Frisk med normalinkomst för att ha råd att vara sjuk

Idag var det då dags att fylla på lite av medicinerna jag tar.... Jag har inte behövt ta mediciner så ofta förut, någon Treo ibland och så. Det är jag ju tacksam för; att jag trots allt varit rätt frisk och för att det inte har grävt så djupa hål i plånboken. 

Sedan jag dängde i väggen för snart fyra år sedan måste jag emellertid ta höga doser av en antidepressiv medicin för att få upp
de viktiga serotonin-och noradralinhalterna i hjärnan, och för att i möjligaste mån hålla ångest och smärtor i kroppen på lägsta och uthärdligaste nivå. 

Jag berättar på sidan "Jag själv och det kreativa rummet" hur jag bland annat pga för mycket stress, tighta scheman och egna inre krav, kom till den specifika dagen då jag for in i en vägg och djupdök på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare.
Det tog mig 1,5 år innan jag ens accepterade att ta mediciner för mitt tillstånd pga tidigare erfarenheter av jobbiga biverkningar. Till slut var det emellertid ohållbart utan. Ett halvår senare fick jag också möjlighet att gå i samtalsterapi, vilket ju naturligtvis har hjälpt mig mycket på vissa områden. Fortfarande fyra år senare från insjuknandetillfället måste jag dock äta dessa piller som är som guld i plånboken. 

För visst, biverkningarna kom, och medicinen hade inte den effekt den skulle så jag provade 4-5 olika varianter av antidepressionsmediciner. Den senaste jag tar är den som har gett lite mer effekt än de andra. Men med flera biverkningar på köpet.

Så då behövs ytterligare mediciner för sömnlöshet, för magproblem och halsbränna, för muntorrhet och huvudvärk och viktväktarbesök för den medicinrelaterade övervikten. Och mediciner kostar pengar trots högkostnadskort och viktväktarbesöken är inte billiga.

Jag har därför satt mig ner och tittat i 'Fass på nätet' för att se vilka billigare läkemedel av samma sort som jag kan be läkaren skriva ut istället. Det skulle spara mycket pengar för mig och min lilla sjukpension. Så glad i hågen struttade jag idag ner till det lilla apoteket i Höör, där jag bor, och hämtade ut medicinerna. Två av de tre medicinerna saluförde de inte på detta apoteket så jag fick en annan sort.  Med påsen som överräcktes till mig och medicin för tre månader, så fick jag också priset: "1085 kr tack!" Svälj och andas djupt! Tala om kalldusch! 

Tur att jag hade VISA-kortet att betala med. Men ingen information om att läkemedlen de bytte ut till var mycket dyrare än de jag fått på receptet! En viss skillnad får man ju räkna med men detta var mer än det dubbla jag hade budgeterat för.  Ja, jag skulle eg behöva vara frisk och med en vanlig lön, för att ha råd att vara sjuk. Det blir lite konstigt. Det fick mig osökt att tänka på alla mina arbetsår inom vården...  Det är som på sjukhusen när patienterna skall sova, medan andra på salen, kräks, mår dåligt, behöver bäcken, lugnande tabletter, personal springer ut och in, lyse som tänds. Avbrott i sömnen för olika saker som händer på salen under natten.Tidig väckning för att tvättas och få frukost och medicin, renbäddning med nya lakan, temp och blodtryck skall tas och ev lite blodprover. 

Sen är det ronden med läkarstab och sköterskor i en hel hög pratandes över sängen-ibland till patienten, undersökningar patienten ska till, städpersonal som ska rengöra runt sängar, fönster och toaletter, lunch och medicin, och för en del stackars patienter matning, slabb och bäcken mitt i det hela och stank i hela rummet för de andra patienterna.'Smaklig måltid!' På eftermiddagen, byte av personal, ytterligare blodtryck- och temp-tagning , evt besök av sjukgymnast, kaffe och skorpa, och så invasionen av besökare....Ingen middagssömn där inte.
Senare evt fler undersökningar, röntgen osv, och så kvällsmat med hela den proceduren och allt som kan förekomma då.... Sen brukar det lugna ner sig något.Lite besökare till... kanske på salen och sedan kvällskaffe runt 19, 19.30. Ja, därefter börjar då kvällsprocedurerna med tvättning, sängläggning, kvällsbäckenet, mer temp och blodtrycks-tagningar, medicinutdelning. Runt 21 skall det vara lugnt. Då går personalen och ger rapport till nattpersonalen som därefter tar över."Hej -det är jag som tjänstgör i natt" Cirkeln är sluten-ett dygn har gått-samma procedurer löper på i en evighetsåtta.

Hur klarar patienterna detta? De skulle behöva vara friska för att klara av att vara sjuka! 
När jag påminns om livet på sjukhuset med sjuka och tappra patienter, så är jag så tacksam ändå för att jag kan vara hemma när jag nu är 'sjuk'. Trots att tillvaron är knaper ekonomiskt sett, kroppen protesterar och inte kan göra det den lätt har utfört tidigare, och kronorna inte räcker mer än till hyra, mat och dyra mediciner.
De är då jag måste se på andra värden i livet. De som är gratis!

Fågelkvittret utanför fönstret, blommor i överflöd att plocka hem, kanske en vacker sjö att sitta vid och tänka lite, klassisk musik på P1. Vänner att umgås med lite ibland, en rolig TV-serie att följa. Härliga motiv att fota, katten som spinner och alltid är glad och kelen. Solen som värmer gott, ett litet ord med grannen, ett varm lght och lugn fastighet att bo i, en modern tvättstuga, en knagglig bil som trots allt går, friskt vatten ur kranen, en underbar man, omsorgsfulla föräldrar, kaffe i trädgården
...ja listan kan faktiskt göras lång på bra saker i vardagen och ovärderliga och rika saker i livet som inte kostar mig så mycket eller är helt gratis. 

Jag påminner mig om det och blir tacksam, till trots att apotekspersonalen slänger fram en saftig räkning på medicinerna, och mer skall köpas endera veckan -kontant betalning! 
Lätt att bli orolig och tänka 'hur ska pengarna räcka?'. Det kunde varit värre får jag påminna mig om. Det kan alltid vara värre, liksom bättre.

Överallt finns kämpande människor med olika livsproblem. Va viktigt att jag ger leendet till grannen, lilla fikan med en bekant/vän, mailet till en jag knappt har kontakt med längre, eller en hjälpande hand till en främling som saknar en femma till en kundvagn...En annan dag är det min tur... 'Små' enkla saker i livet som betyder så mycket. Som är rikedom in natura!  

Foto: Vilken humor i vardagen!

Det var inte lika illa som det ser ut.

 

Snart går flyttlasset...

Nu ser det ut som om vi äntligen skall kunna flytta till Helsingborg. I 2,5 år har vi stått i kö hos allmännyttans bostadsbolag. Privata hyresvärdar har inte tittat åt våra ansökningar. Det är ju deras tid nu och de väljer vem de vill som hyresgäster. Inte är de tvugna att ge lägenhet åt två låginkomsttagare då. Det är bara att inse och acceptera.Men det är härligt att plötsligt vara de som har första tjing på en lägenhet! Vi har ju sökt många andra, men det har alltid varit någon med längre ansökningstid än oss, som fått den. Nu senast var det personen framför oss i kön, vi var nummer fyra. Men nu är det vi. Hurra!!
Så glad jag är!

Av olika skäl är det kort inflyttningstid till lägenheten, så redan 1 juni skall man kunna ta den om man vill ha den. Då är det ju lite som måste lösas rent pratiskt, för att det ska låta sig göras. Vår lägenhet- en 4:a- behöver hyras ut på en gång, utan uppsägningstid, och på den vill våra grannar rakt över i trappuppgången gärna nappa! Jättekul!. De älskar området, gatan och omgivningen runt huset, och vill så gärna slippa flytta härifrån för att de behöver en större lägenhet. Så de flyttar in i vår lägenhet. Men då behöver de också någon som kan ta deras 2:a på en gång, utan uppsägningstid, så de slipper dubbla hyror. Hyresvärden är naturligtvis informerad och gör sitt, och vi får hjälpas åt att hitta hyresgäst i rappaste taget nu.
Det kan ju bli ett problem som gör att vi inte kan flytta, men jag tror ändå inte det. Här i Höör är det högt tryck på lägenheter, då kommunikationerna till städer som Hässleholm, Lund och Malmö är täta och fina. En tvåa är dessutom ofta lättare att hyra ut än en fyra och många ungdomar vill säkert ha en sådan. Så nu ska vi ragga...

Och samtidigt skall jag packa, det tråkigaste som finns. Men med lite struktur och god märkning av kartonger är det sedan bara på flyttdagen  satt bära in dem i rätt rum i nya lägenheten. Tur att jag rensade ut så mycket sist vi flyttade för tre år sedan. Men visst har det fyllt på sig igen hmm....Jag är ändå optimistisk . Vi ärå trötta på att bo i denna lilla håla där ingen av oss trivs längre, så bara lyckan över att få komma till en stad-civilisationen-igen, och med havet nära inpå, motiverar
mig starkt i packningen!!


Jag vägrar tänka tanken att allt inte skulle gå i lås...(som förra gången vi hade chans att få en lght) Nej, jag tror det skall gå bra, det gör jag verkligen.Lägenheten vi flyttar till är en marklägenhet med två uteplatser-en åt söder och en åt norr-3 rok och i norra delen av Helsingborg. Visst hade jag gärna bott närmre stan men vi orkar inte vänta så mkt längre nu. Vi vill bara dit nu. Det får bli en flytt igen om ett par-tre år isåfall. Det går bussar ofta, ner till stan, så vi sitter inte i sjön.

Sen är det ju spännande och se vilka grannar man får...Nu har vi varit så bortskämda med ett äldre par i vår fastighet som vi blivit så goda vänner med och umgåtts med på fritiden. De har också passat vår katt så snart vi skulle bort några dagar. Det har varit guld
värt och hur uppskattat som helst. Kattpensionat är minsann inte det billigaste att lämna in katten på...


Dessutom lär det bli både gråt, jamande och olyckliga miner hos vår lille katt som nu måste bli innekatt igen. Bostadsbolaget tillåter inte katter att gå lösa i områdena. Det kan jag gott förstå- men det gör ju inte katten. Han har haft ett ljuvligt spännande och fritt liv där vi bott nu. Kunnat gå ut när han velat, dessutom rätt ut i skogen och ner till en liten sjö. Lycklig har han återvänt hem för att dricka mjölk, äta och få lite uppmärksamhet och sedan ut igen. Tills vi kallar in honom på kvällen
- han kommer lydigt när vi ropar även om han kan vara långt borta.


Nu blir det koppel om han vill ut på promenader, och uteplatserna som enda tillåtna utezon- i koppel där med. Tråkigt men vad gör man? Han var innekatt i 7,5 år tidigare men har aldrig varit så lycklig och harmonisk som de tre sista åren då han fått springa ute som han vill. Ja, det är förändringstider även för honom. Vi hoppas
det skall gå bra för honom. Kanske får vi skaffa en liten kattkompis till honom...



Nu kan jag inte hänge mig så mycket mer åt skrivandet och det har redan blivit allt för långt. Nu ska det packas böcker.Ska försöka uppehålla bloggskrivandet trots flyttbestyr dessaveckorna, och läsa av eventuella meddelanden och utlottningar. I möjligaste mån vill jag förstås hinna gå in på era sidor men vet inte om jag hinner med, så syns jag inte av så mkt så vet ni varför.  Jag blir mer aktiv igen efter flytten. Håll gärna tummarna för en bra lösning med hyresgäst till 2:an till månadsskiftet. Hej
så länge och var rädda om er!! / Kram Karin

Släktträff på andra sidan sundet-sommarkänsla!

  Imorgonbär det iväg på den årliga släktträffen. Vi är ingen jättestor släkt på mammas sida så vi försöker träffas varje år, vartannat år i Sverige utanför Karlshamn, där vi hyr ett vandrarhem ihop och umgås i dagarna två, och vartannat år i Danmark under en dag. I år skall vi alla stråla samman i en sommarstuga

i Gilleleje i nordligaste Själland.

Det där med att få ihop släkten är ett visst företag för sig. Datumet skall ju passa så många så det behövs en viss logistik i det hela Jag kommer osökt att tänka på en hage med får och hur fårhundarna

springer runt för att samla ihop fåren åt ett och samma håll. Något liknande är det när vi alla skall träffas....men vi brukar lyckas rätt hyfsat.

 I år visste vi inte riktigt hur det skulle bli... beskedet lät dröja på sig, men så några dagar innan träffen dimper det ner ett mail om att vi kommer att ses i en sommarstuga i Gilleleje. Hurra! Där är så mysigt i nordsjälland. Alla tar med sig egen mat till lunch, grillning och fika.

I Danmark fikar man hela tiden. Så jag antar att vi börjar med någon typ av "frukost" som inte är vår frukost. Nej, jag är inte snurrig! På danska är frukost lunch och den består utav smörgåsar med allehanda pålägg. Korv, köttpålägg, olika röror och grönsaker/sallader. Ja en blandad kompott. Middag äter man först senare på dagen. Lite kaffe på maten som sedan förbyts till ännu mer kaffe och allehanda goda kakor och godis. En promenix ner till havet

får man väl hoppas på så man inte blir helt orörlig av all mat man sätter i sig. 
De första kan anlända kl.11.00 och sen får väl resten komma så snart de kan.Vi kommer inte att vara där precis i tid med ett par timmat senare

för att man skall slippa stiga upp i ottan och resa. Det verkar som om alla kan komma utom min ena kusinhustru, vilket ju är jättetrist, men hon var tvungen att jobba, men vi skall sova över hos henne och hennes familj till dagen efter och då hinner vi att få lite tid tillsammans vilket blir jätteskoj. Vi har sån fin gemenskap ihop så det vill man inte missa. 

Ja sammanräkningen visar att vi minsann blir 17 vuxna och 4 barn.  Skönt med besked om än i sista minuten. Och inte vilket besked som helst utan ATT det blir av. Annars hade vi väl fått åka dit ändå och hälsa på i husen hos de som var hemma gissar jag. Så mycket som jag har vänt på frågetecknen inför denna dag, så har väl nivåerna av serotonin och oxytocin antagit alarmerande låga nivåer.

Från Helsingborg tar vi färjan över till Helsingör och därifrån tåget vidare till nordkusten. Det är laddat med minnen och behagliga sådana, sen våra otaliga resor till mormor och morfar i Danmark när vi var små. Titta runt i godisshopen på färjan lite-obs TITTA, säger jag till mig själv-INTE RÖRA. I såfall bara nåt pyttelitet. Godiset  har verkligen blivit dyrt för oss svenskar att köpa på båten. En vanlig påse Ahlgrens bilar kostar oss 30 kr pga danska kronan och då får vi det hälften så billigt hemma. Så...antagligen blir det inget godis alls.

Det är inte värt det. och lika bra det....sommarkläderna är riktigt trånga i år.
Ett varv upp på däck måste jag ju också för att andas in den friska havsluften och njuta av den korta men vackra färden över sundet. Glittrande hav, måsskrik, korsande båtar och ett annat land som närmar sig...Till och med lukten känns annorlunda, lite kontinental rent utav...

Det är mysigt att vi träffas, även att vi är så många att det inte blir så länge pratat med var och en, men ändå...Vi tycker ju om varandra och får många goda skratt när vi är tillsammans.

Vi har alltid hållit ihop i släkten och det är speciellt och roligt förstås. Vattnet är blåare där och ljuset ljusare på något vis, vid Kattegatt. Utsikten är makalös och förtrollande varje gång man ser den, även om den funnits med en under 44 år. Jag tröttnar aldrig på den.

Danmark är mitt sommarland. Där jag badar i stora, varma böljor, äter "Americanare", dvs en jätteglass med kulglass, mjukglass, sylt, grädde och en gräddbulle längst upp. Handlar nybakat morgonbröd på det lilla pittoreska konditoriet och äter chokladspån/skivor på smörgåsarna till frukost så det knastrar i munnen och dricker kärnmjölk. Vykort inhandlas, skrivs

och skickas..."Hyggelige"= gemytliga samtal med okända danskar...och så får jag ju hålla min egen danska vid liv. Ja, det är semester! 

Det är "pärlor" av upplevelser och intryck man gör och får där, om så bara för en enda dag denna gången, ja två faktiskt eftersom vi först reser hem dagen efter. Ja imorgon skall vi till Danmark och Nordsjälland- då är det sommar!! Foto kommer senare här på hemsidan.
Foto: Ja inte är det då svårt att hitta till Kattegatt..., fniss. Har aldrig sett en skylt i Sverige där det står 'Öresund 2 km' eller 'Östersjön 2 km'.

Valborg i ett nötskal?

Ja, så är det då dags för Valborgsfirande igen, och jag kan inte låta bli att undra om det skall bli den kalla, blåsiga Valborg som vi haft så många gånger förr...

Innan Valborg hör man ofta frågan som finns i nästan var mans mun varje år 'Ska det bli en fin, varm och solig Valborg detta året?', men oftast.... icke som icke. Nog hinner det många gånger ändra sig inom loppet av några timmar eller över natten innan. Det är precis som om naturen retas lite och säger: ahhh, inte förrän imorgon...Valborg ÄR kall. Och man får bylsa på sig för att inte frysa trots att man redan haft vårkläderna på ett bra tag.

Fast i år tycker jag ändå det verkar som om det skulle bli ett av de där undantagsfallen när Valborg är varm och fin. Men helt säker går det förstås aldrig att vara ....Många är det nog som håller tummarna i år!

Jag och mannen min, firar nog vid Brasan, vid Enebacken, liksom en stor del av Höörs befolkning också gör. Det är ju förbundet med en hel del tradition, att höra vårsånger sjungna av manskör, känna röken från eldar, högtravande vårtal som man hoppas snart tar slut(oftast för att man fryser så förskräckligt), barn som skriker, skrattar, gråter, mikrofoner som inte fungerar och stöket runt det,  och så förstås alla dessa förväntansfulla, glada människor. Man trängs, man pratar med varandra, ung som gammal är ute. En lättsam stämning, alla liksom 'andas ut' efter den dystra långa vintern och välkomnar våren och solen med stora famnen.  

Sedan den magiska stunden när någon ror ut till brasan mitt i dammen och tänder på och, därefter alla rungande applåder. Ett crescendo av vårfirandet stiger högre och högre... Det sprakar och knastrar och man är gärna kvar en stund till för att få se brasan bli mindre och mindre, för att till slut ramla i vattnet och slockna. Därefter är våren invigd!

Ja nog är det en tradition som har en härlig förväntan och glad ton i sig, feststämning. Våren skulle inte vara sig lik utan detta firande till vårens ära. Så låt oss fira allt vad vi kan! 

Det är fest för det är vår! 

En riktigt trevlig och skön Valborg önskar jag er var och en! 

 /Kram Karin

Omformatering av datorn

21/4-09 Nu har jag stört mig länge på datorn...den krånglar, stänger ner sig, och minnet sviktar (lycklig den som inte drabbas av det, fniss). Jag rensar och rensar men det blir ständigt mindre utrymme. Nåt stämmer inte. Ibland vill jag bara hutta ut den genom fönstret... Igår dök en skylt upp som sa: Du har farligt lite utrymme kvar: 0 kB. Var god se om du kan ta bort något program etc. Åhhhå, jag rensade lite och då var det 3 kB kvar. Nej, sånt där strul gillar jag inte. Datorn och jag är inte vänner just nu....
Jag köpte datorn ny för en sådär 5-6 år sedan och under hela den tiden jag haft den har jag aldrig formaterat om den så jag tror det kan vara dags för detta.

I påskas tog jag en del nya bilder och nu när våren gör sitt intågande överallt så hänger ju kameran med överallt och får jobba hårt. Nu kan jag inte få in de nya fotona i datorn, och inte redigera bilder. Nej, det får bli omformatering i dag! Dags att gå till handling.

Hur i hela friden gör man? Ja, ja...jag får väl spara sånt jag absolut inte vill ska försvinna for ever, och programmen får jag installera om på nytt efteråt och sen är det väl bara att trycka på Formatera, eller?

Men fortsätt ni att ta det lugnt i min lilla trädgård och njut här och ute av sol, vår, lite ro för sinnet och kanske en mysig fika under körsbärsträden?

Om jag inte svarar på ev kommentarer eller inlägg så vet ni varför. Jag återkommer så snart jag bara kan och när datorn är i brukbart skick igen. Chau så länge....! 
  / Karin

22/4-09 Ja, chau igen. Det var lättare sagt än gjort. Tydligen en del man måste veta och göra innan man kan formatera, kanske är det bättre att få nån vän att hjälpa till med det och kunna titta och lära, så man sedan kan göra det själv nästa gång. Igår och idag har jag i allafall sparat och rensat.....Nu är själva formateringen kvar.

Det är uppskjutet till tisdag nästa vecka, då en av mina vänner kanske kan kika på datorn och hjälpa till med formateringen. Han är duktig på sånt.

29/4-09 Det var tydligen lättare sagt än gjort. Datorkillen fick inte datorn att 'boota', den stod bara stilla och tuggade. Tvärvägrade att låta sig formateras. Suck! Vi insåg dock när vi tittade på minnet och kapaciteten att den framöver bara duger till att surfa på, och för att det inte ska bli för trist då så får vi lägga till lite extra Ram-minne.
Jag måste dock börja leta en helt ny dator med ordentligt kräm på kapacitet och minnen. Även skärmen behöver vara därefter för att kunna jobba effektivt med bilderna, och framför allt STÖRRE. En 15 tums plattskärm räcker inte så långt i dagsläget. Det blir en farlig massa skrollande hela tiden. Sen kan jag förhoppningsvis installera Photoshop Elements och även jobba med bilder i Raw-format. Skall bli underbart!

Skall balkongen få blomma?

Jag hade först tänkt att jag inte skulle ha några blommor på balkongen i sommar.... 
Och min man höll med mig. Dels för att balkongen ligger åt öster och då är det inte så mycket soltimmar där mer än på morgonen och lite fram på förmiddagen. Något år blev det helt enkelt för lite sol för mina blommor, de växte inte till sig riktigt och så var det idel regn som i princip dränkte dem där till slut. Sorgligt när det är så mysigt att ha blommor runt om sig. 

Ett annat skäl är ju att vi hoppas att vi denna sommaren skall kunna flytta till min gamla hemstad, Helsingborg(ja jag är inte född där men jag har bott där ett bra tag och ser den som 'min stad'). I ärlighetens namn hade vi väl trott att det skulle bli långt tidigare än vad det visat sig bli. Så vi får väl göra som ordspråket säger: "Går jorden under imorgon så vill jag likväl idag plantera ett äppelträd".

  
Så igår, när vi ändå var på väg till Malmö, jag och min man, så körde vi inom Åkarps Handelsträdgård för att njuta av blommorna och hämta inspiration. Hmm, hur kunde jag tro att det skulle räcka med det? Det hela slutade med att vi hade bagageutrymmet fullastat med färgsprakande, ljuvliga sommarblommor, en stor säck jord och lyckliga blickar på det hela och 500 kr fattigare.

  

Idag planterade jag blommorna i zinkbaljor, små krukor, och balkonglådor. Min man rengjorde och satte fram utemöbler och parasoll, redo för sommarens ljuvliga stunder på balkongen.

Och inte ångrar vi oss. Nej, hur i allsin dar kunde jag/vi ens tänka tanken? Jag som älskar blommor, grönska, humlor och koppla av med en latte och bara njuta av sommarens alla dofter och fågelkvittret utanför fönstret.... Hur kunde vi ens tänka att avvara det?

Istället känns det självklart att vi skall ha det ombonat med blommor och grönska så mycket det bara går, trots läget på balkongen, och trots flytten i sikte. Livet kan man ju inte rationalisera bort, och vem vill det egentligen? Det är idag som gäller!

  

Härliga vår!

Nu har äntligen våren kommit!! Så efterlängtad den är!

Solen strålar och det riktigt luktar vår i luften. Ännu är det förstås lite kalla vindar kvar, men det hela är så friskt, fräscht och nytt. Ur marken växer det upp gula och blå mattor av vintergäck, scilla och vårstjärnor. Krokus , och snödroppar prunkar i fina klasar och miljontals vitsippsknoppar står som i givakt för att slå ut. En och annan har redan börjat.

 Tulpanlökar och påskliljor håller på att växa till sig och forsythiabuskarnas gula knoppar växer till bristningsgränsen snart. Många små gröna knoppar syns nu på trädgrenarna.  

  I träden sjunger fåglarna för fullt, sina vackraste symfonier. De har bråttom nu att flyga med pinnar och fjädrar i näbben, för att få klart sina reden och bon, för den stundande tillökningen. Det skall läggas ägg och ruvas nu.

  Katten ligger och sniffar med nosen i luften, och njuter av alla härliga dofter och tar små glädjeskutt i trädgården.

Alla tycks leva upp igen efter den långa och lite dystra vintern.

Jag fick en liten försmak av våren en natt i mitten på februari. Det var en mörk vinternatt,  snön låg vit över tak och fält (upps, ja visst är det som Vintersagan ;-), fniss) Jag öppnade balkongdörren kl.03.00 på natten, för att få in lite frisk luft i sovrummet, och vad hör jag då?Jo, ett saligt och intensivt kvitter från herr Koltrast.
Jag trodde först inte mina öron, tankarna gick till en för tidig felnavigerad näktergal, men nej, det skulle vara högst osannolikt att den redan kommit i detta kalla vädret.

Koltrasten fortsatte i dem allra ljuvligaste och fantasifulla kvitter-serenader. Högt och intensivt! En tidig och enträgen uppvaktning av fröken Koltrast. Det kändes nästan overkligt det hela, när himlen var mörk, stjärnklar och snön fortfarande täckte marken. Koltrastar hade jag inte förut hört kvittra så melodiösa och på så många olika vis. Det var fantastiskt det hela, balkongdörren förblev öppen och för en gångs skull var jag glad att jag inte kunde sova...     Nu är det dags att fira påsk, som ju faktiskt är en högtid som firas till minne av Jesu död och uppståndelse. 
 Hela naturen med sina olika skapelser av blommor och fåglar firar för fullt också. Även de uppstår igen efter den långa vintern. Vilken härlig bild vi har runt om oss på själva livets kraft och dynamik. Inte kan man tro det när alla träden är kala och marken hård av tjäle.
Men livet och naturen har sina olika tider och till slut blir det alltid nytt liv igen och glädjen och livslusten fyller både människa och djur på nytt. Det är nåt att fira! 

Så bland alla kaniner, kycklingar, fjädrar och färgglada ägg, kom ihåg vad vi firar och ha en riktigt

underbar påsk!

Vilket kattliv!

Hej! Idag har matte gjort ett album med mig i. Hon ville att jag skulle vara med också eftersom hon tycker så mycket om mig. Nåväl, jag bjuder rätt mycket på mig själv där, och ibland blir det faktiskt riktigt pinsamt! Hmmm. Men matte brukar säga att man får lära sig att svälja stoltheten och inte ta sig själv på för stort allvar. Och lite bus hör ju till liksom...

Så...undrar ni vad jag gör om dagarna så får ni gärna titta in i albumet. Kanske är det någon av er som har en likadan "sötnos" som jag är (Ja, matte kallar mig för det, det är inte jag själv som hittat på det) och känner igen vad vi katter brukar hålla på med. Vissa slags människor brukar att tycka om att se på sånt. Kattmänniskor kallas de visst. Och jag har inget emot det så... håll till godo. Hoppas jag kan roa någon. Hälsningar från Muffi

Fotokurs och kattfödelsedag

Söndag 15/3-09 

 Idag har jag varit på Fotokurs om "Kamerans funktioner". Det var Stina Deurell på Holma som höll den. Vi var 8 st entusiaster och relativa nybörjare som var där. Fem tjejer och tre killar och så Stina förstås. Vi satte oss utomhus först och gick igenom lite om funktionerna Auto, A,S,P och M på kameran och fotade rörelser på varandra med lång resp kort slutartid. Rätt coolt för när jag fotade Stina fick hon änglavingar pga den långa slutartiden. 

Inte illa alls eller? , hihi. Passar bra för hela hon var en ängel. Vi fotade också av instruktioner på papper så nu har vi en liten fotomanual med hem.

Det var minsann inte så varmt ute...gråmulet väder och vi satt inbylsade med filtar och fotade och ställde frågor. Till sluta blev det ändå för kallt så då var det ändå dags för en underbar fika. Stina hade bakat världens underbaraste kaffe-/kryddkaka. Får nog be henne om receptet...

 

På en digital systemkamera finns ju en uppsjö av inställningar och funktioner att lära sig för att ta bäst bilder i olika situationer. Min hjärna snurrar ibland...Var, När Hur, Varför? Men kursledaren lyckades räta ut en hel del av dessa frågetecknen. Sköönt,för ibland vet man minsann inte vad man håller på med när man plockar fram kameran och trycker av. Hur kunde det bli så här? Vilken inställning skall jag ha här i denna situationen då? Åhh, vad det är skönt att lära sig nytt och få lite koll på frågetecknen.  Och ju mer folk frågade under kursen desto mer fick man ju också svar på.

Inte dumt alls med kurser som har mycket tid för egna frågor istället för enbart föreläsning. 

Efter pausen fortsatte vi sedan inomhus och gå igenom bit för bit gällande vitbalans, exponeringskompensation, ljusmätning, fokuseringsmätning, brännvidder, spotmätning

(den behöver jag ex ha vid mina månfoton" Lägg på minnet Karin)...ja name it...massor av olika funktioner.Nu vet jag åtminstone lite mer när jag öppnar instruktionsboken.  3,5 tim går allt för snabbt men "kött på benen" fick jag.

Tipset för att slippa töntstämpel i fotovärlden är att stänga av pipljudet på fokuseringen. Hahaha!! och ha originalkameraremmen på. Var visst rätt viktigt män emellan...efter en undersökning nånstans. Fniss...fotofåfänga kallar jag det.

Nu har jag skrivit av mig det värsta...nu skall lille kissen firas! Han fyller 12 år idag och skall få räkor till middag och knapriga gottebitar i hjärtformat. Åhh, han kommer att älska det! Bara han inte äter så mycket som vid sin 10-årsdag för då spydde han på kvällen. Det blev alldeles för mycket för honom. Lilla matvrakets mage har trots allt vissa begränsningar.

 

 

Grattis lilla gubben!! 

Väntan på något nytt...

Det är december och dagarna är korta. Snabbt lägrar sig mörkret och jag tänder fler och fler ljus för att lysa upp min tillvaro med. Vad väntar jag på? Det kan vara olika, men så här i slutet av ett år så finns det drömmar, förväntningar och längtan efter det som kanske inte blev på detta året men som jag skulle önska komma. Advent betyder ju ankomst. Ankomst av vad då? Eller av vem?

  I kristendomen begynnelse uppstod advent utifrån väntan på Frälsaren som skulle komma; Jesus och det är nog det som vi ofta förknippar ordet advent med. Men ankomst (av olika saker) kan vi ju ha även under andra delar av året, men det blir förstås tydligare precis så här nära inför ett nytt år. Då kanske jag blir extra filosofisk och tänker i de här banorna...

Men...Vad väntar i det nya året? Skall jag våga ta klivet och undersöka och låta mig ledas in i det? För ibland upptäcker jag att allting bara samverkat för någonting och att jag inte vet hur det gått till. Plötsligt dyker det oväntade upp, dörren till det jag längtar efter kanske står på glänt, och jag tittar lite nyfiket in...Vissa saker bara kommer till en när det är dags för det och ibland får jag ta ett steg vidare om jag vill in i det nya. Jag kan inte stanna tiden, hur gärna jag än skulle vilja...Livet går hela tiden framåt.

Och mitt i mörkret så finns alla dessa underbara ljus som sprider hopp, tillförsikt och påminner mig om att ljusare tider kommer framöver. Det är inte en slump att vi tänder ljus mitt i det mörkaste mörker...det handlar nog om att vi hela tiden sträcker oss efter ljuset. Mörkret kan vara behagligt för en tid och  det är nödvändigt för att man skall kunna slappna av och bli utvilad. Men att förbli i det för länge söver, får en lite att tappa gnistan. Då får jag tända ett ljus och påminna mig om att det kommer ljusare tider...trots allt.

Himlen själv sänder ju ibland små hälsningar om detta också... Hur härligt är det inte med snöflingorna som faller ner och både lindar in och lyser upp vår omgivning mitt i mörkaste vintern. Riktigt tröstande att tänka på....   På sommaren strålar ju sommarljuset in över oss och jag kanske rent utav tar det allt för givet...

Vad väntar jag på eller på vem? Jag skall inte ge upp mina drömmar! 

De kommer, förr eller senare. Jag vill fortsätta hoppas åtminstone. Och...jag fortsätter undersöka och leta mig fram och jag kanske får se dem och gå in i dem när jag som minst anar det, lite i sänder, en efter en . Livet med sitt härliga ljus, möter mig då..."Äntligen", säger jag och andas ut!

Hösten välsignade vila

Så här på höstkanten, med sensommaren precis i hasorna, så har jag lite blandade känslor. Det är både med sorg och lite vemod som jag tar farväl av sommarens ljusa kvällar, syrsornas spelande och den ljumma sommarvärmen. Nu är det tid för tystnaden, lugnet, stillheten, att ta plats lite mer. Dagarna bäddas snabbare och snabbare in av ett rogivande mörker, och fram åker stearinljus och tändstickor och den gosiga pläden. Med en stor kopp ångande te och katten rofyllt spinnande i soffan kurar jag ihop mig under de mörka kvällstimmarna.  Ska jag vara ledsen över att sommaren nu är slut, att det är mörkt och dystert ute och att man känner sig så trött? Varje höst samma sak...

Nej, nu ser jag det lite annorlunda. Mer som en barmhärtig medvandrare, som nu gärna låter mig vila från sommarens alla härliga upplevelser och intryck. Nu är det tid att ge sig själv ro, tid att ännu en gång reflektera, låta alla intryck sätta sig  lite och lyssna till sitt hjärtas röst. Skulle vår och sommar vara lika underbara om inte höst och vinter funnes? Nej, det hade blivit en alldeles för blek tavla på staffliet. Kontrasterna behövs för att till fullo uppskatta de olika skeendena av livet och även se deras djup, precis som med årstiderna. Sommarens klara grönska förbyts till dova, varma och eftertänksamma toner på träden.

Frukten har mognat av all sol och ljumma skurar. Nu skall de plockas, samlas ihop och njutas av, i varma ombonande rum. Skörden av sommarens tillväxt. De kalla friska höstvinarna blåser bort det vissna, fyller mig med nytt livgivande syre och låter mig andas lite djupare. Jag klär på mig varma, mjuka och goa kläder, jag behöver inte frysa. Sedan går jag ut i de prasslande löven.

 
Låter höstdofterna trösta mig med att nu får också jag ta det med ro. Sommarens spring i benen är över för nu. Träden tar på sig sina allra vackraste färger och tystnaden är påtaglig. Mognad, mättnad, tillfredsställelse.... Blommorna fäller sina frön till jorden i vetskapen och tilliten om, att nytt liv skall komma upp igen i ljusare tider.
 

Nu skall blomsterängarna sova sin livgivande sömn.. Hösten är accepterandets tid av det svaga, sköra och bräckliga. Ja, acceptansen av livets mörkare delar. Det vi helst inte vill se, eller det som ser så litet och oansenligt ut, bäddas nu ner för att lite senare uppstå i ny klädnad. Visst vill jag, i likhet med hela skapelsen, hellre ha nya kläder som passar, än fortsätta gå i de gamla och utslitna? Förändringen är oundviklig om jag vill ha nåt hållbart och gediget.Men jag måste bli stilla.

 I höstens vila vävs de vackraste av trådar in för att glittra när solljuset åter lyser på livsväven. Kontrasterna som låter mig ta del av olikheterna. Nu skall jag vila lite....hösten är välsignad och jag ger den mitt stilla välkomnande! 

Topp-knapp

Tydligen måste en Topp-knapp göras på nätet med en URL-adress så då lägger jag väl bilden här och sätter detta inlägget som gammalt - precis ett år bakåt i tiden - så det inte ligger och stör bland de nya inläggen. Får se om det funkar.

Sedan högerklickar jag på blomman, går in på egenskaper, och kopierar bildens adress. Sedan är det bara att lägga den på en sida för att sparas.

Här under lägger jag adressen dit man hämtar en Topp-knapp och sedan byter ut http-adressen mot sin egen URL-adress istället. Smart!

WidgetsForFree

Av någon anledning tar inte webbläsaren här transparenta png-filer, utan de får automatiskt en vit bakgrund när man laddar upp dem hit . Vet inte varför.

Så här gick växtfärgningen till

VÄXTFÄRGNING – SÅ HÄR GJORDE VI

Material att färga:

Vi använde oss av ullgarn samt ett nystan bomullsgarn. Bomullsgarn tar åt sig färgen sämre än ullgarn och behöver därför mer färg och längre färgningstid.

Växter vi färgade med och garnets färg utav denna:                            

Gul lök - Saffransgult/Ockragult

Röd lök - Olivgrön/-brun

Polkagrisrödbeta - Ljus persika

Eklöv -  Beige

Förberedelser inför färgning:

A. Vägning av garnet när det är torrt

B. Se till att garnet inte är trassligt utan kan ligga särat så färgen kommer åt ordentligt. Hårda snören runt garnnystanen fästes därför lösare över garnet.

C. Tvätta garnet – vi sköljde det i rent vatten

D. För att färgen skall fastna bättre och bibehållas behöver det prepareras. Det kallas att beta garnet.

För detta använde vi oss av Alun. Mängden alun avgörs av vikten på det torra garnet. Alun är en naturlig produkt men giftigt, så skyddskläder såsom handskar och förkläden bör användas liksom god ventilation.

Det våta garnet läggs ner i vattnet med det lösta Alunet. Det kokas sakta upp. Alla garnnystan skall ligga under vattnet. Det får sjuda en timme, och sedan svalna i vattnet. Nystanen kramas ur. Garnet är nu färdigt för att färgas in.

Vid alla färgbaden bör man röra om i grytan med jämna mellanrum för att färgen skall fördelas jämt i nystanen. Detta gäller speciellt med rödbetor då dessa ger en intensiv färg och det kan färgas ojämnt om man inte rör om. Färgbadet skall också täcka nystanen. Har färgbadet minskat vid kokningen fyller man på med vatten så allt garn täcks i badet.

Färgning med gul respektive röd lök:

Putsa med lätt hand bort jord från löken. Skalet skall sitta kvar. Vi använde oss av ca 15-20 små lökar till 5 liter vatten.

Löken skärs i stora bitar, läggs i stor gryta med vatten och kokas upp. Kokas sedan ca 1 tim. Därefter får det svalna och garnnystanen läggs ner i grytan med löken kvar där. Det kokas upp igen och får sjuda vid 85 grader i ca 1 tim. Garnet får därefter svalna i färgbadet och gärna ligga kvar där över natten för att öka färgstyrkan.

Obs! Röd lök och gul lök kokas naturligtvis var och en för sig, då det ger olika färger.

Färgning med eklöv:

Torra eller färska eklöv plockas, så hela grytan fylls.(100 gr garn-5liter vatten-600 gr eklöv) Vi använde oss av helt vissna eklöv.

Eklöven kokas upp tillsammans med vattnet och får koka 2 tim. Bladen silas därefter bort. Garnet läggs i färgbadet. Det hela kokas upp igen och får sjuda en timme vid 85 grader.

Färgning med polkagrisrödbeta:

Då alla våra rödbetor var slut så använde vi oss av Polkagrisrödbeta. Vi visste inte hur mycket det skulle färga garnet och tyvärr gav det bara en persikanyans åt garnet. De innehåller inte det röda pigmentet som vanliga rödbetor har och som färgar garnet rött. Men nyansen blev vacker ändå.

Rödbetorna lades hela på en plåt och stektes i ca 175-200 graders ugnsvärme  tills de mjuknat. Därefter hackades de i mindre bitar medan de var varma, lades i grytan och kokhett vatten hälldes över dem. Det våta garnet lades ner där och allt rördes om under 10 minuter. Garnet får därefter lämnas kvar i grytan och skall gärna stå 4 dygn i detta. Vi hade inte tid med det så det fick stå över natten.

Efter färgbaden:

Nystanen från de olika baden tas upp, plockas rena från färgningsmaterialet och hängs att torka. När de är torra är det bara att sätta igång och göra det man vill med garnet. Bomullsnystanet som var i badet med röd lök sög till skillnad mot ullnystanen inte åt sig så mycket färg och färgen blev lite flammig.

 

Det gula garnet fick sin färg av gul lök. Det beige garnet färgades med eklöv. Garnet med persikafärg fick sin ton av Polkagrisrödbeta. Det oliv-brunfärgade garnet fick sin färg av rödlök.

Foto och inläggsdatum 2011-09-06

Den svåra tystnaden...

En sak jag funderat mycket över under den långa tid jag mått dåligt och fortfarande gör, är människors rädsla i förhållande till den som lider psykiskt och den tystnad den leder till...

Mina egna erfarenheter av det har varit smärtsamma, men jag förstår också att de på inget sätt är ovanliga. När svårigheter drabbar oss eller någon annan, reagerar vi på olika vis. Vi vet inte riktigt vad det är som händer och hur vi ska bemöta den som drabbas. Psykiska lidanden är ibland lite svårare att sätta sig in i än fysiska då de liknar de allmänna negativa känslor som alla människor drabbas av.
Man förstår inte alltid djupet och omfattningen av dem och vilka begränsningar de sätter för de som drabbas, utan behandlar dem som just vanliga "låga perioder" som alla människor möter. Man kanske t.o.m. bagatelliserar det hela och tycker att "det är ju bara en utmattningsdepression. Hon blir bra igen". 

 Dessutom kan man inte alltid ställa en helt säker diagnos i vården, utan patienten lämnas med möjliga alternativ och en mängd obesvarade frågor, "vad är det eg. frågan om"?. Så har det varit i mitt fall...

  På något vis känns det trots allt lättare för gemene man att fråga någon med ett fysiskt handikapp eller sjukdom hur det är, för då får man ofta ett svar som är inom de ramar man känner till. Ex i förhållande till en person med ett brutet ben, förstår man att det kan göra ont, att det begränsar många vanliga enkla sysslor/göromål och att det tar sin tid att läka. Men om någon lider psykiskt och kanske under lång tid är det uppenbarligen svårare.

 
  Plötsligt blir tystnaden påtaglig. Skulle man någon gång ha slängt ur sig frågan så byter man snabbt samtalsämne eller uppmärksamhet på person, innan den tillfrågade hunnit öppna sig och berätta lite mer. Det kommer inte längre än till en formell artighetsfras och ofta inte ens så långt.   Det värsta som finns i en period när man själv tycker sig existera i en avgrund, och den totala avsaknaden av initiativförmåga som följer med detta tillstånd, är ensamheten och tystnaden. Att människor frågar min man hur jag mår men inte frågar mig själv hur det är...Varför vågar man inte gå direkt till mig och ställa frågan?? Och därefter lyssna lite (det är inga långa utläggningar det handlar om ju)...eller att det bara blir helt tyst. 

 
 För den "drabbade" späder detta på våndan ytterligare. Okej, ibland kan det vara skönt att folk inte frågar en massa, (men det är oftast inte det vanliga ändå att folk gör), men en vanlig fråga hur det är, (om man verkligen visar att man vill veta det), gör alltid gott och betyder så mkt. Annars är det lätt till att nästan känna sig som "pestsmittad" och utesluten från gemenskapen. Man vill så gärna ha kontakt men den inre kampen förlamar eller panikslår mig vid mina egna önskningar och försök i den riktningen.

 Kanske är det oförståelse, okunskap...eller att man inte vill tränga sig på som gör att man inte frågar hur det är. Eller så tror man att personen inte vill tala om hur hon mår eller så rent utav hoppas man att personen mår bättre, för lidandet syns ofta inte så tydligt på utsidan om man inte är väldigt sjuk. Till viss del lär man ju sig att anpassa sig till sjukdomen också. Dessutom går det ofta i perioder över dagen när man mår som sämst och när det är bättre. Hur ofta har man inte som själsligt drabbad önskat att man haft enbart en fysisk åkomma av lättare slag istället, som folk kanske bättre skulle förstått. Missförstå mig inte nu.

Fysiskt lidande är inte mindre plågsamt!  Men vet man dessutom inte riktigt var felet ligger så kan tillvaron upplevas hopplös.  Eller är det en förevändning för att slippa höra det man inte vill, och den ångest och oro som det skapar hos omgivningen? Kanhända möter man sin egen rädsla för det lidandet som man inte riktigt kan ta på eller förstå. Man börjar grubbla över lidandets orsaker, var är en kärleksfull Gud i allt detta, varför sker inte något påtagligt tillfrisknande, det kanske tom blir sämre och sämre? Vad är det som händer? Är det något kroniskt? (Precis de tankar som det vimlar av i huvudet på den som drabbats av smärtan/lidandet. )
Har man sedan fått höra av lite extrema människor om hur mkt vi själva skall göra för att tillfriskna ex tänka rätt, tala rätt, bekänna positiva ord, göra dittan, göra dattan (var hittar du kraften till att göra allt detta när du är svårt sjuk/nere?)...etc börjar man kanske tom att skuldbelägga eller ifrågasätta? Börda läggs på börda. "Hon/jag har inte gjort tillräckligt för annars skulle något ha hänt, jag skulle ha blivit bättre." 

 Det finns inga snabba genvägar för att slippa smärta och lidande. Uppenbarligen inte ens inom den kristna tron även om vissa gärna vill ha det till det. Jo, mirakler finns, tack och lov, men det är väl upp till Gud att bestämma när/om/hur det skall ske? Vad ska man göra då? Jag vet inte!! Sätta sitt hopp till Gud och fortsätta hoppas på hjälp... men också bara finnas till för varandra och veta att när en människa är i ett långt tillstånd av någon form av lidande blir hon trött, tappar initiativförmåga och ork och behöver innerligt andra som kan dela bördan lite, som orkar ta initiativ när hon inte själv gör det. Att den drabbade känner sig accepterad, sedd och uppmärksammad som hon/han har det även om situationen påverkar humöret och leendet, uppmärksamheten och de sociala förmågorna och även de kroppsliga funktionerna.
 

 Många delar med sig om vilken stor betydelse vänners aktiva stöd och uppmärksamhet betytt i en krissituation/depression. Oh, att vi kunde bli bättre på det och jag själv inte minst! Men det kräver nog av oss att vi vågar leva i spänningsfältet av både rädsla/ovisshet och kärlek/omtanke. Vi förstår inte allt, vi vill helst fly alla frågetecknen som hopar sig.   

Men gemenskapen/omsorgen/lyssnandet behöver bli en medmänsklig livsstil. Något vi lever i så när lidandet drabbar någon av oss så finns den där som en solid grund. Gud förbjude att vi slänger klyschor av allehanda slag i huvudet på varandra. Vi är medmänniskor och medkännare, som alla vandrar på en ibland svår väg genom livet. Det är svårt att bygga upp nya vanor/livsstil i en tuff period. Det är en stor fördel om det gjorts tidigare.  Jag är så tacksam för de av mina vänner som genom ett litet sms, spontant besök, ngr mailrader eller på annat sätt hör av sig. Det betyder så oerhört mkt!! Störst av allt är ju kärleken!