För drygt två veckor sedan begav jag mig med Kajsa till en av mina favoritplatser; Landborgen, uppe vid Thalassa, med en fantastisk utsikt över Öresund och in mot city. En solig vårvinterdag, då både jag och säkert Kajsa också, hade behov av att se något mer än bara hemmets fyra väggar och vägarna på bostadsområdet.
Den dagen föll mina blickar på former, linjer, texturer i natur såväl som på byggnader eller ute i havslinjen. Ja, ni kommer att se vad jag menar efterhand. Är ni uppmärksamma så ser ni dem tydligt i varje bild.
En lutande metallstolpe visar med olika skyltar och pilar vart landborgspromenaden går och i vilken riktning man ska gå för att komma ner till badstranden och Drottninggatan som löper bredvid.
Lite vid sidan av var det en Kaprifolbuske, vars blad hade börjat visa sig. Hjärtat tog ett riktigt skutt inom mig av glädje. Våren ÄR på väg!
Vi väljer förstås Landborgspromenaden. Det är det som gäller för mig och Kajsa denna dag. Den slingrar sig så vackert framåt som en serpentin och hela tiden har man utsikt utöver Öresund.
Längs sidorna på stigen sluttar det brant ned och stora mäktiga träd växer i den branten. Tyvärr syns inte den branta lutningen på bild, men det är fantastiskt att dessa stora träd kan “hålla balansen” i denna backe.
Tvärs över Öresund seglar färjorna mellan Helsingborg och Helsingör oupphörligt. De navigerar sig tvärs över sundet mellan de stora lastfartygen som seglar upp och ner längs med sundet.
Jag har en förkärlek för trädstammar. De har så varierande utseende, och här är en med såå slät och glänsande yta. Ibland ställer jag mig bara där och omfamnar det och stryker den längs med stammen, för den känns så trygg, stabil och len. Jodå, det går bra att kalla mig trädkramare, fniss!
Plötsligt dök en slingrande trappa upp mitt ibland träden. Som en slags “spiraltrappa” ner för slänten.
Två båtar puttrar bredvid varandra längs med sundet. Den ena rök så mycket så jag först trodde att det var brand ombord.
Ännu en vacker trädstam. Lägg märke till den vackert gråbeiga barken med ådringar och flagor. Nästan som “metallfolie” som kryllar sig från stammen.
Här är stammen på ett ungt träd och den har vridit sig på ett märkligt vis, liknande en urvriden trasa. Dessutom har slyn vid sidan av slingrat sig in med varandra. Det är fascinerande vad man upptäcker när man är uppmärksam i naturen.
Båtar både små och stora, trafikerar hela tiden sundet likväl som flygplan som efterlämnar sina streck på himmelen. Denna något kalla vårdag, smeker vinden över kinderna och solen värmer i ansiktet. Fåglar kvittrar och havet glittrar. En stackars frusen själ efter en lång vinter börjar få hopp och tina upp lite.
Längs med promenaden sträcker sig tallar i ett parti, likt en portal över stigen. Starka kraftiga och böjda grenar som inte går av trots hårda vindar.
Vi närmar oss slottet…Avenbok är planterat och dess kraftigt slingrande grenar har vuxit upp och skapat en tunnel bort mot slottet. I andra änden skymtar jag slottsbyggnaden.
Så här ser grenarna ut överallt som bildar denna fantastiska och nästan magiska trollskogstunnel. Inga tunna kvistar här inte utan rejäla kraftiga grenar.
Jag vänder mig om och ser då havet bakom mig i andra änden av tunneln. Fantastiskt! Om inte allt för lång tid kommer denna vara en prunkande grönskande tunnel, och det glittrande blå havet mot detta se så mycket mer inbjudande ut.
Genom grenverket i tunneln, ser jag bort mot ett stort ståtligt hus som vetter ut mot havet. Kan inte låta bli att drömma mig bort hur det skulle vara att bo där.
Jag zoomar in mot ett vackert fönster på huset, och ser fönster åt tre sidor av huset. Måste vara ett fantastiskt ljus där och en vidunderlig utsikt.
Till slut är jag framme vid slottet. En mäktig ek reser sig framför. Kanske ett vårdträd rent utav?
På ena sidan av slottsparken finns fler slingrande avenboksträd, och under dem ett gammalt stenbord. Nästan lite inbjudande att packa upp en picknickkorg på.
Bredvid skymtar en öppning som drar mina blickar till sig. Genom en mörk öppning skymtar åter ett nytt område. Här tar min barnsliga äventyrslystnad över och jag måste bara krypa in under det låga buskaget och se vad som finns på andra sidan. Kajsa tycker visst det är lika spännande och viftar ivrigt på svansen när vi beger oss in där.
Ett fält med glittrande silverfärgat gräs av solljuset syns genom öppningen. Ett förlovat land eller? Nja, inte riktigt!
Hela fältet är vågigt av liggande högt gräs. Som ett hav, fast av gräs. Det ser så vackert ut! Jag stannar upp och bara njuter av synen.
På sina ställen tittar det långa gräset upp som små busiga tuvor istället och överallt glittrar det som av silverfärgat gräs.
Bakom den höga häcken vi precis har tagit oss igenom skymtar vi taket på slottet. Min fantasi sätter fart och jag tänker mig en askungeprinsessa inlåst och med långt hår tittandes längtansfullt ut genom det runda vindsfönstret.
En fantastiskt vacker vindflöjel anno 1873 pryder slottets tak och ett intetsägande fönster syns inunder. Är det här den inlåsta prinsessan sover i sitt karga lilla rum, eller är det månne mössens syateljé? Förr eller senare så kommer i alla fall prinsessan att befrias därifrån, för alla sagor brukar ju sluta lyckligt, eller? Jo, åtminstone denna gör det!!!
Jag går över “silverfältet” och ser tecken på att någon mer varit här. En fågel som lyft och flugit sin väg…
På andra sidan fältet ser jag nu slottet framträda lite tydligare. Det vackert trappformade kanterna på taket påminner mig om alla danska kyrkor som så karakteristiskt byggts på liknande vis. Byggdes slottet kanhända när platsen tillhörde Danmark?
Vi kommer ut på landborgspromenaden igen en liten bit längre bort än där vi vek av. Genom täta buskar ser jag ner mot kallbadhuset med sina söta små hytter. En vimpel fladdrar som för att fira denna vackra vårdag.
På vägen tillbaka möts vi av en enorm “stubbe”, avhuggen ett antal meter upp i luften. Så vacker och len. Föreställer mig Tummelisa stå där och vifta på hjälp att komma ner…
Jag går åter förbi de enorma häckarna ner mot slottet. Det ser majestätiskt ut, och de bygger olika rum i området runt slottet. Sommartid är det mycket folk här som solar, brer ut sina filtar och packar upp medhavda picknickkorgarna på dessa gräsmattor. Här är det fritt fram för detta, och här är det vindstilla. Passar en blåsig sommardag tänker jag.
På den slingrande stigen tillbaka är det fler häckar att gå igenom. Man ser inte vad som döljer sig runt hörnet, men det är trivsamt att gå längs de kantigt klippta häckarna och de bildar ett slags tryggt brett staket längs branterna och böjda trädkronor skuggar behagligt stigen från brännande solstrålar.
Plötsligt ser jag några kala träd sträcka sig upp mot skyn. Jag blir lite ledsen av åsynen. Dött, avskalat, förbrukat…men trots allt vackert med sina böjda vita grenar. De tom glittrar av solljuset. Kanske är livet så i de avlövade stunderna av våra liv, som kan se så döda och intetsägande ut. Mitt i det hela kan faktiskt något glittra till. Det ger en slags barmhärtig tröst.
Nu är vi snart tillbaka där vi började. En vacker herrgårdsbyggnad som numera är vandrarhem och hotell. Detta är Thalassa.
I området runt om finns små hus, logement och olika boendemöjligheter för genomresande besökare.
Anno 1903 är visst denna herrgård byggd.
Nu är vi tillbaka vid platsen där de olika stigarna möter varandra. Jag “ser” en härlig blandning av träd och strukturer. En björk med skrovlig bark och med ett hål i stammen som säkert en hackspett åstadkommit. Ett annat stiligt träd med räfflad grön bark och ett bokträd med slät struktur, visande vilket stråk vi är på, med ett målat band runt. Allt i ett blickfång när jag “zoomar in” mina egna ögon på träden framför mig.
Vi vänder ner mot stranden och på vägen dit ser jag nu kallbadhuset tydligt som ett riktmärke.
Nerifrån ser man inte de tvärgående bryggorna till de olika avdelningarna för herr-respektive kvinnor. De döljs av en hög häck längs vägen men uppifrån syns de tydligt. Detta är ett nakenbad och var och en får sin egna lilla hytt med en trappa ner i vattnet. Ska prova det vid tillfälle. En varm bastu efteråt sitter fint. Många lovordar detta gamla kallbadhus, så någon gång får jag prova detta.
Nere vid stranden byggs strandpromenaden vidare och på ett ställe står en av stadens fotbollslegender.
Henke naturligtvis, vem annars? Kajsa och jag traskar belåtna mot bilen efter en härlig promenad.
