrycker så mycket lycka för mig, så den fick heta just det: LYCKLIG. Den skulle egentligen kunna vara högerbilden också, eftersom jag försöker beskriva ett förlopp i mitt liv genom dessa Sippbilderna. Men allt hör ihop, och när cirkeln sluter sig så vet man inte riktigt bestämt vad något tar vid och var det slutar. Det är en helhet. Sedan vi flyttade till Helsingborg har så mycket hänt av positiv karaktär att jag faktiskt då och då kan känna mig LYCKLIG igen.

Mittenbilden med bildtext: TACKSAM.  Storlek: 13 x 18 cm bild

Mittenbilden i trilogin är denna. På ett vackert sätt tittar den uppåt, sträcker ut allt vad den har i sig, i TACKSAMHET över livet. Något jag själv upplever som så dyrbart(livet alltså), och som jag tvivlade över att någonsin få uppleva igen när jag var som djupast och svårast sjuk.

Högerbilden med bildtext: TILLFREDS.      Storlek: 13 x 18 cm bild

Mätt av godhet, kärlek och omtanke från människor runt om en, och till Honom själv, blir jag ödmjukt TILLFREDS. I själva verket kan små, små saker i min vardag göra mig förundrad, nöjd och tillfreds. Jag måste inte ha de senaste prylarna eller ett jobb och stiga i karriär osv. för att uppleva det. En kvittrande fågel på fönsterbläcket kan räcka gott och väl. Eller liggandes platt på magen i en blåsippsbacke och njuta av blommorna. Jag är nog en liten “Ferdinand”.:-))

Jag ställde ut även en Vitsippstrilogi. Storlek: 13 x 18 cm på varje foto. Inkl.ram 25 x 52 cm med bildtexterna: NYFIKEN – ÖPPEN - TILLITSFULL.

Till vänster i trilogin är bilden NYFIKEN. Storlek: 13 x 18 cm bild

Försiktigt har lilla vitsippan gläntat på ett utav sina kronblad för att släppa in mig i hennes värld en stund. Hon kikar öppet och NYFIKET runt omkring sig och tar in det hon ser. Kanske med många frågor, men främst med en förundran och livsvilja. En ständig upptäckarlusta över vad livet har i beredskap för henne.

När man befinner sig i den djupa och smärtfyllda brunnen av mörker, tror man sig aldrig om att få uppleva detta mer. Det finns inte på kartan ens. Hela ens liv går just då ut på att ta sig igenom ännu en timme av en plågsam dag eller natt. Flämtande och knappt synligt finns dock en nästan osynlig liten livsgnista kvar.När jag själv släppt kontrollen över mitt liv och är beredd att uppslukas, dö, förintas utan att själv kunna göra det lilla minsta för att förändra det, så börjar så småningom en liten vind att ta tag i gnistan…den växer sakta sig större. Vinden, var kom den ifrån? Hur kom jag tillbaka till livet? Ja, kanske något även för andra att fundera över??

Mittenbilden med bildtexten: ÖPPEN.      Storlek: 13 x 18 cm bild

ÖPPEN av tacksamhet över livet och den nåd som getts mig till att leva vidare, så delar jag med mig av mina erfarenheter, och min egen “resa” i hopp om att styrka någon annan “medresenärs” mod, ge lite tröst i smärtan, och värme, delaktighet och att bara VARA där och finnas MED.

Högerbilden i trilogin med bildtexten: TILLITSFULL. Storlek: 13 x 18 cm bild

Hela denna processen, med hjälp av vårdens läkare,deras redskap, mediciner, kunskap; terapeuter, sjukgymnaster, och inte minst med hjälpen från en utsträckt hand från min kära pastor i den församling jag nu tillhör, vågar jag leva igen. Vågar jag hoppas, vågar jag ta nya kliv, vågar jag att ta nya risker, kan jag äntligen finna TILLIT igen. Att få prata av mig, ställa de svåra frågorna, låta tårarna rinna, och inte alltid få svar heller, men steg för steg själv bli varse över hur mitt liv och en del händelser hänger ihop.

Med hjälp av en omsorgsfull make som vandrat med mig genom tårar, maktlöshet, långa resor i bil för att finna någon hjälp i detta land, hållit om mig många nätter då ångesten och paniken höll sina starka och hårda klor i mig, sett mig slänga porslin i väggarna, rusat ut på gatan i nattlinnet, eller skrikande hemma i vanmakt, så att grannarna larmade polisen som kom och ringde på, gråtit mig rödstrimmig och torr i ansiktet, suttit likgiltig och som död, kurat ihop mig i fosterställning, för att känna att jag själv fanns……månad efter månad, år efter år. Förstår att om jag sett detta innan det hände hade jag aldrig vågat fortsätta…nu kan jag istället dra lärdom av det, och kanske hjälpa andra som varit i liknande situationer)

TILLITSFULL….Någonstans, så småningom…långt långt borta, omöjligt för mina rödgråtna ögon att se under några år, då tid, läggs till tid, p.g.a. alla tårarna och en smärtande kropp som mår sämre och sämre, NU kunna skymta, se och ibland lite tvivlande ändå, uppleva en kärleksfull beröring.

Få nya bilder av Honom(med stort H), eller egentligen, ett igenkännande av Honom jag lärde känna i min ungdom, så kärleksfull och närvarande, men som kom att bli något helt annat, både i mina ögon och i det fysiska genom en annan människas maktmissbruk(som genom sitt ämbete och gängse förkunnelse oundvikligen ändå blir en bild på Gud)och andra medmissbrukare…..

….. en dominant, maktberusad person som “slog mig” med piskande ord, hånade och föraktade mig, kränkte mig inför många andra och hänsynslöst krossade mina egna självbilder tills absolut ingenting fanns kvar.Som projicerade alla sina egna svagheter på mig, för att själv slippa ta tag i sitt eget liv.Eg rädd för sig själv och det han såg av sina egna brister, karaktär och personlighet, och med en bristande förmåga att ta ansvar för sitt eget liv först och främst på livets olika områden(som vi ju alla måste göra i livet vare sig vi vill det eller inte).En person som var precis lika “mänskligt svag” som alla vi andra, men som inte ville erkänna det ens för sig själv.

Visst, goda sidor fanns där, både hos “Pastorn” och sammanhanget i stort, och som jag lärde mig mycket av, uppskattade innerligt, och fick mig att växa som person på olika vis. Jag var med på en hel del Hjälpsändningsresor och även egna predikoresor i Östländerna ex Baltikum, Ryssland, Polen etc, som jag nog uppskattar mest av allt. “Pastorn” hade också mycket gott att förmedla, speciellt i början, men som tyvärr uppslukades allt mer av förvrängda och uppblåsta tankar, vilket egentligen gjorde personen själv mindre och mindre, och patetiskt ömklig.Omedveten om vem han själv blivit och vad han gör med andra i många stycken. Men jag såg det inte så klart då…i så fall hade jag nog sprungit FÖR LIVET, i dubbel bemärkelse, långt innan.

Inte en medvetet ond person, som människor “utifrån” kanske skulle se på det, utan en person med en bakgrund som format honom till att bli den han blev.Det är inte min uppgift att döma, men inte heller att acceptera allt för den sakens skull.

Jag accepterar fortfarande inte SÄTTET på vilket människor och jag själv blev behandlade och utsatta. Idag känner jag en stor sorg över personen, sammanhanget, men minns det goda också. Dock skulle jag aldrig sätta mina fötter där igen. (lika lite som en våldtagen kvinna skulle träffa sin förgripare och glatt fika ihop med denne, som om ingenting hänt)Där går min gräns.

Jo, när min självbild och självkänsla krossats på allvar, så fanns ändå något kvar inom mig(och som gjort mig till en överlevare genom många situationer i livet); den föraktade förmågan att inte godkänna allt, väl dold inom mig, förmågan att bevara “tvivlen” inom mig, för att granska dem lite närmare vid lämpligt tillfälle, vara “motvalls”, åtminstone inom mig, när ingen såg det, för att överleva. Den lika föraktade självbevarelsedriften som vägrade kuva sig under en ledares hånfulla ord, och tyst observera, fundera, iaktta, och till slut HÖRA och SE vad som verkligen sades bakom orden.

Förfärad inse när “rullgardinen gick upp” att detta går inte längre. Jag måste bort ifrån det innan det slukar mig helt. Inse att jag aldrig någonsin skulle kunna ta med mig dit, dem som verkligen behövde hjälp, dem jag såg i mina visioner. Idag, många år senare efter en lång process av “genomlevande” och bearbetande, åter märka att TILLITS-bägaren börjar fyllas igen. Tillitsfull.

Mötas av kärleksfulla ord av en sjukgymnast på smärtrehabiliteringen, när han säger till mig - “Karin, jag har ett kärleksbudskap till dig, även om jag inte tror på samma sätt som du. Du gjorde det bästa du kunde, efter de förutsättningar du hade då och som du bar med dig.Du hade inte kunnat göra på annat sätt, med det du hade i ditt bagage. Därför kan heller ingen annan döma dig”.

Tillitsbägaren fortsätter fyllas…

Storlek: 13 x 18 cm bild. Inkl. ram 23 x 29 cm.

En av två mellanstora tavlor hade jag också med mig i utställningen. Fotot har samma storlek som i ‘Sipptrilogierna’. Bildtext: Med lätt hjärta dansar hon i frihet.

Detta säger väl egentligen allt. Skulle först vilja lägga till ordet ÅTER; “Med lätt hjärta dansar hon åter i frihet”. Men inser att det egentligen inte har funnits där förut, det sanna hjärtats dans som kommer när man fått lyfta av det tunga bagaget. Inte på samma vis, eller med samma uttryck som förr ens. Oberoende av var jag är, utan att någon ser det. I mitt eget rum med Honom, och bara för Honom, dansar jag, med både ett lätt hjärta och lätta fötter. Oftast inom mig, men ibland som glädjesprång också i det fysiska.

Storlek: 13 x 18 cm bild. Inkl. ram 23 x 29 cm.

Den andra av de mellanstora tavlorna. Med bildtexten: MED UTSTRÄCKT HAND

Med UTSTRÄCKT HAND därför att…

- Jag är den jag är och duger och är älskad precis som jag är, här och nu. Därför kan jag också hjälpa och älska andra.

- Livet är starkare än döden, oavsett om vi lever eller dör, eller upplever det så.

- Kärleken vinner över allt, och har vägar att söka sig fram för att nå till den som behöver den.

Om jag i någon mån kan få vara där hos den som kämpar för livet på olika vis och kanske få trösta lite, hjälpa med någon litet. Kanske få användas för att blåsa lite grand på någons tynande veke och livsgnista, så att den tar sig lite, växer till. Svag, misslyckad ibland, mänsklig, men med-kännande, med-delande, och VARANDE där som med-människa.

Har lite spännande projekt på gång, men det får Ni höra om en annan dag…

Kram / Karin

Mer personliga berättelser från mina år i en maktmissbrukande församling, finns att ta del utav i bloggens högerspalt under “Bakgrunden till fotandet-min blogg och…” under rubriken “Från levande församling till maktmissbruk och sekt”

Där fylls på information lite allt eftersom…