“Bakom kulisserna, i det innersta inre”

Bakom kulisserna, i det innersta inre

“Bakom kulisserna får bara aktörerna vara, inte vanligt folk. In där når vare sig läkare, psykologer, präster eller sjukgymnaster. Inga ambulanser, inga nödtelefoner, ingen verklighet. Där är drömmar, visioner, förutbestämmelse och uppfyllelse.

Bakom det glittrande och nöjesfyllda finns något annat

Där fortsätter aktrisen öva, utföra sin roll, sin givna roll, eller sin tagna roll. Här är det rollspelens plats. Här får man spela det man vill, bara man inte är verklig. För platsen är bara till för aktörer, inga andra. Aktrisens rum, dold för omvärlden när applåderna har ebbat ut, och de tjocka kulisserna dragits för. Här kan aktrisen fortsätta vara modig, stark, glad och hoppfull, leende, dansande, arg, sorgsen, besviken, bara inte verklig. Hon får uttrycka precis vad hon vill, bara hon inte uttrycker sig själv.

Avkläd, utklädd…utsatt-en roll att spela

Men, det är inga problem, inga problem! Ingen pratar högt om att det också är det kalla, obarmhärtiga rummet, där aktrisen blir avklädd in till bara kroppen, utsatt och bedömd, för att snabbt få på nya kläder för nya roller. Skyler varje strimma av smärtans dagliga piskrapp, varje kippande andetag efter frisk luft, gömmande ensamhetens obarmhärtiga sanning. Verkligheten. Snabbt på med nya kläder, finaste silke, sammet och krås. Varje flickas prinsessdröm.En rysning djupt nerifrån, brännande smärta på insidan, men det är det ingen som ser eller känner. Bara den lilla aktrisen. Ingen ser hennes rätta jag.

Smycken, spetsar och kläder. Vem döljer sig bakom allt det vackra?

Påkläderskorna skulle kunna skymta det, men allt går så fort. Inte tänka, inte gråta, Inte känna, bara fokusera, koncentrera, utåt, inte inåt. I rollernas stol sitter aktören, tillfälligt tömd på kraft, men leende, vänlig och glad. Så skicklig och duktig i sin roll. En mästare i att springa, bort från sig själv och anta nya skepnader hela tiden. Ytan som alla älskar så mycket, som publiken vill se, för att själv slippa se sina egna nötta kläder och ekande tankar.

Det gråtande, sårade och sorgsna hjärtat

Den lilla aktrisen har inte gått någon skola, hon är självupplärd, uppvuxen på rollernas scen, en enastående naturbegåvning. Bara hon vet också med darrande ben, vägen till de inre gångarna som alla vill hålla sig undan. De finns där under scenen, så djupt ner att inte ens den skickligaste gruvarbetare varken skulle kunna eller våga gå ner på de djupen. Där slutar man andas, där finns bara ett tyst smärtsamt rop, så långt ner att ingen ovanför hör det.

Djupa vindlingar, svåra att följa

Ensamhetens urholkande fuktiga droppar, som skär, pressar, ja gröper ur. Droppandet av tårar från smärtande hjärta som ekar i tunnlarnas långa labyrinter. Tunnlar som också kan visa vägen till det hemliga rummet- det innersta inre. Rummet med de ädla stenarna, diamanterna och det glimmande guldet. Men då måste man leta sig framåt genom de ekande kalla gångarnas vindlingar. Försöka se något i dunklet som råder djupt därnere. Ensam, långt från alla applåder. Först efter ett tag ställer ögonen om sig, ser lite bättre. Borta vid hemliga skatten finns ingen väg tillbaka. Där slutar rollerna, där finns verklighetens ljus.

Skatten; det som är så dyrbart, just för dig

Att komma dit kräver mod och styrka, envishet och ibland en självrannsakande tystnad. Längre fram i gångarna finns en stöttande hand med beröring, den lindrar den kylslagna smärtan. Handen som bara finns där, är där, ja håller i handen. Handen som stryker bort tårar som får den lilla aktrisen att halka. Handen, en beröring, en acceptans. Handen som försiktigt får henne att orka hålla ut. Handen som känner och tröstar. Handen som förmedlar ”jag tycker just om dig så mycket”.

En hjälpande hand

Just nu behöver hon den handen. Men då måste hon fortsätta gå, i mörka, djupa gångar. Långt bort från rollernas rum. Här står läkarna, psykologerna, prästerna och sjukgymnasterna redo. Vara den handen, en bit längs med vägen. Blir vägen för svår, slipprig och smärtsam, kan ambulansen få köra en bit över hindren. Delar av vägen måste gås ensam. Med nödtelefoner på regelbundet avstånd, orkar aktrisen ytterligare en bit på vägen. För säkerhets skull. Lyfta på luren, en lugnande röst. Från verklighetens värld”.

Dikt av Karin Wennerhult 2011-07-11

Not: Diktens innehåll beskriver inte skådespelarens yrke i verkligheten. Det är endast en metaforisk beskrivning för det jag vill framföra. 

En smärtsam dag…som blev en dikt.

Dagen började roligt, jag talar om onsdagen i den vecka som gått. Kl.10.00 var jag på min arbetsrehabiliteringsplats. Jag hade middag och frukt med för jag skulle vara där längre än 2,5 timme, faktiskt ända till kl.16.00. Denna dag var det nämligen workshop/kurs i pilflätning. Och jag som precis gått och funderat på att göra en kon i pil, där jag kan låta mina luktärter slingra sig uppför i sommar. Men tekniken för det visste jag inget om. Det skulle jag lära mig denna dag.

Kerstin Engstrand har skrivit denna boken om pilflätning. Den ska jag försöka hitta på biblioteket och kika i. Klickar du på hennes namn här så kommer du direkt till hennes blogg.

Luktärten “Royal Lavender”, Weibulls

Vi började med något enkelt; en korg utan botten, men som man kan ha i sin rabatt och låta smultron eller andra växter slingra sig ur. Pilgrenarna skulle bearbetas och mjukas upp först innan jag sedan kunde fläta dem efter att ha stagat upp stödgrenar i en kruka. Långsamt, pilligt men underbart att arbeta med ett levande material. Det var levande pil, inte torkat.

Strax innan kl.15.00 var jag färdig med “min” korg och hade avslutat den med att “sy” kanterna med tunna pilgrenar. Dessa pilkorgar ska användas på platsen där,ute vid växthusen, planteringarna, pergolan, hängmattorna… men vi får förstås själva välja vilken växt vi vill plantera eller så i dem, och var vi vill att de ska stå. (Bild kommer senare)Så nu kan jag tekniken, och är redo att ge mig i kast med en högre klätterställning (konformad) åt mina luktärter i sommar i min egen trädgård.Nu ska jag ut och jaga pil. Det finns lite här och var att köpa.

Luktärt “Painted Lady”, Weibulls

Klicka gärna in på Fröer.nu så hittar du massor av olika märken på fröer i allehanda sorter att beställa. Fröerna ovan är hämtade därifrån.

Åter till onsdagen…

Men jag var trött och hade ont i kroppen och huvudet, så jag cyklade hem kl.15.00. Det hade likväl blivit lite för mycket, för mycket intryck, för lång tid att fokusera, arbeta, ta in. Resten av dagen dunkade smärtan i mig. Inga tabletter hjälpte. Mannen min kom hem med en stor chokladkartong till mig, för han ville uppmuntra mig just idag, och det var ju så gulligt av honom, och välbehövligt just idag, så efter en 10-15 bitar(upps!!!)så var humöret åtminstone lite bättre(vem har sagt att det inte krävs många bitar för att bli glad).

Eftersom jag inte kunde sova på kvällen ändå, så satt jag uppe länge och reflekterade över det här med smärta, både fysiskt men också känslomässigt. Det blev dessa orden utav det:

Smärtans vokaler och konsonanter

Vad är egentligen smärta?

Mitt inres rop på hjälp…eller försök att påkalla min uppmärksamhet, hjärtats ord

Den allt för tunga sorgen…alla tåras tysta budskap

Stressens oläkta sår…att sakna förmåga att vara stilla eller kunna begränsa sig

Det jag inte förmår klä i ord…obeskrivbart, outtalat, stumhet

Ett tecken på att jag fortfarande lever…signaler som når fram, hissen neråt, dödens förgård

En kropp och själ i protest…hör mig, se mig, älska mig för den jag är

Förtryckets signal…maktmissbrukets tortyr, kontrollens hårda kedjor, rädsla som förlamar, övergrepp, fel grepp

En överhettad hjärna…kemiska impulser, urladdningar, hetta och brand

Förvirring…vem eller vad är det som vill mig något? Realismer eller orealismer

En mur där jag kan gömma mig, få skydd bakom, och kanske lite tröst

En djup källas botten, det jag helst inte vill se, för tröttad, uppklarnande

Något jag tar emot eller står emot

Ett budskap, men inget farligt, eller farligt men inte dödligt

Den djupa saknaden och förlusten, icke tillhörig, icke önskvärd, icke varande

Föraktet, skammen, skulden

Icke skyldig men oskyld

Brutal ärlighet

Känslighetens nervtrådar, en för spänd sträng, ansträngd, trängd

Press, tryck, motstånd, impregnering, märkning, hål i…

Kyla, drag, kall atmosfär

En ny dimension att upptäcka eller bli upptäckt på

Att höra, se, känna, smaka, uppleva, leva…

Kodade frågor eller kodade förklaringar

Ett nytt språk, ovant, oinlärt

Förtagen, förtegen, före stegen eller efter

Acetylsalicylsyrans vision, mål, mening och existensberättigande

Och vad är kroppens del i det hela?

Kroppen som skriker, känner sig mörbultad, dunkar av dov smärta som efter ett ständigt pågående intensivt gym-pass,

med influensakänsla och därpå springa maratonlopp,

med leende läppar, och andra läppar som inget säger eller säger fel, i god tro.

En kropp, som ständigt undrar varför den måste kanalisera all denna fysiska smärta, när inget ger utslag som klara sjukdomar.

Fibromyalgi – en överhettnings-& känslighetsdiagnos.Men inte är det fel att vara känslig, och överhettad kan både spisplattor och folk på stränderna få lov att bli.

Föraktfullt få ta emot FK “över-känslighets”-stämpel,och anklagad att inte vilja jobba,

just för att den jobbat allt för mycket och långt över sina begränsningar i många år.

Det absurda och paradoxala som går i tvillingkläder

Pustar ut när den förstår att den inte är sjuk för att den har ont, men den har ont för att ingen förstått att det är en sjuk värld vi lever i,

där man tror att kroppen är en ständigt producerande och välsmord maskin som fungerar av sig själv

som aldrig behöver servas eller stängas av, som aldrig blir sliten eller behöver reservdelar

En kropp som blir förvirrad över att den får så ont därför att den vill så mycket gott och positivt, vill vara engagerad,

och vill ta ansvar när andra bara “släpper”och älskar sitt jobb och människorna runt om den,

svårt att förstå att hjärnan blivit skadad, så kroppen känner mer än den måste

förvånad över att smärta är en frustrerad hjärnas sätt att skrika; jag går i “spinn” och kan inte stoppa

Likt ett skenande tåg, mot ett oundvikligt

(h)järnhaveri.Ej påtänkt eller uttänkt och verkligen inte genomtänkt

Kan och får något vara fel trots att det inte syns?

Offer, eller offrad

En multimodal sjukdom, trots att den är benämnd som “icke-sjukdom” och därmed utanför existensberättigande

Få leva med känsligheten, begränsningarna, verkliga sjukdomssymtom, och påtagliga begränsande kognitiva funktionsnedsättningar

hänvisad till det oplanerades agenda, i ett ständigt “om det funkar”-perspektiv

och avbokningar av “livets nöjen” då man någon gång chansat att planera

men också… få nya funktioner, ett nyanserat språk…gränser likt ett vackert staket, och en ny plan-era att röra sig på, en ny väg att färdas framåt…trots allt i detta jag inte förstår, och med allt jag numera förstår.

© Karin Wennerhult

Den finns – smärtan – vissa dagar plågsamt högljudd och förlamande, men är inte det enda i livet. En liten del “bara” av livet i stort, som förvisso känns mycket, men som också kan ge nya insikter och utsikter.

Jag hade inte kunnat säga så för några år sedan för då tyckte jag att smärtan VAR hela livet. Men smärta behöver inte bara vara negativt, den kan ofta leda mig till nya områden, få mig att reflektera över sånt jag aldrig tänkt på förut. Vässa mina sinnen, så att känsligheten som finns där kan användas för något kreativt. Andra sinnen får ta över när hjärnan tolkar allt som smärta.

Istället tänker jag nu att; visst, smärta är något jag verkligen kan vara utan, men inte bör vara utan hela livet.I den bemärkningen att den är “reseledaren” mot livets inre, till den äkta glädjen, till nya upptäckter, till ny förståelse och empati. Till att lite djupare få se och uppleva vad det egentligen är att vara människa.

För den som aldrig tillbringat en tid i smärta, kan inte heller uppleva sötman av djup glädje när den kommer.

Ha en riktigt fin fortsättning på helgen!!!

/ Kram Karin

Regnvåta skönheter…

Hej på Er, alla härliga Bloggare!

Efter ett par dagar med sol och kvardröjande kalla vindar, så har då regnmolnen bäddat in allt i ett grått, blött, regntungt och iskallt väder. Hela himlen öppnade sig idag, och jag undrade lite försiktigt om det verkligen var nödvändigt att ta i så förskräckligt mycket på en gång!! Inget svar, så tydligen var det visst det, däruppe bland molnen…;-) 

Så ljuvliga är de små rosa blommorna på vårt söta lilla Blodplommonträd. Här med tunga regndroppar på lövverk och blommor. Blixten löste ut och avslöjade orange pistiller på blommorna.

Jag har under två veckors tid sett stora affischrubriker om att “Nu Kommer Äntligen Värmen!!”, “Ryssvärmen Är På Väg!!”, “20 Grader Varmt!!”

Nyduschade och fräscha får man väl säga att de små blommorna blivit. De ser nästan genomskinnliga ut av allt vatten de fått.

Och glatt tror jag på det förstås, för att jag så gärna vill att det skall vara så. Men likväl så uteblir den och lite besviken blir man allt. Jag skulle iväg till Höör idag, 8 mil ifrån där jag bor, för att ta fler blodprover i den utredning min läkare gör pga mitt väldigt låga blodvärde. Regnet piskade ner, vinden tjöt och blåste och förvandlade mitt paraply till något spretigt krokusliknande, och jag trodde nästan att jag för ett ögonblick var Mary Poppins som flög på himlen med mitt paraply.

Denna lilla blomma påminner ju nästan själv lite om en dusch! Och mycket kraft har den i sig att bära upp den gigantiska vattendroppen som lagt sig i kronbladets fördjupning.

Väl på labbet på Vårdcentralen i Höör, undrade de om jag var fastande?? Neej, sa jag och tänkte på min goda frukost. “Ja då kan vi inte ta några prover på dig”, sa de sen, och jag insåg blixtsnabbt att min fine, gode, men överbelastade läkare missat att ge den informationen till mig. När de hörde att jag kommit ända från Helsingborg i detta ärende så fixade de så att jag fick en remiss med alla blodprover med mig, så att jag kan gå till närmsta Vårdcentral i Helsingborg och få proverna tagna istället. Skönt!

Man ser och lär sig nya saker hela tiden. Denna vår upptäckte jag plötsligt att Lönnträden blommar! Hade jag ingen aning om! Så det måste förstås förevigas genom kameralinsen. Här kommer de nya bladen i något som liknar hösttoner.Så småningom blir de helt gröna, när solen får hjälpa Klorofyllet att ge löven sin friska gröna ton.

Ett härligt äldre par vi bodde grannar med i Höör, beslöt jag mig för att titta upp till, då mannen fyllde år idag.Passade ju bra att titta inom med en liten blomma då och växla några ord. Så resan var ju absolut inte förgäves :-)

Som här…lite mer grönt! Så vacker denna Lönnblomma kan vara mot den regngrå bakgrunden!

Väl hemma igen blev det att kura ihop sig i soffan och se på TV, lyssna till smattret på fönstret från regnet, och smutta på en latte. Jag var så sugen på att fota!Det har nästan blivit ett behov numera. Måltiderna ramlar ner på listan, och jag märker knappt inte när jag skapar att jag ens är hungrig…Så roligt och uppslukande kan man tycka att Skapandet är. Så några bilder blev det allt av regntunga blommor och blad idag.

Här en liten nykomling, som knappt har börjat blomma ännu, och med ett sött litet lönnblad ovanför så att vi andra inte ska missta oss på vilket träd det är som har så vackra blommor.

Precis vid sidan av, var dock resterna kvar av en överblommad Lönnblomma. Här hänger regndropparna som små glaspärlor på blomskaften.

Under Blodplommonträdet växer det massor av Narcisser, vita och blå Pärlhyacinter. Denna narcissort hänger med huvudet som ett paraply och slipper förstås att få vatten i ögonen!

Inomhus vill jag förstås ha lite blomsterfägring också.Så jag handlade med mig hem en näpen variant av Våreld härom dagen.Namnet la jag tyvärr inte på minnet. Blommor i en ljus och kall rosa, gör att den ser så härligt fräsch ut.

Ja faktiskt nästan som en Ros, eller vad säger Ni ?

Nu skall jag mylla ner lite fröer av olika slags sommarblommor i små torvkrukor. Jag är sorgligt sen med allt i år, men det kan inte hjälpas. Det blir vad det blir!

Ha en riktigt fin Kristi Himmel Färds Dag och en åtföljande skön och avkopplande helg !

Till sist, en liten vårhistoria/poesi, direktpublicerad från min fantasi…

Dyrbara Livsdroppar

“Dripp Dropp, Dripp Dropp…Kluckandet hörs från tusen och åter tusen törstiga Blomsterstrupar ochTrädhalsar. De sväljer Livets starkaste och nyttigaste Dryck. De berusas av ren skär Glädje, och Regnet forsar ner längs Grenar och Blomstjälkar när de Förtjusta gestikulerar och Dansar runt i Vinden. Det bubblar och vibrerar i varje Blomsternerv och Bladnerv av den Magiska Drycken som får Blomknopparna att svälla och explodera i en Vild Blomsterkavalkad. Små Droppar i Tjänst, Dripp och Dropp, har fullt upp att göra och rusar In och Ut genom Kronblad och Pistiller. Smyger in bland Bladen, fräschar upp och gör Vårfint. Droppfyrverkeriet görs redo för att avfyra Ljuvliga Dofter och Regnbågsblixtar, som tar fram den alltid lika Välkomna Vårblomningen!”

Copyright Karin Wennerhult 2010.

 

En varm kram till Er var och en i det kalla regnet! / Karin

Bloggtorka…men lite om örnar blir det.

Än en gång har det gått flera dagar, och jag tycker att jag skulle lägga in något nytt på bloggen.Men just nu har jag lite “bloggtorka” eller vad man nu skall kalla det? Vet inte riktigt vad jag skall skriva om eller visa just nu. Jag rafsar i arkivet på min dator och hittar en gammal dikt sedan tidigare i våras. Ord jag skrev ner medan jag reflekterade över livet och lät tankarna drömma och bege sig mot nya mål. Här ackompanjerad av några bilder jag lånat när jag sökte på “Örn+foto” på Google.

Jag lägger här ut dikten/poesin/tankarna… eller vad jag nu skall kalla det. I brist på annat, och som en liten hyllning till en fågel jag älskar och som är min sinnebild för drömmar, styrka, kraft och att det går att lyfta igen efter tuffa perioder. Jag har läst en del om örnar, och i olika delar av livet måste de byta ut vingfjädrarna för att kunna flyga längre och högre. En slags förnyelse.Hos en örn växer det visst ut nya fjädrar hela tiden. De börjar med en juvenil fjäderdräkt som unga och längs med livet skiftar de vingpennorna på olika delar av kroppen.De nya fjädrarna kan då ha andra färger än de gamla och visar om den är ung eller gammal osv.

När dessa fjäderbyten sker sitter de på en klippa och ruggar, biter och lossar  gamla fjädrar så att de nya vingpennorna kan komma fram. Väntan kan bli lång, men en dag har dem nya fjädrarna vuxit sig långa och det är dags att flyga igen. Med den bilden i huvudet, och ett par verser från Bibeln där det står om örnar, slänger jag ner några tankar på ett papper, eller…ja i detta fallet på min dator. En sinnebild….Bara precis en sinnebild.

Så Ni behöver inte tro att jag är under isen eller något sådant just nu, utan detta är lite gammal “skåpmat” från de tider då jag bearbetat olika saker…

“Är det på din befallning som örnen stiger högt, och bygger sitt näste på höjden? På klipphyllan bor han och håller till, på klippans topp och bergfästena.Därifrån spanar han efter byte.Långt i fjärran spejar hans ögon.” Job.39:30-32.

" De som väntar efter Herren, de hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hastar de åstad utan att ge upp, de färdas framåt utan att bli trötta." Jesaja 40:31

Vingbruten

Leende, vacker, stilla och samlad…som fågeln på sin pinne

Med lenaste fjäderdräkt och klara ögon..

Fjädrarna är putsade och glänser i solen, blicken är skarp, vaksam och drömmande.

Målmedveten. Stark och redo.

Ämnad att flyga högt och svinga sig runt i luftrummet.

Breda ut vingarna och föras med vinden i glada cirklar.

Ingen anar något…”vilken vacker fågel”. Tänk att vi får se den, så nära.

Beundrande och glada tillrop fyller luften.

Varför har den landat här? Vad väntar den på? Ingen anar något…

”Låt oss fotografera den, så vi alltid kan minnas den”

Hjärtat gråter och fäller stora tårar…dem rinner ner längs fjäderdräkten.

Likt tusen diamanter i regnbågens alla färger. Ingen anar något…

Om den djupa sorgen, bakom alla tårar som får ögonen att lysa och se ut som klaraste vattenkällor.

Om drömmen som slutade i en förfärlig krasch, högt upp på den blåa himlen.

Bland alla molntussar, tumlar och virvlar världen förbi där nere…Vag händer? Tankarna rusar på, längs vägen neråt. Snart slår jag mot marken, vad händer?!

Varför känns det så konstigt? Jag hänger inte med…försöker sträcka ut vingarna.

Något är fel, mycket fel! Inget brukade fälla mig, vingarna var starka och vana.

Vana vid motvindarna, och andras angrepp. Känner mig som förlamad…

Kraschar mot marken! En intensiv smärta väller fram. Känner inte igen mig…

Var är jag? Tittar runt om…får syn på ett träd. Ska försöka krypa dit och få lite skydd.

Ingen får se mig…Rovdjuren söker föda. Vill inte dö nu…vill flyga igen!

Haltande, kravlande som i en evighet når jag fram och upp i trädet. Ena vingen hänger löst…

Vingpennorna är brutna, smärtan olidlig. Till slut sitter jag uppkravlad på betryggande höjd på en gren.

Sitter stilla, undrar vad som hände…Väntan blir lång…mycket lång……

Regnet faller och blir ett med tårarna, spolar såret och ger några livgivande droppar i strupen.

Sitter stilla, begrundar, känner smärtan, kan ej röra mig. Bäst att vara stilla.

Vänjer mig vid min nya pinne, drömmer mig bort. Ensam med sorgen och förlusten.

Är helt borta från mitt naturliga element, anar bara vinden genom fjäderdräkten.

Påminns om solljuset när den glittrar över fjädrarna.Vingbruten, skadad och svag.

Ingen anar något… när de ser fågeln stilla på sin gren, egentligen borde jag inte vara här…eller?

Tiden läker alla sår sägs det, men stämmer det? Tiden på grenen har varit lång.

Känner mig bara svagare och svagare…Läker vingen verkligen eller är detta slutet?

Sorgen går som en rysning genom kroppen och fjädrarna sluter sig tätare över varandra.

Skadan är gammal nu, nya fjädrar har vuxit ut, men svagheten är kvar.

Minns knappt hur det var…att flyga…mot solen, segla och vila med vindarna och se hela världen. Tårarna är där, ingen anar något.

Smärta, sorg, krossade drömmar, annan identitet. Svag. Hur länge skall det förbli så här?

Ingen anar något, men hjärtat hoppas och drömmer…

Jo, Någon anar…, vet att styrkan tar lång tid att få tillbaka. Väntan och stillhet är ett måste.

Hjärtat längtar och vingen läker, fjädrar växer ut…

Andra skrattar, ler, och ger akt på och beundrar, den vackra fågeln på sin gren. Får vi se den flyga någon gång?

Ovetandes…intet anande om när det blir….

Men så en dag är jag där inte längre. Då är jag högre upp än jag någonsin varit förut.

Jag syns på himlen som ett blänk i solen som av tusentals diamanter.

Hel att flyga som aldrig förr! Någon anade och väntade… tills det var dags för den rätta vinden.

Nya vindar. Ännu högre upp. Fick kraft igen, mer kraft…..till att starta en ny färd.

Ännu högre än jag varit förut….Pirret, lyckan som fyller mig ända ut i varje vingpenna!

Lyfter igen för att göra ännu en loop i vindarna… Jag är glad, jag är lycklig, jag är fri….Jag flyger igen!

Copyright Karin Wennerhult Våren 2010.

********************

 

Följ med till örnarnas rike i Brutus Östlings bok!

Läs pressröster om Örnarnas rike!

I den nya boken Örnarnas rike möter vi havsörn och kungsörn, men även en del andra fåglar som hör hemma i dessa mäktiga rovfåglars biotoper, där örnarna är de självklara majestäten. Bilderna varvas med reflexioner kring örnen i naturen och i vårt medvetande genom historien. 
Staffan Söderblom, författare och välkänd naturlyriker (tillika professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet) har skrivit texterna, som ibland även kommenterar bilderna, vidgar perspektivet och fördjupar tolkningen.

Inbunden, 33 cm hög. Färgill. 160 sidor.Läs mer på Norstedts hemsida.Se även Nyhetsbrev 13 på denna hemsida.

********************

*FLER FANTASTISKA BILDER PÅ ÖRNAR! KOLLA HÄR!

*OCH NÅGRA TILL HÄR

 

Ha en riktigt fin söndag allihop och en härlig början på den nya veckan!

Kram från Karin

Bearbetandets tårar…

Hejsan alla fina bloggläsare!

Just nu är det mycket tårar…igen! Det har gått lång tid, men tårarna rinner fortfarande…Något som från början var så fint och uppriktigt, men som gick så fruktansvärt fel. Orsaken till att jag fick min ena diagnos: PTSD*. Utbrändheten förde fram det som gömts undan och var så fasansfullt. Som gör att jag ofta mår så dåligt.Jag pratar inte så mycket om det…(förutom med min älskade man förstås, en väl förtrogen väninna sedan många år, pastorn i min kyrka och ibland någon mer. Min fd terapeut ville inte gå in på det.Nej, det är ett svårt område.)

Utbrändheten är lättare att beskriva men det är bara ena sidan, och den ena diagnosen av mitt sjukdomstillstånd.Hur skall man kunna förklara den andra biten? Hur skall någon alls kunna förstå? Men detta är mitt liv. Det som följer med mig varje dag sedan många år, vid sidan av kameran och alla roliga loppisbesök, spetsar och romantisk inredning. Trädgårdsplanering och ljuvlig vår. Mitt livs olika bitar som naturligtvis får dela utrymmet i min blogg. Eftersom det faktiskt upptar en stor bit av mitt liv så skall jag dela lite grand med Er, på mitt egna lilla vis.

Det brustna hjärtat…

Åren i sekten (det blev 9 år!!) som för alltid har förändrat mig, men som också har gett mig en helt ny syn på livet. Hur djup smärtan än kan vara, och hur svåra övergreppen än kändes, så vet jag att det alltid finns en väg framåt igen. Inte alltid lätt minsann…det måste jag tillstå, men steg, för steg, kan man få livet tillbaka. Jag vet det nu!!! Jag är på väg…;-)

Fördjupad glädje, tillit, mening och framtidstro går att finna igen. Jag är så tacksam för de händer som sträcks ut till hjälp och kärleksfull omsorg runt om mig i den kyrka jag nu tillhör. Livet är inte kört för att allting har brustit! Men bearbetningen tar tid, mycket lång tid…

Tårar tumlande mot avgrunden…

I dessa lägena hemma skriver jag mycket mellan tårarna…det mesta slängs efter att jag fått det ur mig men något sparas för att delas med andra, för att kanske kunna ingjuta lite hopp för andra med svåra saker bakom sig eller pågående just nu. Bara därför. Inte för att jag egentligen vet hur jag skall hjälpa, men jag vet att jag åtminstone kan vara en medmänniska och en som känner med andra.

I natt ville inte sömnen infinna sig, hjärtat talade och behövde prata av sig…om tiden i Tårarnas dal.

Tårar som inte vill sluta rinna…

Tårarnas Dal

Den djupa smärtan, Det tysta skriket i vanmakt, Som ingen utanför väggarna kunde höra. Som ingen innanför väggarna brydde sig om. Den yttersta ensamheten mitt bland jublande systrar och bröder.

Uppgivenheten, Sveket, likt ett tveeggat svärd, med förakt och manipulationens smekningar på min kind, på samma gång. Övergreppen, skammen och skulden. Där jag blev ingenting, och gick vilse från mig själv. Hemlös och utan skydd.

Där marionettens osynliga trådar höll mig fångad utan att jag kunde se. Hur skall jag någonsin kunna glömma? Hur skall jag någonsin kunna berätta och få andra att förstå? Nej…

Så mycket som inte ens går att sätta ord på. För vart och ett av dem rinner tårarna. Hjärtat pressar ut all den smärta som inte längre orkar härbärgeras inom mig och som ej finner några ord.

Chocken, förlamningen, sorgen, vreden, fångenskapens tårar och dödens kväljande stank. Kontrollens kedjor runt bröstet, andnöden. Jag vill leva men jag vill också dö! Panikens vansinneskänslor och smärtande ångest.

 Tårar som strilar och faller till marken och bildar djupa fåror…Tårar som ingen ens ser blänket av ,i pölen som de bildat, och vars droppande hörs som dova bankningar bakom en låst dörr. Tårar av oändligt många Varför och brustna livsdrömmar, tårar av förvirring, kaos och förbjudet uppror.

Tårar som måste gömmas bakom ett leende så att jag kanske ska slippa få kniven i hjärtat, …igen! Förnedringen, straffen och utblottningen, hela “mobbens” hån och de piskande orden.

Vanmaktens smärta…

Tårar som förvandlats till livgivande vatten…

Men också tårar som en dag sjunker in i det spruckna hjärtats jordmån, in i mina grusade självbilder, och som nu har förvandlas till näringsrikt och livgivande vatten.

Vatten som ges till mig när jag tror jag skall förbrännas i det heta ökenlandskapet, och som skänker liv, tröst och mod, genom de många dagarna och nätterna, i det okända och fasansfulla mörkret. Vatten som räcks åt mig av någon jag inte känner igen, men som visar mig igenkännande, acceptans, medkänsla och värme.

Vatten som löser försvarets hårda pansarskal runt mitt inre, och ger värme, öppenhet, lättnad, så att jag kan andas djupt igen, och ett mjukt och förstående leende. Som låter mig få ta emot kärlek så att jag vågar älska igen!

Som ger mig tillförsikt så att jag vågar hoppas igen. Som har förtröstan i sin blick när jag möter den.Vatten som låter de ljuvligaste blommor växa upp i mitt inre och sprida sin väldoft. Doft av liv, av en ny början, av förkrosselse över att jag får leva igen, att jag faktiskt har fått livet åter.

Inga tårar är förspillda, allesammans har de samlats ihop. De utges för mig när jag som bäst behöver dem. Tårar som blir till källflöden, sprungna ur den brustna Klippan. Det finns Någon som har gråtit för mig, så att jag kan få gråta och sedan få tröst.

“Han samlar alla mina tårar i en skål…”för att få bli till livgivande vatten.

Någon som nu vattnar mina uppgivna och spruckna områden, så livets sådd åter kan få växa upp med glädje, tro och kärlek, “dolda skatter och bortgömda rikedomar”.

 Någon som har älskat mig så gränslöst mycket genom allt, att lidandets tårar, får bli en flod som tvättar Sorgedagarnas solkiga och smutsiga kläder. Så att jag åter får klä mig i renhetens svala linnekläder. “Högtidskläder istället för Sorgekläder.” “Glädje istället för en bedrövad ande.”Tårarnas dal där allting blir nytt.

Där Mästarens ödmjuke tjänare välkomnar mig, och varsamt för mig inför Mästaren själv. Som uppmärksamt lyssnar till hjärtats svåruttalade ord och upplevelser. Som låter mig möta Honom och Hans ömma blick, som känner allt i mig, och redan har gått före för att förbinda mina sår och stryka ögonsalva på mina söndergråtna ögon.

För mig Utgiven. Med evig kärlek älskad utan förbehåll, välkomnad i en varm och trygg famn. Jag är äntligen Hemma igen.

2010-04-25 Copyright: Karin Wennerhult

Smyckad med förvandlade tårar…

Not: * PTSD-förkortning för: Post Traumatic Stress Disorder

En God vecka önskar jag Er alla!

Kram Karin

Alla Hjärtans Dag

Jag vill önska alla mina vänner, familj, bekanta och bloggvänner en riktigt underbar Alla Hjärtans Dag!

En liten ängel jag inte kunde motstå att köpa med mig hem idag. Tänk på att de vakar vid vår sida dag som natt!

 Kramar och hjärtetankar från Karin

“Hjärteposten kommer från ett älskande hjärta, levereras med kärleksvinden, och omfamnar en älskad själ”

KarW/10

Upplevelsepromenaden – Den stilla Skogskatedralen

Välkommen till         Upplevelsepromenaden!          (Reviderad version 2010-02-04)

Lite instruktioner till hjälp…

Här är Du nu för att få uppleva naturen genom ljud, bilder och texter.

Läs och kika på ett parti i taget. (De olika partierna avgränsas av ett par ekollon). Försök så gott det går att fokusera på det Du hör och ser. Har Du ljud på Din dator så koppla på det så Du kan lyssna till fågelkvitter, höra porlande bäckar och susande vind, varvat med stillsam musik. Platsen är en bokskog som skiftar i de vackraste nyanser.

Med hjälp av Din fantasi, och foton och texter, samt naturljuden runt om, önskar jag nu att Du skall få göra en riktigt skön promenad i skogen och samtidigt lyssna in Dig själv.

Känner Du att något talar till Dig i texten eller bilderna så stanna gärna upp där en stund. Försök tänka Dig in i  det texten talar om och som bilden förmedlar. Använd Din fantasi  som hjälp i detta.

Du får släppa all stress och alla bekymmer och bara slappna av och ta emot lugn och frid in i Ditt inre. Låta Dig betjänas av naturens helande och rogivande förmåga.Där Du sitter kan Du få uppleva den frid och det lugn som finns längs Upplevelsepromenaden.

Kom ihåg: Du går helt och hållet i Din egen takt här. Låt Dig inte stressas, utan ta den tid Du behöver för en liten skön och avkopplande stund.

VÄLKOMMEN med på promenaden och Upplev, Lyssna, Se och Njut!

De allra varmaste och

bästa hälsningar från mig!

/ Karin Wennerhult, Fotokonstnär

Den stilla Skogskatedralen

Detta är Din stund, Din tid.

Det är bara Du här,

… förutom skogens kära små fyrbenta

och bevingade varelser…

Här kan Du helt och hållet vara Dig själv.

Du har paus nu, och Du drar in den syrerika,

friska luften, långt ner i Dina lungor,

andas in …. och andas ut.

Djupa lugna andetag.

Du känner hur hela Du fylls med ny kraft.

Hör Du stämmorna långt borta från

Skogskatedralen?

Var inte orolig, snart nog hör Du dem.

Bara fortsätt vandra …

Solen strilar lite försiktigt ner genom lövverket.

Det är behagligt ljummet och skönt.

En fin dag för en tur i skogen.

Där Du går hör Du bara Dina egna fotsteg

och prasslandet av vissna löv under fötterna.

Du går längre och längre in i skogen,

och nu kommer Du till en bäck…

Det porlar friskt och härligt här…

Plocka gärna upp en sten och

kasta den i bäcken,

och låt den få symbolisera ALLT som

upptar Ditt sinne just nu…

Föreställ Dig hur stenen plumsar i vattnet,

och förvandlas till len fin sand.

En ny start, och en ny utgångspunkt.

Läkedomens helande och mjuka platser

inbjuder Dig

till en stund av vila, renande och beröring.

Tröstar när tårarna väller fram

och lugnar svalkande

Din ömmande och skadade hud.

Porlandet från bäcken

hörs nu allt tydligare…

själen börjar äntligen komma lite till ro,

och börjar försiktigt

lyssna och ta in...

Du lyssnar nu uppmärksamt till

vattnets musik…

Låter den fylla både hjärta,

och sinne,

med lugn och tillförsikt.

Du känner hur hela kroppen slappnar av,

och de spända musklerna får vila

Ingen hör Dig, ingen ser Dig,

utom de bevingades

skönkvittrande lilla skara.

De inbjuder Dig att sjunga med lite

… om Du har lust?

De hör bara vackra toner,

så var inte rädd…

Nynna och Du ska se,

vilken glädje som bryter fram.

 

Sätt Dig vid vattnet och lyssna

till dess kluckande melodi.

Den sjunger om livets möjligheter för Dig.

Stilla, försiktigt och

utan att tränga sig på …

Frimodighetens tankar hörs dovt i bakgrunden,

där de stundtals forsar fram,

över stockar och stenar.

Vill Du kan Du resa Dig upp och

luta Dig mot trädet vid vattnet.

Känna dess bärkraft och

mångåriga trygghet.

Låta dess orubblighet och stabilitet

få ge Dina trötta ben och fötter vila.

Omfamna det,

och det omfamnar Dig tryggt tillbaka.

 
Eller gå in längs den lilla stigen

och slå Dig ner bland vitsipporna,

de små vackra skogsdiamanterna,

som andas friskhet och mod in i Din själ.

Små stjärnor som blinkar bort tårarna

i ögonvrån hos Dig,

och fyller Ditt hjärta med ljus och glädje.

Lockar försiktigt fram glädjen istället.

Det blir lite lättare att andas nu...

Titta uppåt mot trädkronorna,

som ser så mycket, som är över alla

omständigheter,

men ändå har sina rötter förankrade långt

och djupt ner i markens inre.

Föreställ Dig att Du står bredvid dem,

rak i ryggen, med fast blick och lugn

och harmoni, flödande genom hela Din varelse.

Du återtar balansen, blir förankrad.

 

Sedan kommer Du till en utsiktsplats.

Det blir gott om utrymme för blicken att vandra,

ta in, drömma sig bort,

och lyfta sig över varje band av omständigheter

som vill hålla Dig nere vid markperspektiv.

Och plötsligt ser Du

det Du inte sett förut…

Mättad går Du med lättare steg nedåt igen…

… följer den friska, klara och kalla bäcken…

Ser den vackra och inbjudande gläntan där framme,

som glittrar och ler emot Dig.

Så är Du där… vid gläntan,

där solen möter skogens ingång med ett

välkomnande, varmt och skirt ljus.

Allt glittrar, vinden viskar, och träden susar och

fnittrar förnöjt.

Vet att här får Du vara Dig själv.

Vara den lilla flickan som plockar blomma efter

blomma, till en stor bukett,

eller vara den lille pojken som hittar det

nedfallna barkstycket, och sjösätter sin

barkbåt i den porlande bäcken.

Leklust och livslust finns här!

 

Du går ett stycke bort… naturen öppnar sig.

Ingen oro finns, ingen undran över

morgondagen.

Du är i nuet, lever, gläds, förundras, drömmer,

skrattar och är lycklig. Ingenting kan här slå ner

Ditt mod.

Här är inga frågetecken längre,

inte ett uns av bekymmer, bara mättnad, vila, ro

och lycka.

Lättheten smeker Dig på kinden.

Varsamt läggs en varm hand runt Ditt hjärta.

Du är sedd.

 

Det är Skogskatedralen

som firar sin gudstjänst med Dig som

både medverkande och åhörare.

Inte påtvingat,

men med en delaktighet som är självklar,

naturlig och spontan.

Hjärtat är nu vidöppet för beröring.

Den stilla Skogskatedralen

som alltid har öppet när Du kommer,

som hör Dina steg långt ifrån

och förbereder naturen

för sin ljuvligaste sång och bemötande.

De är alltid här, de är FÖR Dig.

Du är här nu,

och ett samstämmigt möte

berör och styrker och ger liv.

En naturlig enhet, en lätthet,

en oförglömlig harmoni.

Du känner lekens sprall i benen,

och skrattgroparnas mjukhet dra runt munnen.

Ögonen blir klara och spelar glittrande

och förväntansfulla i Ditt avslappnade ansikte.

En kärlek så stark omgärdar Dig,

att Du tror Du snart svävar…

Här är det fullkomlig Frid

Lycka och Glädje.

Du behövde inte göra så mycket,

BARA VARA,

naturens tjänare kom Dig till mötes,

och mättade Ditt inre, la sina armar runt Dig,

gav Dig en mjuk kram och styrkte Dig.

Viskade genom vinden sina tröstande och

hoppfulla ord.

En enda blick från Dig och,

de var där vid Din sida, och mötte Din blick

med fullständig ro och acceptans.

En flyktig tanke i ditt sinne,

och Du såg en lösning…

Enkelhetens bord var dukat,

med storhetens ljuva och välsmakande frukter.

Du åt Dig mätt och drack Dig otörstig

från det klara källsprånget.

Lät Dig beröras.

Lät Ditt inres strängar få spelas

av en skicklig Mästare.

 

Skatter, dyrbarare än något annat,

gavs Dig helt fritt!

Berörd och med gåvorna i Din hand,

går Du vidare och bjuder in en annan trött själ

till Skogskatedralen.

Du kan bara inte låta bli.

Det Du har fått för intet, ger Du för intet.

Det är Livet, i sin dyrbaraste form.

Den innesluter alla och utesluter ingen!