Det känns lite som att vakna ur ett idé och nyfiket titta sig runt för att se vad som hänt sedan man sist var ute. Det är som att jag suttit inne väldigt mycket denna vintern och den känslan är välbefogad. Det har ju varit så rysligt kallt. Bara att sticka nästippen utanför dörren har fått mig att snabbt rygga tillbaka igen. Är man en genuin skåning som jag, så är dessa två senaste vintrarna rena “chockbehandlingen”. Jag älskar vanligtvis det milda klimatet här nere-dock ej regnet och den fuktiga luften som följer med, ej heller de nästan allestädes närvarande gråtunga molnskyarna. Så tro det eller ej, jag har faktiskt börjat uppskatta snön, klara dagar och sol, trots kylan!!! Men jag skulle behöva härdas i lite kortare perioder till en början åtminstone, men allt får man ju inte välja här i livet.
Nu börjar emellertid livsandarna att röra sig och jag kravlar mig ut ur mitt ombonade idé för att lapa i mig lite varma solstrålar och frisk luft. Min goa vän Kameran, får förstås hänga med på min allra första lite längre vårvinterpromenad, som jag gjorde igår( 1 timme).Tittar man lite snabbt runt omkring sig kan man tycka att det ser lite trist ut, men när man tittar lite närmre på saker och ting så öppnar sig en så vacker värld. Ni får blicka in i den lite tillsammans med mig och se om Ni tycker detsamma. Insåg dessutom först efteråt att genomgående i bilderna så har det nästan blivit som ett “tema” av linjer i bilderna . Horisontalt, vertikalt, diagonalt…Ja, kolla själv :-)
Först ut blir lite björkar i närbild. Jag dras till dem som en magnet för deras så vackra silverstammar och levande bark.
Det är nästan så jag tycker mig skymta en Skarv med utfällda vingar på björken här…:-)
Lite krullig bark som släpper från stammen
Kallt och isigt mönster i skuggan och varmt och gyllene i solen, blir björkens bark i motljus.
Jag lägger ofta både kinden och händerna mot barken och bara njuter. En kär och stabil vän är Björken.
En Björk är som en skådespelare som kan anta så många olika skepnader vid olika tillfällen och belysning.
På långt håll lyser dessa vita stammar högt uppe i Björkens krona…
Lång och ståtlig dessutom. Inte krymper de av åldern inte, möjligtvis kroknar de lite när de har gått igenom lite för många stormar. Det kan man ju förstå. Det är mänskligt…, nej naturligt får jag väl säga här.
Lite vackra hängen på björkarna noterar jag glatt….och ett pirr i maggropen över att den snart är här, infinner sig.
Våren närmar sig…inte lika roligt för allergikerna när dessa små “smycken” slår ut.
Hyllor för olika sorters gräs? Neeej…..Jag vandrar vidare på min lilla vårvinterpromenad, ett stenkast från bostaden, längs en frisbeebana i terrängen, ett långt stycke. Så viner något förbi en ovanför huvudet så inte är det ett UFO utan snarare en frisbee.Kullar är det gott om här för hur kul är det att kasta frisbee på plan mark, om de ska färdas långt? En lååång trappa leder upp till freesbekorgen.
Okej, ni får se helheten som jag hämtat bilden ovan ifrån. Det såg så vackert ut genom linsen, med de tvärgående stegen och frostiga gräset så jag ville inte först avslöja källan till bilden här över, men nu vet Ni det.
Går förbi en barrbuske av något slag och ser nåt liknande vita små använda “tuggummin” på grenarna. Fram med kameran. Visst är små Kotteskott vackra?
Grenar med små skott ser jag överallt. Små glädjebudbärare om att vårens ankomst är på väg.
Här och var sitter förstås minnen från förra säsongen kvar på en del grenar. Här ett tappert Eklöv.
På marken lyser ett vidöppet fröskal mot mig och visar stolt upp sina fröer, som kanske vid nästa storm ska virvla ut i terrängen för att slå sig ner och gro någonstans. Livet pågår ständigt även om det är väntetider på resan.
Ett Lärkträd tror jag visst det är som stolt skyltar med sina söta små kottar även om trädet ännu så länge är helt utan barr.
Fler fröhängen lyser guldigt bland träden…
…och en Sälg sträcker ut armen och rör vid mig liksom att den vill visa “Här är jag med; som ett säkert vårtecken! Ser du mina små yllemössor sticka fram?”
Ett annat träd låtsas förvånad över att se mig. “Men åhhh, är Du här?” Suckande men lite glatt svarar jag att “Det borde Du veta vid det här laget, att jag snart skulle komma, även om jag dröjt lite längre än vanligt”. Han får förstås komma med på bild då hans min är obetalbar.
Lite längre bort på min vandring håller jag nästan på att trassla in mig i ett taggigt rosenbuskage, men ler lite överseende då jag lossar jackan från taggarna. De är faktiskt riktigt vackra de också.
En kraftig gren med stora taggar närmar jag mig med respekt, bara för att få ett foto. Inte illa! En del ser verkligen till att skydda sig…
Som en läskande slickepinne dyker ett Nypon upp vid sidan. Skrynklig men rosig. “Vi ska alla den vägen vandra” påminns jag och ser nästan med ömhet på det glada lilla Nyponet som gör sin del i det hela…i Naturens lovsång. Här får alla vara med ung som gammal, ny eller sliten.
Åter dras min blick neråt också för att se var jag sätter fötterna och blicken hamnar på ett gammalt vackert Eklöv med fin vit patina.
Några vissna strån glittrar i solljuset…
…och ett hav av strömmande färgglada strålar lyser ner över några andra vissna strån bredvid. Så vackert!!
Nästan lite andäktigt slänger jag mig ner på marken när jag skymtar ett grönt stråk. Vårens färg! Kameralinsen djupdyker i härligheten och njuter av det mossiga livet. Kanske ända gången som ett mossigt liv får påminna om den gröna sköna tid som snart kommer oss till mötes. Bara att vänta lite, lite till…
TACK för att Ni hängde med på promenaden. Hoppas Ni uppskattade den lika mycket som jag själv gjorde.
Många vårvinterkramar från Karin
Psst. VÄLKOMMEN med vill jag också säga till mina nya följare på bloggen! Hoppas Ni kommer att uppskatta att kika in här.Jag blir jätteglad för era besök!/kram!
