3 juli 2008

Den svåra tystnaden...

En sak jag funderat mycket över under den långa tid jag mått dåligt och fortfarande gör, är människors rädsla i förhållande till den som lider psykiskt och den tystnad den leder till...
Mina egna erfarenheter av det har varit smärtsamma, men jag förstår också att de på inget sätt är ovanliga. När svårigheter drabbar oss eller någon annan, reagerar vi på olika vis. Vi vet inte riktigt vad det är som händer och hur vi ska bemöta den som drabbas. Psykiska lidanden är ibland lite svårare att sätta sig in i än fysiska då de liknar de allmänna negativa känslor som alla människor drabbas av.
Man förstår inte alltid djupet och omfattningen av dem och vilka begränsningar de sätter för de som drabbas, utan behandlar dem som just vanliga "låga perioder" som alla människor möter. Man kanske t.o.m. bagatelliserar det hela och tycker att "det är ju bara en utmattningsdepression. Hon blir bra igen". 
 Dessutom kan man inte alltid ställa en helt säker diagnos i vården, utan patienten lämnas med möjliga alternativ och en mängd obesvarade frågor, "vad är det eg. frågan om"?. Så har det varit i mitt fall...

  På något vis känns det trots allt lättare för gemene man att fråga någon med ett fysiskt handikapp eller sjukdom hur det är, för då får man ofta ett svar som är inom de ramar man känner till. Ex i förhållande till en person med ett brutet ben, förstår man att det kan göra ont, att det begränsar många vanliga enkla sysslor/göromål och att det tar sin tid att läka. Men om någon lider psykiskt och kanske under lång tid är det uppenbarligen svårare.
 
  Plötsligt blir tystnaden påtaglig. Skulle man någon gång ha slängt ur sig frågan så byter man snabbt samtalsämne eller uppmärksamhet på person, innan den tillfrågade hunnit öppna sig och berätta lite mer. Det kommer inte längre än till en formell artighetsfras och ofta inte ens så långt.   Det värsta som finns i en period när man själv tycker sig existera i en avgrund, och den totala avsaknaden av initiativförmåga som följer med detta tillstånd, är ensamheten och tystnaden. Att människor frågar min man hur jag mår men inte frågar mig själv hur det är...Varför vågar man inte gå direkt till mig och ställa frågan?? Och därefter lyssna lite (det är inga långa utläggningar det handlar om ju)...eller att det bara blir helt tyst. 

 
 För den "drabbade" späder detta på våndan ytterligare. Okej, ibland kan det vara skönt att folk inte frågar en massa, (men det är oftast inte det vanliga ändå att folk gör), men en vanlig fråga hur det är, (om man verkligen visar att man vill veta det), gör alltid gott och betyder så mkt. Annars är det lätt till att nästan känna sig som "pestsmittad" och utesluten från gemenskapen. Man vill så gärna ha kontakt men den inre kampen förlamar eller panikslår mig vid mina egna önskningar och försök i den riktningen.


 Kanske är det oförståelse, okunskap...eller att man inte vill tränga sig på som gör att man inte frågar hur det är. Eller så tror man att personen inte vill tala om hur hon mår eller så rent utav hoppas man att personen mår bättre, för lidandet syns ofta inte så tydligt på utsidan om man inte är väldigt sjuk. Till viss del lär man ju sig att anpassa sig till sjukdomen också. Dessutom går det ofta i perioder över dagen när man mår som sämst och när det är bättre. Hur ofta har man inte som själsligt drabbad önskat att man haft enbart en fysisk åkomma av lättare slag istället, som folk kanske bättre skulle förstått. Missförstå mig inte nu.

Fysiskt lidande är inte mindre plågsamt!  Men vet man dessutom inte riktigt var felet ligger så kan tillvaron upplevas hopplös.  Eller är det en förevändning för att slippa höra det man inte vill, och den ångest och oro som det skapar hos omgivningen? Kanhända möter man sin egen rädsla för det lidandet som man inte riktigt kan ta på eller förstå. Man börjar grubbla över lidandets orsaker, var är en kärleksfull Gud i allt detta, varför sker inte något påtagligt tillfrisknande, det kanske tom blir sämre och sämre? Vad är det som händer? Är det något kroniskt? (Precis de tankar som det vimlar av i huvudet på den som drabbats av smärtan/lidandet. )
Har man sedan fått höra av lite extrema människor om hur mkt vi själva skall göra för att tillfriskna ex tänka rätt, tala rätt, bekänna positiva ord, göra dittan, göra dattan (var hittar du kraften till att göra allt detta när du är svårt sjuk/nere?)...etc börjar man kanske tom att skuldbelägga eller ifrågasätta? Börda läggs på börda. "Hon/jag har inte gjort tillräckligt för annars skulle något ha hänt, jag skulle ha blivit bättre." 

 Det finns inga snabba genvägar för att slippa smärta och lidande. Uppenbarligen inte ens inom den kristna tron även om vissa gärna vill ha det till det. Jo, mirakler finns, tack och lov, men det är väl upp till Gud att bestämma när/om/hur det skall ske? Vad ska man göra då? Jag vet inte!! Sätta sitt hopp till Gud och fortsätta hoppas på hjälp... men också bara finnas till för varandra och veta att när en människa är i ett långt tillstånd av någon form av lidande blir hon trött, tappar initiativförmåga och ork och behöver innerligt andra som kan dela bördan lite, som orkar ta initiativ när hon inte själv gör det. Att den drabbade känner sig accepterad, sedd och uppmärksammad som hon/han har det även om situationen påverkar humöret och leendet, uppmärksamheten och de sociala förmågorna och även de kroppsliga funktionerna.
 

 Många delar med sig om vilken stor betydelse vänners aktiva stöd och uppmärksamhet betytt i en krissituation/depression. Oh, att vi kunde bli bättre på det och jag själv inte minst! Men det kräver nog av oss att vi vågar leva i spänningsfältet av både rädsla/ovisshet och kärlek/omtanke. Vi förstår inte allt, vi vill helst fly alla frågetecknen som hopar sig.   

Men gemenskapen/omsorgen/lyssnandet behöver bli en medmänsklig livsstil. Något vi lever i så när lidandet drabbar någon av oss så finns den där som en solid grund. Gud förbjude att vi slänger klyschor av allehanda slag i huvudet på varandra. Vi är medmänniskor och medkännare, som alla vandrar på en ibland svår väg genom livet. Det är svårt att bygga upp nya vanor/livsstil i en tuff period. Det är en stor fördel om det gjorts tidigare.  Jag är så tacksam för de av mina vänner som genom ett litet sms, spontant besök, ngr mailrader eller på annat sätt hör av sig. Det betyder så oerhört mkt!! Störst av allt är ju kärleken! 


Related Posts with Thumbnails
 
". html>