“Bakom kulisserna, i det innersta inre”

Bakom kulisserna, i det innersta inre

“Bakom kulisserna får bara aktörerna vara, inte vanligt folk. In där når vare sig läkare, psykologer, präster eller sjukgymnaster. Inga ambulanser, inga nödtelefoner, ingen verklighet. Där är drömmar, visioner, förutbestämmelse och uppfyllelse.

Bakom det glittrande och nöjesfyllda finns något annat

Där fortsätter aktrisen öva, utföra sin roll, sin givna roll, eller sin tagna roll. Här är det rollspelens plats. Här får man spela det man vill, bara man inte är verklig. För platsen är bara till för aktörer, inga andra. Aktrisens rum, dold för omvärlden när applåderna har ebbat ut, och de tjocka kulisserna dragits för. Här kan aktrisen fortsätta vara modig, stark, glad och hoppfull, leende, dansande, arg, sorgsen, besviken, bara inte verklig. Hon får uttrycka precis vad hon vill, bara hon inte uttrycker sig själv.

Avkläd, utklädd…utsatt-en roll att spela

Men, det är inga problem, inga problem! Ingen pratar högt om att det också är det kalla, obarmhärtiga rummet, där aktrisen blir avklädd in till bara kroppen, utsatt och bedömd, för att snabbt få på nya kläder för nya roller. Skyler varje strimma av smärtans dagliga piskrapp, varje kippande andetag efter frisk luft, gömmande ensamhetens obarmhärtiga sanning. Verkligheten. Snabbt på med nya kläder, finaste silke, sammet och krås. Varje flickas prinsessdröm.En rysning djupt nerifrån, brännande smärta på insidan, men det är det ingen som ser eller känner. Bara den lilla aktrisen. Ingen ser hennes rätta jag.

Smycken, spetsar och kläder. Vem döljer sig bakom allt det vackra?

Påkläderskorna skulle kunna skymta det, men allt går så fort. Inte tänka, inte gråta, Inte känna, bara fokusera, koncentrera, utåt, inte inåt. I rollernas stol sitter aktören, tillfälligt tömd på kraft, men leende, vänlig och glad. Så skicklig och duktig i sin roll. En mästare i att springa, bort från sig själv och anta nya skepnader hela tiden. Ytan som alla älskar så mycket, som publiken vill se, för att själv slippa se sina egna nötta kläder och ekande tankar.

Det gråtande, sårade och sorgsna hjärtat

Den lilla aktrisen har inte gått någon skola, hon är självupplärd, uppvuxen på rollernas scen, en enastående naturbegåvning. Bara hon vet också med darrande ben, vägen till de inre gångarna som alla vill hålla sig undan. De finns där under scenen, så djupt ner att inte ens den skickligaste gruvarbetare varken skulle kunna eller våga gå ner på de djupen. Där slutar man andas, där finns bara ett tyst smärtsamt rop, så långt ner att ingen ovanför hör det.

Djupa vindlingar, svåra att följa

Ensamhetens urholkande fuktiga droppar, som skär, pressar, ja gröper ur. Droppandet av tårar från smärtande hjärta som ekar i tunnlarnas långa labyrinter. Tunnlar som också kan visa vägen till det hemliga rummet- det innersta inre. Rummet med de ädla stenarna, diamanterna och det glimmande guldet. Men då måste man leta sig framåt genom de ekande kalla gångarnas vindlingar. Försöka se något i dunklet som råder djupt därnere. Ensam, långt från alla applåder. Först efter ett tag ställer ögonen om sig, ser lite bättre. Borta vid hemliga skatten finns ingen väg tillbaka. Där slutar rollerna, där finns verklighetens ljus.

Skatten; det som är så dyrbart, just för dig

Att komma dit kräver mod och styrka, envishet och ibland en självrannsakande tystnad. Längre fram i gångarna finns en stöttande hand med beröring, den lindrar den kylslagna smärtan. Handen som bara finns där, är där, ja håller i handen. Handen som stryker bort tårar som får den lilla aktrisen att halka. Handen, en beröring, en acceptans. Handen som försiktigt får henne att orka hålla ut. Handen som känner och tröstar. Handen som förmedlar ”jag tycker just om dig så mycket”.

En hjälpande hand

Just nu behöver hon den handen. Men då måste hon fortsätta gå, i mörka, djupa gångar. Långt bort från rollernas rum. Här står läkarna, psykologerna, prästerna och sjukgymnasterna redo. Vara den handen, en bit längs med vägen. Blir vägen för svår, slipprig och smärtsam, kan ambulansen få köra en bit över hindren. Delar av vägen måste gås ensam. Med nödtelefoner på regelbundet avstånd, orkar aktrisen ytterligare en bit på vägen. För säkerhets skull. Lyfta på luren, en lugnande röst. Från verklighetens värld”.

Dikt av Karin Wennerhult 2011-07-11

Not: Diktens innehåll beskriver inte skådespelarens yrke i verkligheten. Det är endast en metaforisk beskrivning för det jag vill framföra.