Bloggtorka…men lite om örnar blir det.

Än en gång har det gått flera dagar, och jag tycker att jag skulle lägga in något nytt på bloggen.Men just nu har jag lite “bloggtorka” eller vad man nu skall kalla det? Vet inte riktigt vad jag skall skriva om eller visa just nu. Jag rafsar i arkivet på min dator och hittar en gammal dikt sedan tidigare i våras. Ord jag skrev ner medan jag reflekterade över livet och lät tankarna drömma och bege sig mot nya mål. Här ackompanjerad av några bilder jag lånat när jag sökte på “Örn+foto” på Google.

Jag lägger här ut dikten/poesin/tankarna… eller vad jag nu skall kalla det. I brist på annat, och som en liten hyllning till en fågel jag älskar och som är min sinnebild för drömmar, styrka, kraft och att det går att lyfta igen efter tuffa perioder. Jag har läst en del om örnar, och i olika delar av livet måste de byta ut vingfjädrarna för att kunna flyga längre och högre. En slags förnyelse.Hos en örn växer det visst ut nya fjädrar hela tiden. De börjar med en juvenil fjäderdräkt som unga och längs med livet skiftar de vingpennorna på olika delar av kroppen.De nya fjädrarna kan då ha andra färger än de gamla och visar om den är ung eller gammal osv.

När dessa fjäderbyten sker sitter de på en klippa och ruggar, biter och lossar  gamla fjädrar så att de nya vingpennorna kan komma fram. Väntan kan bli lång, men en dag har dem nya fjädrarna vuxit sig långa och det är dags att flyga igen. Med den bilden i huvudet, och ett par verser från Bibeln där det står om örnar, slänger jag ner några tankar på ett papper, eller…ja i detta fallet på min dator. En sinnebild….Bara precis en sinnebild.

Så Ni behöver inte tro att jag är under isen eller något sådant just nu, utan detta är lite gammal “skåpmat” från de tider då jag bearbetat olika saker…

“Är det på din befallning som örnen stiger högt, och bygger sitt näste på höjden? På klipphyllan bor han och håller till, på klippans topp och bergfästena.Därifrån spanar han efter byte.Långt i fjärran spejar hans ögon.” Job.39:30-32.

" De som väntar efter Herren, de hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hastar de åstad utan att ge upp, de färdas framåt utan att bli trötta." Jesaja 40:31

Vingbruten

Leende, vacker, stilla och samlad…som fågeln på sin pinne

Med lenaste fjäderdräkt och klara ögon..

Fjädrarna är putsade och glänser i solen, blicken är skarp, vaksam och drömmande.

Målmedveten. Stark och redo.

Ämnad att flyga högt och svinga sig runt i luftrummet.

Breda ut vingarna och föras med vinden i glada cirklar.

Ingen anar något…”vilken vacker fågel”. Tänk att vi får se den, så nära.

Beundrande och glada tillrop fyller luften.

Varför har den landat här? Vad väntar den på? Ingen anar något…

”Låt oss fotografera den, så vi alltid kan minnas den”

Hjärtat gråter och fäller stora tårar…dem rinner ner längs fjäderdräkten.

Likt tusen diamanter i regnbågens alla färger. Ingen anar något…

Om den djupa sorgen, bakom alla tårar som får ögonen att lysa och se ut som klaraste vattenkällor.

Om drömmen som slutade i en förfärlig krasch, högt upp på den blåa himlen.

Bland alla molntussar, tumlar och virvlar världen förbi där nere…Vag händer? Tankarna rusar på, längs vägen neråt. Snart slår jag mot marken, vad händer?!

Varför känns det så konstigt? Jag hänger inte med…försöker sträcka ut vingarna.

Något är fel, mycket fel! Inget brukade fälla mig, vingarna var starka och vana.

Vana vid motvindarna, och andras angrepp. Känner mig som förlamad…

Kraschar mot marken! En intensiv smärta väller fram. Känner inte igen mig…

Var är jag? Tittar runt om…får syn på ett träd. Ska försöka krypa dit och få lite skydd.

Ingen får se mig…Rovdjuren söker föda. Vill inte dö nu…vill flyga igen!

Haltande, kravlande som i en evighet når jag fram och upp i trädet. Ena vingen hänger löst…

Vingpennorna är brutna, smärtan olidlig. Till slut sitter jag uppkravlad på betryggande höjd på en gren.

Sitter stilla, undrar vad som hände…Väntan blir lång…mycket lång……

Regnet faller och blir ett med tårarna, spolar såret och ger några livgivande droppar i strupen.

Sitter stilla, begrundar, känner smärtan, kan ej röra mig. Bäst att vara stilla.

Vänjer mig vid min nya pinne, drömmer mig bort. Ensam med sorgen och förlusten.

Är helt borta från mitt naturliga element, anar bara vinden genom fjäderdräkten.

Påminns om solljuset när den glittrar över fjädrarna.Vingbruten, skadad och svag.

Ingen anar något… när de ser fågeln stilla på sin gren, egentligen borde jag inte vara här…eller?

Tiden läker alla sår sägs det, men stämmer det? Tiden på grenen har varit lång.

Känner mig bara svagare och svagare…Läker vingen verkligen eller är detta slutet?

Sorgen går som en rysning genom kroppen och fjädrarna sluter sig tätare över varandra.

Skadan är gammal nu, nya fjädrar har vuxit ut, men svagheten är kvar.

Minns knappt hur det var…att flyga…mot solen, segla och vila med vindarna och se hela världen. Tårarna är där, ingen anar något.

Smärta, sorg, krossade drömmar, annan identitet. Svag. Hur länge skall det förbli så här?

Ingen anar något, men hjärtat hoppas och drömmer…

Jo, Någon anar…, vet att styrkan tar lång tid att få tillbaka. Väntan och stillhet är ett måste.

Hjärtat längtar och vingen läker, fjädrar växer ut…

Andra skrattar, ler, och ger akt på och beundrar, den vackra fågeln på sin gren. Får vi se den flyga någon gång?

Ovetandes…intet anande om när det blir….

Men så en dag är jag där inte längre. Då är jag högre upp än jag någonsin varit förut.

Jag syns på himlen som ett blänk i solen som av tusentals diamanter.

Hel att flyga som aldrig förr! Någon anade och väntade… tills det var dags för den rätta vinden.

Nya vindar. Ännu högre upp. Fick kraft igen, mer kraft…..till att starta en ny färd.

Ännu högre än jag varit förut….Pirret, lyckan som fyller mig ända ut i varje vingpenna!

Lyfter igen för att göra ännu en loop i vindarna… Jag är glad, jag är lycklig, jag är fri….Jag flyger igen!

Copyright Karin Wennerhult Våren 2010.

********************

 

Följ med till örnarnas rike i Brutus Östlings bok!

Läs pressröster om Örnarnas rike!

I den nya boken Örnarnas rike möter vi havsörn och kungsörn, men även en del andra fåglar som hör hemma i dessa mäktiga rovfåglars biotoper, där örnarna är de självklara majestäten. Bilderna varvas med reflexioner kring örnen i naturen och i vårt medvetande genom historien. 
Staffan Söderblom, författare och välkänd naturlyriker (tillika professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet) har skrivit texterna, som ibland även kommenterar bilderna, vidgar perspektivet och fördjupar tolkningen.

Inbunden, 33 cm hög. Färgill. 160 sidor.Läs mer på Norstedts hemsida.Se även Nyhetsbrev 13 på denna hemsida.

********************

*FLER FANTASTISKA BILDER PÅ ÖRNAR! KOLLA HÄR!

*OCH NÅGRA TILL HÄR

 

Ha en riktigt fin söndag allihop och en härlig början på den nya veckan!

Kram från Karin