Mina kära bloggvänner! Tack för alla era goa kommentarer och omsorg om mig. Ni är verkligen fina!Jag har förstått att mitt förra inlägg berörde en del och även gjorde någon ängslig för hur min situation är.Meningen med mitt inlägg var inte att tala om att jag haft det svårt och mår så dåligt. Tvärtom. Jag har det nog relativt bra, jag sitter inte och begråter mig själv en massa eller har svårt för att se det goda och positiva runt mig. Naturligtvis finns de stunderna också, men dem dominerar inte mitt liv. Då jag behöver gråta så gör jag det, det kan man behöva ibland. Och visst, det finns hur mycket ljuspunkter som helst, lika många som himmelens stjärnor eller trädens löv om man väljer att se dem. Fantastiskt!
Nej, jag ville bara lyfta fram att det finns något gott i att reflektera över sin tillvaro, det man varit med om, även om det har varit svårt och kanske påverkar en fortfarande och är smärtsamt. Med reflektionen kan bearbetning komma. Man kan lära, hämta visdom och insikt, och se saker med nya ögon. Att ständigt fly när tankar på det svåra och obegripliga närmar sig, eller trycka tillbaka de sorgsna känslorna, kan istället begränsa och hindra tillväxt och utveckling i ens personliga liv.
“Flammande låga!/I tulpanens mitt”
Man tänker ofta att om man varit med om svåra saker så har man förlorat så mycket, missat en massa. Jo, på ett sätt, i ett kortare perspektiv kanske…men om man mitt i det svåra, ändå behåller sitt hjärta öppet, så inga murar kan få stänga in en i bitterhet, så kan man få skatter och rikedomar i sitt inre, som man kanske först kan se längre fram i livet. Allt är en del av ett stort livets pussel som vid livets slut ÄR färdiglagt och vackert!Diamanter kommer ENDAST fram genom ett hårt tryck i processen.
En god vän har ett stort syrenbuskage som vuxit till sig enormt på kort tid, pga att de kapade alla buskarna ner till marken vid ett tillfälle. Ett fruktträd bär endast stora och goda frukter om det beskärs, ibland riktigt rejält!
Vi är ofta så rädda för det mörka, obegripliga, svåra och flyr från det till aktiviteter, hög musik, shopping, arbete, umgänge och övertid eller positivt tänkande…eller nåt annat som vi tror gör oss gott. Och naturligtvis gör en del av dessa saker oss gott! Ibland orkar man kanske inte möta det svåra just då, men då finns det en annan tid då man kan göra det. Förr eller senare kommer man att behöva möta sina egna “spöken” för att nu använda ett ord som många av oss känner till..
Det gör gott att sätta sig ner och reflektera, få nya insikter, vänja sig vid och ibland försonas med sin bakgrund eller de begränsningar den gett en.Vissa saker behöver man få ett avslut på för att kunna gå vidare på.Men jag tror inte avslut kommer genom flykt, utan genom att möta det öga mot öga. Det är mot allt som hindrar detta och tillväxt i mitt personliga liv, sånt som vill få mig att bara ligga på ytan och njuta, slippa känna och tänka, mot detta gör jag ‘civilt motstånd’.Svagheten har rätt till lika mycket utrymme. Tvivel, oro, svåra minnen, smärtsamma händelser, får ha sina platser också. Kväll och natt finns som en lika naturlig del, som dagen.
En klok person gav mig ett litet ord igår i ett mail, tänk en stund på detta….: “Allting har sin tid, och allting tar sin tid!” Själva skulle vi aldrig närma oss de mörka och svåra tiderna i våra liv, men de tycks uppsöka oss istället och tar vår tid. Vi vill att det skall försvinna snabbt, men vissa saker tar tid, tid som vi ibland tycker är för lång och meningslös. Alla möts vi av det mer eller mindre, men det kan få bli en bakgrund som tar fram skönheten i våra liv, likt en mörk kuliss bakom ett konstverk eller som en viktig del i ett pussel. Allting har sin tid!
Jag liknar det vid ett foto: Man kan inte ta ett bra foto om man inte har både ljus och mörker i rätt balans. Ett för ljust utfrätt kort är inte snyggt men inte heller ett för mörkt som man inget ser på. Kontrasterna måste få finnas och ha sina egna givna utrymmen. Det händer ofta att jag behöver justera kontrasten på de foto jag tar, och det räcker ibland med att öka skuggan lite osv för att ett kort ska bli gnistrande vackert! Skugga och ljus skall sättas ihop rätt och då samverkar de i en fin harmoni.
“En gnistrande droppe i universum”
Ingen vettig fotograf skulle säga “nej skugga får du inte ha i kortet, det skall bara vara ljust. Tänk inte på skuggorna, se bara på ljuset.”. Båda behövs! Och ju skickligare man blir att sätta samman ljuset och mörkret och mellantonerna i en bild, desto vackrare blir den. Så också i våra egna liv. Vissa vill bara att jag skall hålla på med ljusreglaget, men då blir bilden bara utfrätt och blek och ointressant.
Man blir rädd när jag börjar använda skuggtonerna och mörker, reflexer, kontraster. Men det är inget farligt. DET kommer att få bilden att framstå i all sin skönhet, när det är väl avvägt. Ibland får man hålla på en längre stund med skuggorna, ibland en längre tid med ljuset men båda behövs! Och bilden blir vacker till slut, alla de olika nyanserna och färgerna i bilden träder fram, om man har gett tid för kontrasterna.
Avslutar nu med en underbar dikt, IGEN!;-), av Liselott J.Andersson, ur boken “Alla paradis är inte stängda”
ASKUNGEN
Jag har många små askungesystrar som länge varit fångna i träldomshuset. Nu kommer de tassande en efter en. Bleka och smutsiga, och ännu utan ord. De trycker sig tätt intill.
Jag vet att vi är släkt och minns varje namn. Lycka, lättsinne och mod. Beslutsamhet kikar under lugg och Helig vrede harklar sig som inför ett brandtal.
Vem låste in er och vad heter Befriaren? Nej, jag skall inte fråga efter hans namn. Det räcker att veta: Han ger dubbelt igen för förlorade år! Glädjeolja istället för sorg. Dubbel välsignelse för all vedermöda!
“Guldskimmer i den kalla vinterbäcken”
/Karin
