Bilder och reflektioner kring det unika, personliga “uttrycket” och vars och ens “egna trädgård”,fysiskt som mentalt.

Jag upphör aldrig att förundras och fascineras av naturens rikedom och fantastiska skönhet. En liten blomma kan få mig att glömma tunga tankar och lysa upp ansiktet i ett varmt leende.Glädjen i sig över det vackra, är en gåva och en rikedom.Jag tassade runt i min trädgård idag och fotade lite av blommorna på nära håll, och vill dela dem med Er. Samtidigt reflekterade jag över en del tankar.

 

Blondinen med den tuffa Solhatten.

Inget är så allvarligt i mitt liv att jag inte kan ta mig tid att förundras över en vacker blomma, eller en färgglad fjäril som fladdrar förbi, och inget är heller så banalt så att jag inte skulle kunna ägna en minut av alla tusentals minuter jag får, åt att koncentrera mig och beundra något vackert i min närhet.

 

Humleköket (Ser Ni så vackert Humlan fällt ihop sina vingar över ryggen?) i en Purpursolhatt.

Jag är så tacksam och glad för min vackra trädgård. Där spirar livet oupphörligen, och ger näring också till min egen själs trädgård.Fantasin får näring, glädjen bubblar, och det stilla lugnet breder ut sig som en varm omfamning i hela min kropp.Livet strömmar fram, och sopar rent från orkeslöshet, missmod, frustrationer och spänningar.

När jag vågar öppna upp min själs dörrar, och släppa in solstrålarna, då först får jag se skuggornas vackra dans i mitt hus.(Bild:Purpursolhatt)

Alla har vi våra trädgårdar, våra fysiska “rum”, där vi gärna vistas, kopplar av, njuter och trivs, men också våra mentala viloplatser och hängmattor. Olika från person till person naturligtvis i hur de ser ut. Många av oss ser nog till att leta upp små andhål, små frizoner, där andra inte är så nära in på oss, och där vi kan släppa försvarens fasader utan att skämmas, och få vara Den vi innerst inne är.Inte alltid lika medveten om det sistnämnda förstås. Men behovet finns där hos alla och säkert någon form av längtan också.

Öppenhet mot mig själv och självacceptans gör mig vacker trots skavanker.(Bild:Clematis Arabella, Integrifoliagruppen)

Det kan vara vid den porlande bäcken, med fiskespöet i handen, eller sittandes på en parkbänk, lite lagom gömd bakom solglasögon och en uppslagen dagstidning, såväl som dribblande med en fotboll bakom garaget, eller vilandes i en solsäng under ett parasoll i en blomstrande trädgård.

Räddningsaktion.Strået läggs ut som en brygga för den frusna och blöta gul-svarta nyckelpigan.Klättrar tacksamt upp från fågelbadets vatten och får stadigare mark under fötterna.

Viktiga ‘rum’, som vi inte klarar oss utan. Rum för reflektioner, för avkoppling och vila, rum för tårar och oändliga suckar.Rum där händerna är knutna för att sedan öppnas och slappna av…Rum för ideer, tankar, fantasier och drömmar, för dyrbara minnen, eller framtida planer. Rum med gott om utrymme för integritetens ljuvliga blomsterhagar.

Färgrika ljusblå Riddarsporrar.

Där gör jag som jag vill, ingen annan bestämmer åt mig där. Platsen där jag lättare vågar vara fri även inför mig själv, lättare vågar se och erkänna saker för vad de är, och där andras krav och förutfattade meningar inte hänger över axlarna på mig och stressar mig i hur jag handlar och vad jag säger.

 

Får jag lov, säger Lobelia och snurrar runt så kjolen virvlar…

Jag andas frisk luft, livsluft, ner i mina lungor.Naturens och växternas ständiga andning, ger mig tillbaka livssyret till både min kropp och min själs lungor, kraften att andas djupt nerifrån och dra in de hälsobringande tankarna och drömmarna, och andas ut klumpen i bröstet och stressen i kroppen.

 

Blå Hortensia, med kämpande knoppar, som längtar efter att kunna slå ut och blomstra.

Andas in förhoppningar, tillit och mod. Min själs trädgård kallar på mig, vill ha min uppmärksamhet. Önskar att jag ibland fattar spaden och gräver upp ogräsplantorna, önskar och ber om extra näring för drömmar att få fortsätta “leva”, utvecklas och finna ro, tills jag ser dem uppfyllda en vacker dag.

 

Funkians väldoftande svala och eleganta “liljeblomma”.

Visst är vi trädgårdsmästare allesammans i vår egen lilla trädgård? Självlärda och ibland lite mer utbildade. Jag har det jag behöver för min egen lilla trädgård. Skulle något möjligen fattas kan säkert en vän bistå mig… Jag får drömma och sörja så länge jag behöver, men inte alldeles för länge så jag inte ser möjligheterna som finns runt omkring mig idag.

Färgrika Gaillardia ‘Kobold’, vacker utsiktsplats med 5-stjärnig restaurang för en hungrig humla.

Färger som påminner mig om vad jag redan har eller har tillgång till, dofter som kittlar i näsan så jag tar djupa andetag och fortsätter en dag till…Fåglarnas kvitter, fjärilarnas fladder, och humlornas surrande, som påminner mig om att jag trots allt, är mitt i ett sammanhang och inte är lämnad helt ensam.

Syrenhortensian får en vacker rodnad på sin bleka kind allt eftersom.

Mörkbrun jord, varm, fyllig och tröstande mot mina händer, doftande av nytt liv och med rik substans åt nya initiativ. Min egenTrädgård - en liten bit av “sagolik himmel” på min jordplätt, och min själs rika uttryck av vem jag är.

 

Randig soft Krysantemum

Ett av mina favorituttryck, hämtat från Klagovisorna i Bibeln, säger “Allting har sin tid”. En gång mailade till mig med följande tillagda visa och omsorgsfulla ord, från pastorn i min kyrka: “och allting tar sin tid”. Tröstande ord för mig i det jag befann mig i då. Saker och ting får ta sin tid, och bara gör det utan att vi kan göra så mycket åt det. Frustrerande ibland att bli påmind om, men oftare numera väldigt trösterikt att tänka på.

“Rom byggdes inte på en dag”, vet vi ju såklart, men så ej heller mitt livs blomstrande trädgård. Den blomstrar och kommer fram allt eftersom, när förutsättningarna är de rätta, och när det är tid för varje liten planta att blomma.Från det minsta till det största i mitt liv.

 

Den vackra rosen “New Dawn” är snart på väg att blomma. Det ska bli så roligt att se hur den tar sig ut i verkliga livet.

 

Nyutslagen Klematis Arabella.Betydligt djupare färg i början än den alldeles ljusblå tonen i slutet.

Det är spännande att få se hur trädgården ‘kommer fram’ och skiftar. Från djupaste nyans till skimrande, ljusa paletter. Det är inte alltid att något blir “mustigare” i sitt uttryck när det mognar och får lite ålder. Ibland blir det faktiskt tvärtom; ljusare och mer skimrande än någonsin. Glittrande i sin återspegling av ljuset. Ibland skiftar det inte bara ton utan även färg längs med utvecklingen.

‘Parad’-rosen, älskad klassiker med nickande huvud.

Intensivt cerise är den när den anländer och vackert ljusrosa när den går.

En mästares hantverk har detaljerna i sitt fokus. Inget förbises. Det är det lilla-de små detaljerna, som tillsammans ger hela det samlade konstverket, sitt stora, vackra och mäktiga uttryck.

Jag kände för många år sedan, en konstnär, en ung man från Mexico, som med skickliga fingrar byggde små hus inuti riktiga äggskal(ett halvt, på längden kluvet och tomt ägg man ser in i om Du förstår vad jag menar?) Oändligt små detaljer som han med största varsamhet och kunnighet, monterade i och på äggskalet och på det viset skapade alldeles unika och fantastiska små konstverk.

Idag ångrar jag att jag inte köpte ett utav hans olika inredda och dekorerade äggskal, men jag var så rädd då, att jag skulle ha sönder det på en gång jag fick det i min ägo, att jag avstod. Synd och lite dumt tänkt. Vissa risker får man bara ta,men det visste jag inte så mycket om just då.

Den röda Astilben är skir och detaljerad som det skickligaste konstverk.

Alla har vi våra speciella uttryck och förmågor, som gör våra konstverk och “trädgårdar” så unika och speciella. Det är därför modigare och ibland svårare att gå sin egen väg och finna sitt eget uttryck, än att kopiera andras skapande.

Men det kan ta tid att finna det personliga uttrycket, och att låta det utvecklas, men det finns där hos var och en. För mig började mina, numera främsta konstnärliga uttryck, först att komma fram för drygt 3 år sedan, vid en ålder av 42 år.Mitt i en svår sjukdomsperiod och livskris.Först måste jag börja med att finna mig själv, eller återvända till mig själv. En process som jag fördes in i, men som jag inte visste vad det skulle mynna ut i.

Jag är fortfarande på väg i det, men nu med större medvetenhet om vem jag är och hur jag bäst “uttrycker” mig.(Bl.a. Fotograferingen och texterna till dessa, sådana de tar sig ut genom mitt seende, tankar och skapande) Att få vara med om att skapa eller uttrycka något personligt och unikt, är både spännande och utvecklande och förstås, så roligt.

Hur ska Dina unika förmågor få uttrycka sig? Vad finns nerlagt i Dig? Hur ska Din trädgård se ut? Det vet bara Du, men våga ta reda på det och gör sedan någonting unikt utav det!

I Liselott A Johanssons bok “Alla dörrar är inte stängda”, ger hon uttryck för vad hon upplever som(jorde-)livets yttersta mening, nämligen “Enjoy life”.

Gör jag/vi det också i dess lite djupare men så enkla mening också - (inte bara rent materiellt )Ex. Njuter av det enkla, det fantastiska i naturen, i själva livet, i mitt eget liv,i mina relationer, i det jag är med om,i väder-och årstidsväxlingarna etc. och som faktiskt finns där gratis för mig, för oss??? Då måste jag/vi upptäcka det, och se det först. Så mycket fantastiskt det finns att upptäcka både inom och utanför oss.

Blommornas samtal med varandra blev en ‘oljemålning’ hos mig.Syns inte så tydligt i detta lilla formatet men uppförstorat ses det tydligare. (Purpursolhatt och Blå Höstvädd)

Kram Karin