29 november 2010

Att hitta hem igen…tjejen som försvann från sig själv.

Så kom då 1:a advent ännu en gång. Det som ligger så långt bort när sommaren är här, och när hösten smyger på…och så lika plötsligt varje år så är den bara här; ADVENT, Julskyltning, och förstås “Julkommersen” som jag varje år tycker lika illa om. Skillnaden detta året från många år innan, är att jag faktiskt kan känna lite julstämning, och uppskatta det! Jag får lov att göra det, trots att det är tradition och “världsligt”.

Adventsljusstake

Första Advent - stämningsfullt…

I de miljöer jag rört mig i under så många år, (med undantag av de senaste 4 åren)har traditioner varit av ondo, och att anamma dem ännu värre. ”Vi är i världen men inte av världen”, så akta, akta….!! Bibelordet slängs som en bumerang mot sinnet och personen som uttalar det tittar uppfodrande mot en för att se så det “tas emot” genom nickningar och hejarop från åhörarna. För längesedan har jag tröttnat på allt man ska och inte ska göra och tycka och tänka. Vill bara slippa höra!

Glasbollmljus

Överallt lyser ljus – på olika vis

I en sliten och sjuk kropp och själ, dövar medicinerna effektivt varje liten pirrande känsla av förväntan och glädje inför dessa högtider. Allt blir ett grått landskap. Inga kontraster, inga färger. Rätt hopp-löst! Ja, minnesbilderna kommer fram, nu i färg, av åratal av mental och känslomässig kontroll och dominans. Där jag minst av allt trodde att jag skulle fångas. Där jag ju istället skulle bli fri. Bland entusiastiska, engagerade kristna som inget hellre ville än att hjälpa andra…Hur kunde det gå så fel?

Glitterträd

Jag ÄLSKAR glitter!

Sorgen bränner till…jag är van vid den smärtan.Jag känner den varje dag. Den är ett med både mitt hjärta och min kropp. Minnena väller fram som böljande vågor. Tårarna samlas innanför ögonlocken och rinner ibland över som smältande is… Sorgen med sina tårar har blivit en av strängarna på mitt instrument. Ibland spelar jag mitt livs sånger med mycket moll, andra gånger går de i skurar av dur (-ar). En sång, en melodi som engagerar, reagerar, väcker upp och väcker hopp, och….medkänner.

P2267136-1

Denna advent spelar sången inom mig lite mer i dur. Överhuvudtaget befinner jag mig sedan 1-1,5 år tillbaka i harmoniska miljöer, där molltonerna får finnas som en del av livet, men där duren finns som hopp och vardagsharmoni och äkthet. Jag trivs, kan mer och mer slappna av. Människorna här vill mig väl. Så småningom vet jag att det kommer att märkas i min kropp också. Fibromyalgins smärtor får läka, även om det kan ta tid. På smärtkliniken “Vita Villan” här i stan, lyser tillförsikten och hoppets stjärnor i ögonen hos de som jobbar där; läkare, sjukgymnasterna, psykologerna….”Det är möjligt Karin! Du kan bli bättre! En dag märker du kanske att du inte har ont längre…” Helhetssynen som hjälper hela människan. Deras motto är SÅ bra: ”Vi kan det sjuka och ser det friska”. Så är det! Men allting i vår värld tar tid. Därför måste vi ta oss tid, och låta det få ta sin tid, för det vi vill och önskar. “Många steg lägger till slut mil bakom sig” tänker jag.

584-3

På rehabkursens början idag, när vi alla delat med oss av våra bakgrunder till varför vi är där, vi har fått information om kursen, fikat och träffen avslutats, så kommer de dock, så välkända, känslorna av tvivel hos mig. Jag delade med mig av att jag redan märker resultat i min kropp. ”Men jag har ju bara varit sjuk 5 år ” och inte haft smärtor i tiotals åratal som de andra tappra kvinnorna i gruppen….Blir det inte för “klämkäckt” att dela mina positiva erfarenheter av behandlingen nästan innan det hela har börjat? Har jag nu gjort fel igen? OSÄKER…på mig själv.

Jag måste fråga Magnus, min sjukgymnast där. Jag vill ju inte såra någon eller sticka någon i ögonen med min glada iver. Det har jag gjort tillräckligt i all okunskap förut och gör väl fortfarande förstås. Lättad hör jag hans svar; “Karin var dig själv bara! Jag tror säkert de är glada att du är här. Du kan ändå inte kontrollera vad de tänker och tycker, och någon nybörjare är du inte heller”. Nej, så är det ju…Själv har jag ju faktiskt haft tiotals åratal av smärtor inom mig innan jag blev varse dem i min egen kropp…Men dessa tvivel är resultatet av att jag tappade bort mig själv, trodde lögnerna om mig, och alla “tillrättavisningarna i all kärlek”. Jag får gåshud…Men jag är på väg hem igen…

589-1

Efter inhandling av baddräkt till behandlingsgångerna i varmvattenbassängen, och ett par tjocka Lovikkavantar när det nu åter detta år är VINTER HÄR i Skåne, så tar jag bussen hem.

Lovikavantar

Tårarna finns kvar, tvivlets och osäkerhetens tårar om mig själv, om min identitet. Jag börjar så smått hitta mig själv igen efter så många många år, då jag tappade bort mig själv. Blev någon annan, som någon annan ville. En marionettdocka som styrdes, och där mina ohörda rop skrek förtvivlat efter hjälp. ”Detta kan inte stämma”Vem är jag egentligen?? Men rädslan finns där också för att beträda den mark som blev så ondförklarad hos mig, och så nertrampad.

P4252386 (2)

Min själs marker som gjorde den glada, skrattande, engagerade tjejen som ville (ibland för mycket) en massa, oigenkännlig till slut. Dramatisk i sina uttryck och tonlägen, och finstämd i sin radar gentemot omgivningens toner. Tjejen som drömmer sig bort, skapar, tänker, reflekterar(så omgivningen ibland blir irriterad över de raka frågeställningarna). Romantisk, virvlande, fantasirik och sjungande och skrivande…Skrivande av berättelser, dikter, ja tom små romaner som liten flicka.

Fortfarande bär jag drömmen om att skriva, att tala, att dela med mig. Att hjälpa, att lindra och trösta. Att sjunga, att ha färgrika rum, få använda fantasins vingar och bara flyga iväg som en liten fjäril. Jag avskydde att se uppnålade fjärilar på museer och i skolan; fjärilar ska flyga, från blomma till blomma, lätt och vackert och graciöst. Jag ville bli balettdansös och hyra Folkets park tillsammans med min kompis för att visa Svandansen. Mina klumpiga hopp på olika vis. Tjejen som alltid gick till de ensamma och udda personerna, som kände med och som kände så mycket hela tiden.Som drog ut i fält för det som engagerade henne, oftast för de allra svagaste; både människor såväl som djur och som med dramatik och inlevelse ville ha förändring, ville föra fram det hon kände och få fler att hjälpa till.

Mig101229

Tittar fram i en dammig spegel :-))

Denna tjejen tittar fram nu, hon har blivit lite äldre, men har hela känsloregistret med sig i det hon gör, fantasin och skapandet likaså.Fniss, skratt, högljudd och med vilda gester, sång, tårar i massor, tankar och drömmar och högar av böcker vid sängen. Romaner och böcker som sätter ord på det hon själv känner, upplever….Det som har lagts till är hennes egna erfarenheter av det som hon så mycket längtade att få hjälpa och trösta andra med. Både glitter och sorg finns i ögonen.Tvivlet, det naggade självförtroendet och skammens tårar likaså. Åter igen känner hon igen sig SÅ VÄL i Liselotte J Anderssons dikt “Askungen”ur boken “Alla Paradis är inte stängda”:

ASKUNGEN

Jag har många små askungesystrar som länge varit fångna i träldomshuset. Nu kommer de tassande en efter en. Bleka och smutsiga, ännu utan ord. De trycker sig tätt intill.

Jag vet att vi är släkt och minns varje namn. Lycka, lättsinne och mod. Beslutsamhet kikar under lugg och Helig vrede harklar sig som inför ett brandtal.

Vem låste in er och vad heter Befriaren? Nej, jag skall inte fråga efter hans namn. Det räcker att veta: Han ger dubbelt igen för förlorade år! Glädjeolja istället för sorg. Dubbel välsignelse för all vedermöda!

Fridens tankar-Hemma

Även om det tar tid att “gå hem”, så finns det inget så underbart som att komma hem.Denna gången till mig själv! Borta KAN förvisso vara bra, men inte alltid, det fick jag erfara- men hemma är ALLTID bäst! Hemma hos mig själv!

Många kramar till Er alla!

Karin

19 november 2010

Första snöflingorna ute…innemys

Så kom de första snöflingorna även här till Helsingborg och nu ligger omgivningarna inbäddade i vita tunna lager av snö. Själv kurar jag inomhus, dricker latte och läser en god roman. Kan inte påstå att jag gillar snö och vinter, men när det nu snart är advent och så småningom jul, så tillför ju snön faktiskt lite extrastämning åt det hela.

2097285142_bae9cd646a

För Er som inte ser mina små dagliga inlägg på Facebook, och har lust att läsa mer om det som upptar min vardag nu, så lägger jag in länkar till Vita Villan där jag just nu utreds och behandlas för min Fibromyalgi, samt en länk till FRAMTID där jag precis har börjat arbetsträna så smått, 5 tim/ vecka fördelat på två förmiddagar. Jag arbetar i “Inne-och Utegruppen” som har hand om dekorationer, inredning, växthusen, kryddor/örter, hönorna mm. Kreativitet med andra ord. Trivs jättebra där.

Tomatchilichokladmarmelad

Denna ljuvliga lilla “gå-bortpresent” fick jag av våra kära gäster i lördags, Karin & Lars. En exklusiv marmelad bestående av tomat, chili och choklad. Himmel, va god den var och med klös i minsann! Supergod på tunnbröd med ost och med en kopp te till. Jag älskar ju allt sånt där, men med en klen “Aktivitetsersättning” så unnar man sig inte ens lyxen att gå och kika på sådana marmelader i de söta små butiker som finns runt om här i stan med allehanda frestande saker. Det blir en billig marmelad från ICA Maxi, men när man får en sådan här i present så blir det dubbelt så lyxigt.

Dessutom var min man inte förtjust i den(va???!!!).Tyckte den smakade för mycket mörk choklad för att falla honom i smaken. Så jag får den för mig själv, hihi!(Bonus) Den kommer ätas med största njutning!

is 009-1

(Bild av is och dess naturliga färger på marken)

Nu skriver jag inte mer denna gång, utan önskar Er alla en riktigt fin, mysig och avkopplande helg, själva eller tillsammans med vänner och familj!

Kram tills vi hörs av igen!

Karin

97292145_1

För de av Er som vill följa mig på Facebook, så finns en länk i högerspalten. Små okomplicerade korta rader, är det jag just nu orkar med att skriva, men välkommen att läsa mina små rader där.

13 november 2010

Oavsiktligt tungt…En personlig berättelse om fördomar och läkemedelsbiverkningar.

Känner att jag vill skriva om en vanlig sak som drabbar många sjuka med depression och utbrändhet, och som gärna missförstås av folk runt omkring.Och som kan vara en riktigt tung bit (haha, det blev visst vitsigt här rent oavsiktligt) i en allaredan jobbig situation.Det är biverkningar på den medicin man tar.

clip_image002[10]

Antidepressiva mediciner (SSRI-preparat och liknande) har tyvärr väldigt ofta den biverkan att man går upp i vikt, och för en del personer, som mig i detta fallet, ledde det till en mycket kraftig viktuppgång; 25 kg! Vad jag då fått höra av folk runt omkring (av ren okunskap förstås) är att jag rör för lite på mig och att det är depressionen som gör att jag inte orkar motionera. Både ja och nej, säger jag till detta påståendet.

clip_image001

JA, därför att när man är riktigt djupt nere i en depression, så ingår det i symtombilden att man blir stelare och orörligare i kroppen, även mimik och ansiktsuttryck påverkas, och utan initiativkraft till något som helst (både symtom o effekt av medicin). DET I SIG måste dock inte leda till att man går upp i vikt, för ofta äter man mindre; matlusten försvinner, så det regleras automatiskt.

app_full_proxy.php

Istället kan man gå ner för mycket i vikt om man är riktigt sjuk.(har erfarenhet av det våren-96 då jag insjuknade i PTSD) Då gick jag ner 10 kg på bara några veckor. Då fick jag en antidepressiv medicin som jag gick upp 25 kg på ett år utav. Jag är av naturen lång och smal och har också en smal/smäcker benstomme(missförstå mig nu inte, jag skrev INTE “läcker”, fniss)

På den tiden(1996) hade jag inte haft problem med vikten något nämnvärt.Några små kilon hit och dit bara som ofta känns jobbiga för en ung människa. Jag låg på en normal vikt i förhållande till min längd.

requestgiraffegfairy007

Övervikten gör däremot att man BLIR orörligare, får diverse fler biverkningar såsom magrefluxer(magsaft som trycks upp i matstrupen, sk halsbränna), andfåddhet, värk i leder och knän, dessutom svårt att hitta kläder i stora storlekar som är snygga.

clip_image002

När jag långt om länge blev bättre försökte jag gå ner kilona jag gått upp, men se det var lättare sagt än gjort. Trots att jag följde Viktväktarnas välbeprövade metod, och motionerade etc.. så gick jag inte ner. Det blev några hekto ner, för att veckan därpå ge några hektos viktökning igen. Så höll det på. I några månader gick jag hos viktväktarna utan att få något resultat. Till slut tröttnade jag.

 

Något år senare mådde jag däremot så bra att jag kunde börja sätta ut medicinen, och när jag trappat ut den så fick jag lust att prova igen att gå ner i vikt. Och nu plötsligt gick det som en dans. Kilo efter kilo försvann och ett, ett och ett halvt år senare var jag 25 kg lättare. Vilken känsla! Alla biverkningar av övervikten försvann, självförtroende kom tillbaka och många saker blev lättare att göra och den normala klädstorleken var tillbaka.

float

Därför var det med största motstånd, jag motsatte mig antidepressiv medicinering när jag 5-6 år senare insjuknade i en kraftig utmattningsdepression(utbrändhet) och den posttraumatiska stressen kom tillbaka. Jag var mycket sjuk!! Men vägrade under de första 1,5 åren att ta någon antidepressiv medicin, just pga.. av den jobbiga biverkan med viktuppgång den haft.

puh...trött 

Jag medicinerade med lugnande tabletter istället, som var högst tillfälligt lindrande.Trots att jag inte rörde mig så mycket så gick jag inte upp ett enda hekto. Jag stod på min normalvikt.Mellan doserna av ångestmedicin led jag alla helvetes kval!! Till slut var jag dock så dålig att jag var tvungen att ta medicin för att inte riskera mitt liv.

clip_image002[4]

Jag hade en envis hosta då som inte hjälptes av allergimedicin utan sågs som nervös hosta. Min läkare skrev ut en 10 dagars kur med Kortison i tablettform. Efter en vecka hade jag gått upp 5 kg. (Kortison har tyvärr ofta den biverkan också) Därefter fortsatte viktuppgången…Jag provade olika slags antidepressiva medel (5-6 olika) men ingen gav effekt på depressionen. Istället blev den värre, och vikten ökade stadigt. Till slut var den uppe i 25 kg.

clip_image002

Till slut skrev min läkare ut ett lite äldre läkemedel mot depression; Efexor som kanske kunde hjälpa mig bättre mot depressionen.Den är starkare än SSRI-preparaten och den trappades upp till högsta dos och så småningom började jag märka en liten förbättring.De inledande biverkningarna var inte roliga ex att ej kunna fokusera ögonen.De bara rullade runt i ögonhålorna. Efter att ha medicinerat 2 år med den så hade jag dock blivit bättre men jag var långt ifrån bra.

clip_image001[4]

Det var då jag drabbades av två epileptiska anfall med ett par timmars mellanrum och jag fick åka in till akuten och blev inlagd. Det var i slutet på september, för 1,5 månad sedan. Läkarna förklarade att den antidepressiva medicin jag tar kan sänka kramptrösklarna i hjärnan, och ligger man nära de nivåerna och har andra pressande faktorer med i bilden (ex inre el yttre stress) så kan det bli EP-anfall utav det. Alla människor kan under sitt liv drabbas av EP-anfall utan att det är något konstigt. Det ligger inom normalvarianterna.

clip_image002[6]

Så då satte de in en EP-medicin som ska höja kramptrösklarna i hjärnan och därmed motverka anfallen. Och som en av biverkningarna fick jag en kraftig trötthet. Jag kan sitta var som helst och när som helst och somna. Dessutom tog jag uppehåll under sommaren från Viktväktarna som jag gått hos sedan februari månad och gått ner 15 kg med, utan större problem.

Medicinskåpet

Pga.. bristtillstånd i min kropp(järnbrist mm) och Fibromyalgin som blivit värre så var jag så trött att jag inte orkade att tänka på vikten. Jag gick upp 2,5 kg, men började i september igen hos Viktväktarna för att få ner dessa och fortsätta min viktminskning.Men hela hösten har jag nu kämpat med vikten. Dessa 2,5 kg har varit tröga att få bort. Upp och ner som en jojo hela tiden.

clip_image002[4]bjornen-sover

Så idag, när jag var hos Viktväktarna så hade jag gått ner 1,1 kg. Yippie! Nu är jag där jag var innan viktökningen i somras. Måtte nu detta hålla! Jag vill så gärna bli av med resterande 10 kg och komma tillbaka till min normalvikt igen. Jag tränar på olika sätt med cykling, Physiorullen (liknande pilates) och promenader.

 Min cykel 

Härom dagen köpte jag denna cykeln, så nu kan jag cykla igen. Det är en specialupplaga på temat Cupcake(namnet står på ramen o receptet på sadeln), och modellen är Monarks “Karin”

Collagecykel4

Jag har velat lyfta fram detta, med biverkningar och övervikt, dels för att trösta och inge lite hopp hos alla dem som liksom jag gått upp i vikt av olika slags mediciner, och samtidigt förklara för alla andra, att en viktökning behöver inte alls vara relaterad till felaktig kost eller utebliven motion.

Medicindosett

Läkarna är medvetna om denna biverkan och den bieffekt dessa mediciner har på hjärnan och därmed på kroppen. Medicinen sänker ångest och stress och ökar den kemiska inre balansen i hjärnan(Serotoninhalterna), men sänker dessutom hela ämnesomsättningen, och sätter  fler faktorer ur spel som behövs för att man skall gå ner i vikt. Jag talar nu om processer i hjärnan och kroppen. Man kan ännu så länge inte separera påverkan på hjärnan hur man vill.

clip_image002[8]

Läkarna brukar säga att när man slutar medicinera så går man lätt ner kilona igen. Ja, så är det. Sedan finns det vissa som måste ta dessa mediciner resterande av livet. kanske måste jag det med pga.. sårbarheten jag bär på. Efexor som i mitt fall, är enda medicinen som inte gett viktökning har dessutom varit gynnsam för min viktnedgång. Med en kompletterande EP-medicin som gärna vill ge en viktuppgång så blir det en slags dragkamp. Vem ska vinna?

Venlafaxin-Efexor

Så snälla, Ni som inte tagit antidepressiva el liknande vikthöjande mediciner(kortison, EP-mediciner mfl); döm inte ut dem som använder dem och går upp i vikt för snabbt. Man har det tillräckligt jobbigt ändå för att få höra att man inte sköter sig med kost eller motion. Självförtroendet är ofta i botten, och man behöver istället all uppmuntran och positiva ord man kan få. Kunskap kan få vara med och öka både förståelsen och empatin för de som drabbas av dessa biverkningar på redan svåra sjukdomar.

 flowers36

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Kram Karin

5 november 2010

Helg…och minnen av nära och kära.

SkyndalångsamtSIGN

En riktigt trevlig,

avkopplande och skön

helg

önskar jag Er alla, mina

kära bloggläsare!

 

Jag vill gärna lägga till en dikt här av Bo Setterlind. Runt dessa helger tänker vi speciellt på de nära och kära som inte längre finns hos oss i livet. Tänder ett ljus och minns alla de fina stunderna vi fick tillsammans…

Samtidigt kommer döden och tankarna på det som är ofrånkomligt för oss alla påtagligt nära. En del berörs inte så mycket utav det, medan andra blir illa till mods och oroliga.

Saknaden efter en älskad anhörig eller vän, kan vara så enormt stor och döden kännas så skrämmande och obegriplig, men Bo Setterlind beskriver döden med så vackra ord.

Dessa ord hjälpte mig själv i att se på döden, med lite större lugn. Kanske kan den få vara till hjälp för fler som känner liknande oro ?

LjusetlyseriSIGN

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början
och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång
till soluppgång
Det var den sista
dagens morgon
Jag stod som harens unge
när han kom
Hur ångestfull jag var
inför hans vackra sång
Då tog han mig
och satte mig i korgen
och när jag somnat
började han gå
Döden tänkte jag mig så

Bo Setterlind
ur "Dikter från San Michele", 1954

Varma tankar

&

kramar!

/ Karin

Related Posts with Thumbnails
 
". html>